Du, hör du vad som hände med Ebba? Hon stod hela dagen stirrande på skylten “Operationsavdelning” på Karolinska. Orden började smälla som en trumma i hennes huvud av väntan, och hon slet hela tiden i den röda plastbilen som Lasse, hennes fyråriga lillebror, hade fått av pappa. Ursprungligen ville Lasse ha en blå grävmaskin som i barnprogrammen, men med tiden fastnade han för den där lilla röda traktorn med skopa, som pappa hade köpt åt honom.
Till slut dök en manlig siluett upp bakom de dimmiga glasrutorna, dörrarna slog upp och en trött läkare kom in på korridoren. Ebba rusade fram som en blixt.
Doktorn, hur gick det? Hur är det med Lasse?
Läkaren sänkte blicken och tog av sig masken.
Ebba, jag är så ledsen Vi gjorde allt vi kunde
***
Ebba låg hopkrupen på Lasses säng, kudden fortfarande doftade av hans lilla barnsvett. På spegeln såg man fortfarande spåren av hans smetiga handflata som hade spelat i kakor. Så jäkla bra att hon inte hann torka av spegeln nu skulle han aldrig få smutsa ner den igen, och han skulle aldrig lägga sitt trötta huvud på kudden.
En annan tår rullade ner för Ebbas kind. Sorgen brände i hennes hjärta, men hon hade fortfarande ett friskt hjärta precis som Lasse inte hade haft. Den äldre sonen, Erik, var 18 år och gick på universitetet, nästan självständig. Men lilla Lasse
All den långa väntan med kontroller hade alla sagt att allt var bra, tills ett slumpmässigt fynd inför förlossningen visade ett allvarligt medfött hjärtfel. När de försökte korrigera det gick något fel och Lasse är borta.
***
Ebba slöt ögonen och föll in i en orolig sömn. Precis som de senaste dagarna drömde hon om en solig äng full av färgglada blommor. Långt borta stod Lasse, leende i sin favorittröja med små bilar på. I hans hand höll han en stor bukett med prästkragar.
Lasse! Min lilla gubbe! ropade Ebba, men Lasse verkade inte höra, han plockade bara på blombladen.
Hon sprang över ängen, sträckte ut armarna för en kram, men hur mycket hon sprang, Lasse kom inte närmare. Han gled bara längre bort. Hon skrek av förtvivlan, men inga händer nådde honom. Plötsligt lyfte han blicken, log och försvann i luften, bara en dimma av prästkragar föll sakta ner.
När Ebba kom fram till den plats där blommorna landade, såg hon ett ordentligt adresserat med vita blomblad på den gröna gräset.
***
Väckningens ringde på mobilen. På skärmen stod Eriks namn.
Hej, min son svarade Ebba med en raspig röst.
Mamma, jag åker hit idag, laga någonting åt mig!
Ebba log ansträngt. Tre månader hade gått sedan Lasse försvann, men hon hade fortfarande Erik. Det var dags att samla mod och börja leva igen.
Självklart, vad vill du ha? Pannkakor?
Det vore kanon, mamma! Jag är på bussen nu, är snart där!
Erik kom ofta på helgerna för att avlasta föräldrarna, han kände smärtan i bröstet när han tänkte på lillebror. Men livet gick vidare, och de skulle gå igenom sorgen tillsammans det är vad familj är för.
Ebba reste sig med svårighet och gick mot köket. Hon öppnade kylskåpet, men mjölken var slut. Viktor, hennes man, satt och sladdade på en krets på sin laptop. Han tittade upp.
Behövs något? Ska vi gå och handla?
Erik ringer, han är på väg och vill ha pannkakor sa Ebba lugnt men mjölken är slut. Jag går själv, får lite frisk luft.
Viktor ryckte på näsan bakom glasögonen. “Det blir bättre,” tänkte han.
Ebba tog på sig jackan och steg ut. En mild vårvind smekte hennes kinder, fåglar kvittrade och träden hade just börjat spänna sina knoppar i en grön nyans. Naturen vaknade efter vintern. Hon suckade: “Åh, Lasse, du såg inte min femte vår!”
Hon skakade av sig mörka tankar och gick mot affären.
***
Hon plockade mjölk, Eriks favoritgodis, bröd och kyckling, och gick mot kassan. Plötsligt hördes ett välbekant skratt bakom en rad av hyllor. Ebba kände hur hjärtat sjönk av längtan det var Lasses skratt. Hon rusade mot ljudet och såg bara en liten leksaksfigur som gömt sig bakom lådan. Trots att hon visste att det var omöjligt, följde hon spåren, snubblade över en reklamskylt för ett reaerbjudande.
När hon böjde sig för att lyfta skylten, stannade hon upp: på den vita bakgrunden stod med röda bokstäver samma adress som i drömmen.
Lasse, vad vill du säga till mig? viskade Ebba.
Hon gick hem med tanken på att allt kanske inte var slumpmässigt. Lasse ville nå ut till henne, men vad? Hon skulle kolla upp adressen på nätet men inte idag. Idag skulle Erik komma, och hon måste möta honom ordentligt och försöka hålla sig i behåll.
***
Kvällen blev ovanligt varm och mysig. Ebba kunde till och med le medan Erik berättade om studentlivet. Erik åt hemlagad mat med aptit, och både Ebba och Viktor såg på honom med stolthet han var deras enda barn nu. När alla gick till sina rum och natten lade sig som en filt, somnade Ebba snabbt av trötthet.
Mitt i natten vaknade hon av ett svagt sång i badrummet. Hjärtat slog hårt hon kunde inte förväxla den rösten med någon annan. Det var Lasses lilla röst som mumlade den sången från barnprogrammet om den blå grävmaskinen.
Ebba klämde ihop tänderna, hoppade upp ur sängen och smög mot badrummet så tyst hon bara kunde. Dörren öppnade sig, men där var ingen. Tårar rann nerför kinderna.
Vad i hela friden trodde jag att han skulle dyka upp här? muttrade hon för sig själv. Det är bara min fantasi.
Hon gick till handfatet, satte på vatten och tvättade ansiktet. “Nog är nog,” tänkte hon. “För Viktors och Eriks skull.” När hon tittade i spegeln såg hon sitt bleka ansikte med mörka ringar under ögonen. I ilska tvättade hon händerna med tvålar så att skummet bildade bokstäver på spegeln. En kall bris svepte förbi och hon hörde en barnslig röst:
Jag väntar på dig, mamma
***
Vad håller du på med? ropade Viktor från sängen, väckt av laptopens blå ljus.
Ebba satt i fåtöljen med laptopen i knät och stirrade på skärmen.
Viktor, kom hit Om du känner samma sak som jag, så är det inget som bara är påhitt.
Viktor satte sig ned, hans hjärta slog hårt när han såg på ett foto av en liten pojke, fyra år gammal, med namnet “Egon”. På bilden stod: “Egon, 4 år föräldrarna omkom i en bilolycka för tre år sedan, uppfostrad av mormor. Bor nu på barnhemmet Solros.”
Den här adressen har följt mig de senaste dagarna, sa Ebba, den förmedlar Lasse till mig
Hon berättade om drömmen, om affären och om sången i badrummet. Efter en kort paus sa Viktor bestämt:
Vi åker dit.
***
Katarina Andersson, chef på barnhemmet Solros, ledde Ebba och Viktor genom en ljus och lång korridor, vänder sig om och om för att förklara situationen.
När Egon kom hit trodde vi att det bara var tillfälligt. Han är en socialiserad kille, uppvuxen i en välmående familj innan mormor dog. Tre gånger försökte man adoptera ut honom, men han stängde sig av när han såg potentiella adoptivföräldrar. Jag vet inte hur det är på andra hem, men min samvete låter mig inte ge bort ett barn till någon han inte vill gå till. Han säger att hans mamma och pappa kommer att hämta honom. På senaste året har han fått en föreställningsvärld där han kallar sin vän “Lasse”. Nu säger han att “Lasse” sa att mamma och pappa snart kommer.”
Ebba och Viktor såg på varandra. Kunde deras bortgångna son verkligen vilja hjälpa en föräldralös?
Så, titta, lär känna honom. Kanske kan du värma hans hjärta, avslutade Katarina med ett leende när hon öppnade dörren till lekrummet.
Egon satt på knä bland andra barn och byggde ett torn av klossar medan han nynnade på Lasses sång. Plötsligt stannade han, släppte klossarna, sprang mot Ebba och Viktor och skrek:
Mamma, pappa! Jag visste att ni skulle komma!
***
Katarina hjälpte processen med adoptionen att gå snabbare. Hon blev rörd när hon fick veta om Lasses död. En månad senare kom Ebba, Viktor och Erik för att hämta Egon. Vid dörren ryckte han plötsligt loss sin hand ur Ebbas grepp och ropade:
Mamma, vänta! han pekade längs korridoren, Där är Lasse, han vill säga adjö!
Ebba kände sorgen trycka sig på bröstet igen, men den här gången var det en mjuk sorg, med insikt om att man måste gå vidare. Nu låg Egons framtid i hennes händer, och hon måste vara stark för honom. Hon skulle alltid älska Lasse, men nu hade hon en ny liten person att hålla om.
Egon sprang till fönstret, stannade en stund, vände sig om och sprang tillbaka till sin mamma, pappa och storebror. Utanför fönstret, från en sliten plåttak, steg en vit duva upp. Den cirklade över byggnaden, över Egon, Ebba, Viktor och Erik, och flög sedan iväg mot himlen, försvann bland molnen.
