Den vita kappan Maria växte upp på ett svenskt barnhem sedan hon var fem år gammal. Hon visste inte riktigt varför hon hamnat där – det enda hon mindes var hur mormor en dag inte vaknade och mamma aldrig kom tillbaka. Därefter följde främmande famnar, målade väggar och den eviga doften av kokt kål. Först grät Maria på nätterna, men efter ett tag slutade hon – hon bara levde på och gick i skolan, tyst och plikttroget, som om hon hoppades att duktigheten en dag skulle ge henne något verkligt. Av alla rum på barnhemmet tyckte hon bäst om gymnastiksalen. Det knarrande trägolvet och de dammiga fönstren under taket lockade nästan magiskt jämfört med hennes lilla rum nummer åtta med fyra sängar, där hennes liv passerade förbi. Men när den orange basketbollen studsade mot golvet glömde hon allt det svåra – särskilt när hon lyckades skjuta bollen rakt i korgen, då kände Maria sig nästan lycklig. Men bara nästan: riktig lycka fanns bara i en familj, det visste alla barn, och gömde undan ett hörn i hjärtat dit de en dag skulle kunna släppa in skrattet och glädjen. Maria sprang snabbt, hoppade högt, och bollen lyssnade på henne. Förskoleläraren – fröken Anna-Lena – sa en dag: “Du har verkligen en idrottartalang, Maria. Jag ska ringa min vän som är baskettränare, kanske kan du få börja spela på riktigt.” Och så blev det. Redan som tolvåring tränade Maria regelbundet och kom först med i skolans lag, sedan även i kommunens. Vid distriktsfinalen blev hon matcher bästa spelare och gav sitt lag 32 poäng. När sportchefen Anders gratulerade och hängde medaljen om hennes hals sa han: “Du har en ljus framtid, min tjej.” Maria fick tårar i ögonen, men han tolkade det som barnets glädje. När han en timme senare såg henne lämna sporthallen ensam och gå mot bussen stannade han till. – Maria, varför hämtar ingen dig? Var bor du? – Jag bor på barnhemmet Eken, det är fyra hållplatser med tunnelbanan härifrån. – Förlåt, Maria. Jag visste inte. Jag heter Anders, hoppa in i bilen så skjutsar jag dig. Det var första gången Maria åkte bil, och hela resan kände hon sig oväntat glad och ovanligt sedd. – Vem är din kontakt på barnhemmet, frågade Anders. – Anna-Lena, min förskolelärare. – Kan jag få träffa henne? – Ja, men hon är inte där förrän imorgon bitti. – Då tar vi det då. Senare berättade Anna-Lena att Anders hade frågat vad Maria behövde mest. Hon hade svarat att Maria varken behövde leksaker eller böcker, men däremot en ny kappa – hon växte så fort och det fanns inga barnstorlekar som passade längre. Han hade frågat om storlek, och så dagen efter låg ett paket på Anna-Lenas skrivbord. När Maria öppnade det höll hon på att tappa andan: där låg en snövits kappa med smalt skärp och bärnstensknappar, så vacker och olik allt hon haft innan att hon inte kunde säga ett ord. Den var dessutom alldeles ny, inte ett gammalt plagg med någon annans namn i fodret – utan bara hennes. – Men Maria, sådan här fin kappa har jag bara sett på filmstjärnor! Vilken present! Ta på dig den! Hon gjorde som Anna-Lena sa och kände hur kappan först var kall under fodret, men sedan blev varm som en kram. Hon såg sig själv i spegeln: rödblommig och leende, i en kappa som satt perfekt på hennes sportiga kropp. Visst matchade den inte den slitna kjolen och den röda t-shirten, men sådant vägde lätt; lyckan var ändå total. – Och det är inte allt! sa Anna-Lena och räckte fram ett litet papper med en svensk scout på – en biljett till sommarkollo på Lillsjöbadets gård, första perioden. Den hade också Anders ordnat. Natten därpå kunde Maria inte sova, utan låg och tänkte på de senaste dagarna: finalvinsten, medaljen, bilfärden med Anders, kollobiljetten, och förstås den ljuvliga vita kappan som hängde i garderoben. Hon smög tyst upp, tog på sig kappan, smekte dess tyg och gick ut i korridoren där vårregnet föll. För första gången ville hon inte att vintern skulle ta slut – hellre ville hon gå omkring i sin fina kappa så länge som möjligt. *** – Skor – inneskor och sportskor, – läste Anna-Lena upp ur kollolistan dagen före avfärd, – keps eller hatt är obligatoriskt. Och en vårkappa, Maria, det står uttryckligen. Protestera inte – står det i listan så får du ta med den. Maria nickade, även om hon undrade vad hon skulle med kappa på sommaren. Men ändå, kvällarna kunde vara kyliga – och hon ville inte lämna sin dyrbaraste ägodel i en gemensam garderob. På Lillsjöbadets kollogård stack Maria ut direkt. De andra tjejerna bar tunna jackor, modernare jeansvästar och sportkläder – men Maria hade sin kappa, som hon inte fick ned i ryggsäcken för den redan var fylld med basketbollen, så hon tog den på sig. – Har du ärvt den av mormor? skrattade smala Lina i sängen bredvid. – Eller av morfar! ropade någon annan. – Vintern är faktiskt över, – påpekade en tjej vid fönstret. – Kanske kommer hon från norra Norrland, med renar! – Det rör inte er, svarade Maria lågt, men spände blicken i dem så ingen sa något mer. Kappan hängde hon på sängens ryggstöd och gick ut. – Hon är lite konstig, – viskade en av flickorna bakom hennes rygg. Maria gick en runda på kollogården och spanade in matsal, scen, fotbollsplan och volleybollplan med sliten nät. Basketplanen var täckt av ogräs, och bara ett mål hade nätet kvar. “Varför kom jag ens hit?” tänkte hon, men ryckte på axlarna – 21 dagar borde gå att stå ut med. Hon hade ju sin kappa och basketbollen, och tjejerna i rummet fick vara som de var. Återigen kände hon sig liten och ensam. Nästa dag var det invigning – med brasa och disco. Maria kunde inte dansa, men hon älskade musik och satt ensam bland buskarna och lyssnade medan de andra dansade. På kvällen berättade flickorna spökhistorier och om utländska filmer – vissa hade redan videospelare hemma. Maria låtsades sova, hon hade ändå inget att bidra med: inga berättelser om nattklubbar, semesterresor eller villaliv, bara tysta kvällar på barnhemmet. När det saknades spelare till volleybollaget föreslog ledaren att Maria, som ju sysslade med sport, skulle pröva. Hon försökte, men bollen ville aldrig riktigt lyda – den var för lätt och aldrig som basketbollen. Dagens kapten, Dasha, var tuff och vacker med lång fläta och tuktade Maria: – Men, nu fångar du ju bara! Det är volleyboll – du ska slå! Passa mjukare! Det hjälpte inte – Maria missade och blev tillsagd att bara stå vid nätet och blocka. Hon gick frustrerad därifrån, tog sin basketboll, rensade ogräset på planen och började skjuta korg istället. Så fortsatte kollodagarna, med morgongympa, städning, mat, talangtävlingar och filmvisning från ortens biograf – Maria satt längst bak i biosalen och försvann in i filmernas värld. Resten av tiden tränade hon basket. Discona fortsatte utan henne; när tjejerna sminkade sig och gick ut satt Maria i buskaget. En kväll hörde hon viskningar i skymningen: Dasha och en pojke från första gruppen gömde sig i buskarna. Då dök tre lokala ungdomar upp – långa, lätt berusade, med cigaretter. Pojken stack direkt, och Dasha stod ensam kvar – rädd som en fågel. – Oj, vad fin du är, storstadstjej! Ska du ta en promenad med oss? sa grabbarna, omringade henne och öste ur sig glåpord. Dasha ropade till men musiken dränkte henne. Utan att tveka sprang Maria fram, ställde sig bredvid Dasha, redo att försvara. – Försvinn, annars slår jag er! morrade hon. Killarna stannade först upp – det såg nästan ut som att ett spöke i vitt växt upp ur mörkret. Men när de såg att Maria bara var en lång tjej blev de kaxigare. – Titta, en till, Kolja! Lika stilig! Den längste försökte gripa tag i henne, men Maria hann först – slog honom, ovant men med all kraft. Då kastade sig Dasha över nästa och skrek så högt att alla i närheten hörde. Ledare och killar från kollot kom springande och två av busarna greps genast. Den tredje sprang iväg. Maria tog sin basketboll och kastade den rakt i nacken på honom – han föll ögonblickligen och blev fångad av personalen. – Vilket kast, syrran, – sa Dasha, anfådd men lättad, – tack! – Ingen orsak, – svarade Maria och gick därifrån. Nästa morgon skrek Dasha till henne under uppställningen: – Syrran, kom, vi tränar serve ihop! – Jag kan inte, Dasha.. – Klart du kan! Snart studsade bollen fram och tillbaka emellan dem. – Mjukare, Maria, med fingertopparna, så ja! Allt blev lite annorlunda efter det. Inte direkt, men på riktigt. *** På besöksdagen föll plötsligt snö. Flingorna singlade ner sedan tidigt på morgonen. Handskfrost på dörrhandtagen och rimfrost på rosorna utanför matsalen – så vackert men så kallt. För snöns skull stannade Maria inne, satt vid fönstret och såg ut. Vid lunchtid började föräldrar anlända, och högtalaren på kollogården ropade ut namn hela tiden: – Lina Karlsson, Pontus Nilsson, Fatima Al-Saadi – era föräldrar väntar! Barnen rusade ut, slängde sig i armarna på sina föräldrar. – Men fy, så ruggigt kallt, suckade Lina. Då hördes en röst som sällan hördes i barnhemmet: – Ta min kappa, Lina, den är varm – du slipper frysa! Alla vände sig mot Maria, som räckte över sin vita kappa till kompisen som dagen innan hade kallat den “mormorskappa.” – Tack, Maria – eller Maria… Kappan skickades sedan från flicka till flicka, värmde flera än Maria själv, och när varje tjej kom tillbaka hade hon med sig choklad, juice eller nötter till Maria. Trots att Maria först inte ville ta emot något, bildades det till kvällens slut en riktig fest på hennes nattduksbord. Till sist var det bara Dasha kvar. Hon tog på sig kappan, försvann ut genom dörren och gick ut med självsäkra steg i vinterkvällen. Maria tittade efter henne och tänkte att hon skulle ge allt för att någon kom och hälsade på henne också. Hon la sig på sängen, drog täcket över huvudet och låtsades att hennes lilla kuddkoja var ett eget hem. Hon vaknade av att någon strök henne över axeln. Halvsovande såg hon en kvinna sitta bredvid sig. Först trodde hon att hon drömde– ingen hade någonsin klappat henne så förut. Men kvinnan satt kvar. – Mamma? viskade Maria utan att öppna ögonen. – Ja, svarade kvinnan. Får jag vara din mamma? – Och jag din riktiga syster, – det var Dashas röst. Maria satte sig upp. Kvinnan var lika vacker som sin dotter och hade blick som Anna-Lena. – Dasha har berättat så mycket om dig, och utan dig åker hon inte hem, – sa kvinnan med ett leende. – Men tänk om din pappa inte vill? – frågade Maria. – Han har redan sagt ja, och han känner dig – han fick syn på mig i din kappa, frågade var jag fått den ifrån, och blev så glad när han fick höra att den var från dig. Minns du Anders? Det är han! – Jag vill gärna, – sa Maria och kastade sig gråtande i famnen på sin nya mamma och syster. Det var så deras rumskompisar fann dem efter middagen: lyckliga i kappans, familjens och varandras armar. *** Anders satt utanför i bilen och väntade på besked. När han såg sin fru och de två glada flickorna förstod han direkt och sa: – Jag vill gärna bli pappa till ännu en dotter. Från den stunden blev Maria en ny människa. Hon öppnade sitt hjärtas dörr, blev öppen, glad och lagets stjärna. Flickorna på kollot blev hennes vänner efter händelsen med långkappan, och Maria delade sitt godis och sin berättelse – och så var det nattliga picknickar och vänskap hela vägen till “Miss Lillsjöbadet”-tävlingen. Sedan, en vecka senare, ropade högtalaren att nu hade Dashas och Marias föräldrar kommit. Hand i hand sprang de emot dem vid grinden – och alla visste att just nu levde de sitt livs lyckligaste stund.

Vitt Kappan

Jag, Märta, har bott på barnhem sedan jag var fem år gammal. Jag vet fortfarande inte exakt varför jag hamnade därjag minns mest hur mormor en dag inte vaknade, och mamma aldrig kom tillbaka. Sedan dess har det varit främmande armar, slitna korridorer och doften av kokt vitkål som kändes evig. I början grät jag mig till sömns om nätterna, sedan slutade jag och accepterade livet som det var. Jag levde och gick i skolan tyst och noggrant, som om jag trodde att om jag bara ansträngde mig så skulle jag få något riktigt.

Av alla rum på barnhemmet gillade jag idrottshallen bäst. Den var stor, trägolven knarrade under fötterna och dammiga fönster satt högt uppe mot taket, men just därför blev den nästan magisk. Efter min lilla rum nummer åtta med fyra sängar, kändes det som ett slott ur en saga. Och när den hårt pumpade orange basketbollen studsade i stadig takt mot golvet, glömde jag den grå vardagen. När jag sen lyckades sätta ett skott i korgen var jag nästan lycklig. Nästan, för riktig lycka fanns ändå bara i en familjdet trodde vi allihop och dolde en längtan djupt inom oss som vi hoppades en dag få släppa fri.

Jag var snabb och kunde hoppa högt, bollen gjorde som jag ville. En dag sa min uppfostrare, Annika Svensson: Du har verkligen talang, Märta. Jag ska ringa en bekant tränare. Kanske kan vi ordna så du får vara med i en riktig basketförening.

Det gick faktiskt vägen.

Från tolv års ålder tränade jag regelbundet, först i områdets lag och sedan för hela Göteborg. Till sist, i finalen av Västragötalands stora sportcup, blev jag matchens bästa spelare och satte 32 poäng.

När jag tog emot medaljen sa idrottschefen, Anders Lundström, till mig: “Grattis, Märta! Du har en lysande framtid framför dig.” Jag höll nästan på att börja gråta, men han såg väl bara barnslig glädje i det. När han senare såg mig gå ensam ut från idrottshallen på kvällen, stannade han mig.

Märta, varför möter ingen dig? Var bor du?
Jag bor på Barnhemmet Solbacken, det är fyra hållplatser bort med spårvagn.
Förlåt, det visste jag inte. Jag heter Anders. Hoppa in, jag skjutsar dig hem.

För första gången i mitt fjortonåriga liv åkte jag bildet kändes oväntat tryggt och lite spännande.

Vem ansvarar för dig på hemmet?
Annika Svensson, hon är min uppfostrare.
Kan du presentera oss för varandra?
Visst, men hon kommer inte förrän i morgon bitti.
Då talar jag med henne då.

Jag undrade vad han ville prata om, men vågade inte fråga.

Dagen efter, efter skolan, ropade Annika in mig till sitt kontor. Hon berättade att Anders hade frågat om det var något jag verkligen behövde. Annika hade sagt att egentligen saknade jag inget, utom möjligtvis en ny kappa.

“Du växer fort, Märta! Barnstorlekarna är för små nu. Du måste ha något från vuxenavdelningen. Han frågade om din storlek och sedan” Hon la fram ett brunt papperspaket med snöre och log. “Dags att prova!”

Ur paketet tog hon fram en kritvit ullkappa med smal midja och bärnstensfärgade knappar. Den var så vacker och så olik allt jag burit tidigare att jag blev stum. Inte minst för att den var helt nyinte ett enda tidigare barns namn inskrivet i fodret med märkpenna.

“Herre Gud, Märta, sånna kappor har jag bara sett på skådespelerskor på film! Vilken present! Ta på dig och snurra runt!”

Jag kände ett kallt sting från fodret som genast värmdes upp. Det var som om någon kramade om mig och gav mig fart. I spegeln log en rödblommig och ovanligt stilig tjej emot mig. Visst, min urtvättade kjol och röda t-shirt matchade inte alls kappan, men det gjorde inget. Det här var min dag.

“Men det är inte allt, Märta!” utbrast Annika, lika glad som jag. Hon räckte mig ett vikt papper med en liten scout på.

“Vad är det här för något, tant Annika?”
“Ett sommarkolloläger på Sundsgården! Du får åka första periodendet är så fint där! Och det är också Anders Lundström som ordnade det.”

Den natten låg jag vaken länge. Ögonblicksbilder svepte förbifinalmatchen, medaljen, bilfärden med Anders, kolloplatser och förstås den vackra nya kappan som väntade i garderoben.

Jag smög upp, öppnade skåpet tyst och svepte kappan om axlarna. Kappa-Karin döpte jag den till. I korridoren lutade jag mig mot fönstret och såg ut på första vårregnet. För första gången önskade jag nästan att vintern skulle vara kvar lite till, så jag skulle hinna bära kappan mer.

***
“Sneakers, gympaskor mössa är ett måste. Och kappandet står faktiskt mellan-säsongskappa, Märta! Det är ett krav,” rabblade Annika när vi packade inför kollot.

Jag förstod inte varför jag skulle ha kappa på sommaren, men kvällarna kunde vara kyliga, och jag ville inte lämna min dyraste ägodel i någon gemensam garderob.

På Sundsgården särskiljde jag mig direkt i min vita kappa. De andra tjejerna hade tunna vindjackor, färggranna softshells och jeansvästar. Jag fick ta på kappan, min ryggsäck var redan full med basketbollen.

“Här kommer gammaldagsmodet!” fnissade tunna Lina från sängen bredvid.
“Din farfar har klätt dig?” skojade en annan.
“Hallå, sommaren började för länge sen!”
“Kanske har hon kommit söderifrån med renar?” sa en tredje.

“Ingen av er har med det att göra,” sa jag lågt, knöt nävarna och mötte deras blick. Sedan sa ingen mer.

Jag hängde kappan på min säng och gick ut. “Hon är knäpp,” viskade någon när dörren stängts bakom mig.

Jag gled ut, såg matsalen, stora scenen, fotbollsplanen och volleybollplan med trasig nät. Basketkorgen var omringad av ogräsbara en ring var kvar.

“Varför kom jag hit?” tänkte jag lutad mot en björk. Men jag bestämde mig ändå att härda ut i 21 dagar. Kappa-Karin och basketbollen hade jag ju med mig. Rummets tjejer dom kunde dra. Ensamhetskänslan vällde över mig igen.

Nästa dag öppnades kollot med eld och disco. Glöden och färgskiftningar dansade i mina stora ögon. Jag kunde inte dansa, men musiken tröstade mig där jag satt på bänken i skuggan av syrenbuskarna, lyssnandes till okända låtar.

På kvällen berättade flickorna spökhistorier och om tv-serier de sett hemmanågra hade till och med VHS. Jag blundade och låtsades sova. Vad kunde jag berätta? Om barnhemmets tysta gråt på nätterna? Om torra brödskivor gömda under huvudkudden? Om hur man alltid hoppades att varje vuxen som kom på besök skulle vara någon som kom just för mig?

När volleybollaget behövde folk sa ledaren: “Märta, du är ju sportig, vill du testa?”
Jag gick, även om jag aldrig spelat förrdet var så annorlunda att slå bollen istället för att fånga den. Dasha var kapten, stark och långhårig.

“Du ska inte fånga bollen, utan slå långsamt och passa! Det här är inte basket!” skrek hon.
Men bollen flög alltid åt helt fel håll.
“Ståtlig är du i alla fall, kunde ha dig som flaggstång,” suckade Dasha.
“Ställ dig vid nätet istället, du blir blockerare!”

Efter en rad misslyckanden gav jag upp, hämtade basketbollen och slet ogräset kring den övergivna basketkorgen, där jag sköt, skott efter skott, i ensamhet.

Dagarna på kollot blev snabbt rutinermorgongympa, städning, matsalen, talangtävlingar och annat. Roligast var filmkvällarnakollot fick affischer varje vecka från byns biografmaskinist, och jag satt alltid längst bak och såg pirater slåss mot sjömän eller Chingachgook rädda sin stam med pilbåge.

Resten av tiden höll jag mig till bollen och min vita kappapå kvällarna satt jag ensam, medan de andra sminkade sig och fnittrade på väg till discot.

En kväll hörde jag röster bakom buskarna. Dasha och en kille ur första gänget gömde sig där. Då kom tre äldre pojkar från byn, långa och högljudda, småberusade. Tjejen blev kvar ensam när killen smet. De vuxna hörde inte hennes rop över musiken.

Instinktivt kastade jag mig ur buskarna, ställde mig vid Dashas sida.
“Lägg av,” väste jag. “Jag tar er!”
De blev överrumpladesåg väl mig som ett vitt spökemen samlade sig snabbt.

“Oj, lämpligt, Kolia! Här är en tilllångbent och fin!”
Den längsta försökte ta tag i mig. Men jag var snabbare. Jag slog honom hårt, ovant men med all kraft jag hade. Dasha vansinnesdrog den andres hår och skrek. I luckan mellan två danslåtar hördes hennes rop och någon kom springande. Två av pojkarna greps, tredje försökte springa, men jag kastade basketbollenträffsäkert i bakhuvudethan for i backen innan någon hann blinka.

“Vilket kast, syrran,” sa Dasha röd i ansiktet, men på ett nytt, vänligare sätt.
“Tack, Märta.”
“Inga problem,” sa jag och gick därifrån.

“Mår du bra?” frågade Dasha, för första gången vänligt.
“Ja då.”
Nästa morgon ropade Dasha:
“Syrran, blir du min träningspartner? Jag visar dig serve!”
“Det går nog inte för mig, Dasha.”
“Sluta. Vi klarar det tillsammans!”
Snart flög bollen över nätet mellan oss.

“Så där, låt fingertopparna sköta restenbra, Märta!”
Efter det blev allt annorlunda. Inte direkt, men ändå.

***
På föräldradagen föll plötsligt snöstora, tysta flingor. Rimfrosten gnistrade på dörrhandtaget, snöflingor låg på borden utanför matsalen. Men kallt var det ändå, och jag satt kvar på rummet och såg ut.

Efter lunch började föräldrar droppa in en efter en. Mellan huvudentrén och radiostationen hängde en högtalarledning, som surrade oavbrutet.
“Lina Eriksson, Ingrid Jansson, Isak Sundbergera föräldrar har kommit,” lät rösten ur högtalaren.

De rusade ut till sina mammor och pappor, försvann i varma kramar.
“Fy vad jag fryser. Nu får jag lunginflammation innan jag ens kommer ut,” klagade Lina när hon hörde sitt namn.
“Ta min kappa, Lina, den är varm,” sa jag och räckte över kappantill och med till tjejen som fnyst åt den en vecka tidigare.
“Tack, Märta Märta.”

Kappan lånades vidare till nästa och nästa av tjejerna. Den hann in i ett dussin varma famnar, och sög åt sig lukten av parfym, äpplen och choklad Varje gång någon kom tillbaka till mig fick jag en liten presenta chokladbit, juice, nötter. Jag protesterade, men till kvällen låg det en liten buffé på mitt nattduksbord.

Sist smet Dasha ut med kappan på, stark och självsäker i skenet från gatlyktorna. Jag såg efter henne och önskade att någon skulle komma för min skull, bara en gång.

Jag la mig under täcket och var tillbaka i barndomens koja.
Någon strök mig plötsligt över armen. Halvt vaken såg jag en kvinnofigur sitta på sängkanten. “Jag drömmer bara,” tänkte jag.
Men hon satt kvar, rörelsen mjuk och varm.

“Mamma?” väste jag, med ögonlocken tunga.
“Ja,” svarade hon. “Får jag vara din mamma?”
“Och jag din syster, en riktig,” det var Dashas röst.
Nu satte jag mig upp och förstod att jag var vaken. Kvinnan som ville bli min mamma var lika vacker som Dasha, ögonen öppna och ärliga som Annikas.

“Du vet, Dasha har berättat så mycket om dig, att jag redan tycker om dig. Hon sa att du är världens bästa tjej, och att hon inte åker hem utan dig,” sa hon leende.
“Säg ja, Märta, snälla,” bönade Dasha och satte sig tätt intill.
“Men, din pappa då? Kommer han tycka om det?”
“Han är redan med på det, och du känner honom faktiskt. Minns du Anders? Det är han!”

“Okej jag vill,” sa jag och bröt ihop i deras armar.
Det var just då våra rumskompisar kom tillbaka från kvällssamlingen.

***
Anders Lundström satt ute i bilen och väntade på mitt besked. När han såg oss alla tre förstå han direkt och sa att han inget hellre ville än få vara pappa åt en till dotter.

Från den stunden förändrades mitt liv. Det var som om en inre dörr äntligen öppnats och jagMärta, tysta hemmetjejenförvandlades till pratglad ny stjärna på kollot. Efter händelsen med bråkstakarna och kappan blev jag populär bland tjejerna.

När de såg att jag delade med mig av mitt godis ordnade vi nattpicknick vid min säng. Jag blev övertalad att vara med i “Miss Sundsgården”, fick lära mig att dansa och bära kjol.

Veckan därefter hördes högtalaren: “Dasha och Märtaera föräldrar är här!”
Hand i hand sprang vi tjejer mot grinden där våra nya föräldrar väntade.

Både de som kom och de som blev hämtade förstod: just där och då levde vi våra lyckligaste ögonblick.