*Namngivna Brodern*
— Släpp honom! Sluta! Du gör ont på honom! — Saga, gråtande hysteriskt, hamrade på killen som tagit hennes kattunge ifrån henne. Hon slog av alla krafter, men det hjälpte inte. Killen bara skrattade, kramade det lilla livet hårdare i sina händer. Saga, som inte visste vad hon annars kunde göra, bet honom i armen och slungades genast åt sidan. I munnen kände hon en metallisk smak, det sved, och något varmt rann nedför hakan. Hon strök med handen över ansiktet och när hon såg att den var röd, blundade hon och skrek av alla krafter.
— HJÄLP!
På något sätt hördes hennes rop. När hon hörde pojken flämta till öppnade hon ögonen. Från marken såg hon inte bra, men hon såg hur hennes plågoandes smutsiga gympaskor for upp i luften. Pojken landade på backen och vrålade argt:
— Vad håller du på med? Är du galen? — Hans röst var inte lika dryg som för bara några minuter sedan.
— Jag ska nog göra dig galen! Försvinn härifrån! Och om jag ser dig här igen, eller om du rör henne en gång till, får du med mig att göra. Fattar du?
Rösten som Saga ännu inte såg var lugn, nästan slö.
Saga vred på huvudet. Varför kom det alltid fler? Fast han hade ju försvarat henne… men vad skulle hända nu? Hon såg sig hysteriskt omkring. Var fanns… Där! En liten ullig klump låg orörlig på marken. Utan att resa sig kröp hon fram och rörde vid den. Den andades! Hon lyfte försiktigt upp den lilla kroppen och höll den mot sitt bröst. Hon måste springa! Till mormor. Mormor skulle hjälpa. Men benen ville inte lyda…
— Lilla du, hur är det? Herregud, du fick verkligen stryk!
Pojken som kom fram var äldre än den första. En gänglig tonåring försökte fånga hennes blick.
— Får jag titta. Bätt du dig på läppen eller tungan?
— Vet inte…
— Okej, vi ser hur det är. Kan du resa dig?
Saga skakade på huvudet. Reaktionen kom för sent, och hon brast ut i gråt igen.
— Hallå! Gråt inte! Han är borta nu. Och han vågar inte röra dig igen. Om han gör det — säg till mig. Förstått? Och vad har du där?
En inte alltför ren hand med kortsnaggade naglar sträcktes mot kattungen, men Saga drog sig undan, försökte gömma den lilla och grät ännu högre…
— Okej, okej, jag rör inte! Var inte rädd!
Saga försökte lugna sig, men det gick inte.
Hon borde inte ha gått ut idag utan mormor. Förresten, hon hade ju nästan bett om det, tigg— Ja, men mormor, jag är stor nu — jag kan gå ut själv!
