Kära dagbok,
Jag stod på busshållplatsen i den lilla byn Lillköping med min lilla dotter i famnen när bussen stannade. På skylten stod det Klara, så jag förstod att vi hade kommit till byn Klara. Jag klev av och såg en gammal karta som pekade mot byn, men mitt i allt detta hörde jag en röst bakom mig.
Märta! ropade min mormor, Gry, med tårar i ögonen. Hon hade på sig en vit förkläde och en vit slöja, och hennes händer skakade när hon sa: Lämna mig lilla Klara.
Jag såg de nyfikna byborna som tittade på oss, men Gry och jag bar snabbt både barnet och en resväska och hastade in i vårt lilla hus. När dörren slog igen kände jag hur min hjärta slog snabbt av rädsla och lättnad.
Maja! ropade min dotter och föll ihop i tårar vid bordet, kramandes mig hårt. Mina egna tårar föll utan att jag kunde stoppa dem.
Jag har rymt från min man, mormor! andades jag, skakig av sorg. Han förtjänade inte mig. Han skrek, bestämde och hotade att ta bort mitt barn. Jag kunde inte andas i hans närvaro, bara stå och lyssna på hans gnäll. Jag är så trött.
Gry såg på mig med en rynka i pannan och sade med en tröstande ton: Ni har bara varit gifta tre år och redan är ert äktenskap i spillror. Så är tiderna idag.
Jag torkade mina tårar och såg på Gry. Mormor Om du inte förstår mig så kommer jag att gå, gå bort. Jag flydde från min mor för att hon inte förstod mig och bara skrek på mig. Hon säger att jag ska lida, men hur kan jag leva om jag blir förtryckt?
Gry suckade men lade sin hand på mitt huvud och svarade: Stanna här. Jag har inte mycket kvar, men du får vara med mig. Mitt hus blir ditt. Du är min flicka, mitt vackra barn
***
Jag är ursprungligen en ung kvinna från Göteborg, men nu har jag glömt mitt stadsliv. Rykten började spridas i byn om att jag hade gift mig med en bandit, men sanningen är att jag bara flydde med min dotter och en väska för att finna skydd. Jag har fått ett jobb på postkontoret och byborna har accepterat mig med öppna armar.
På Grys gård har alla ett leende på läpparna och de hjälper till med vad som helst. Det är härligt.
Klara, sa jag när vi gick i trädgården och jag pekade på bären. Var inte rädd, du kan plocka dem och äta dem. Här har vi röda och gula jordgubbar, och där borta är vinbär.
Plötsligt hoppade en liten svart hund med vita fläckar fram, lyfte örat och skällde mot mig.
Vovve, log jag och klappade den.
Bakom staketet dök en rufsig pojke upp. Jag såg honom och ropade:
Pär! sa en röst, och en äldre man med vitkammad skägg kom fram. Hej.
Hej, svarade jag med ett leende.
Pär, den rufsigaste pojken i byn, närmade sig oss och såg på Klara med stora ögon. Jag kallade honom till oss:
Kom hit, pojke. Här finns bär och… Klara vill leka med dig.
Den gamle mannen, Erik, som är Pärs far, lutade sig mot staketet och sade:
Vi har ingen hund, men vi har en katt som heter Misse. Det är bra att ni har en hund, så vi kan se varandra.
Jag log och sa:
Klara är lite ensam. Kom ned till gården, Pär!
Pär sprang snabbt genom staketet, hoppade över ett hål medan hunden följde efter. Barnen blev snabbt vänner och deras skratt ekade fram till skymning.
***
Erik, en tystlåten man från närliggande Norrköping, kom ofta på helgerna och såg på mig med beundran. Han började ge mig blommor, presenter och körde mig i sin Volvo till Åsaren. Min mormor, Gry, höll med om att Erik var en god man: Han är ärlig, arbetar hårt och dricker inte. Han har sin egen lägenhet i Göteborg, men han har valt att hjälpa mig här.
Jag började känna mig dragen till honom, men rädslan för min före detta make hängde kvar. Jag berättade för Erik om mina farhågor, och han svarade:
Jag väntar på dig, Märta, så länge du vill. När du är redo kan vi åka till staden tillsammans.
Jag lovade att ta hand om Pär när Erik skulle resa. Jag kände mig trygg när han sa: Åk hem i lugn, min kära, jag tänker på dig.
Åren gick, mormor Gry blev äldre och jag tog hand om henne, matade henne med sked, och Klara började skolan. Ingen kontakt med min före detta make kom, så jag började känna mig mer lugn i vårt nya liv. Pär växte upp som en busig kille som ofta ville hoppa över lektioner, men hans far blev sjuk och blev mer frånvarande.
Jag fortsatte att ta hand om både äldre och barn i byn. Erik kom fortfarande på helgerna med en korg full av hemmagjorda grönsaker. Hans bil var en Volvo, och jag fyllde den med mina skördar varje gång.
Tiden gick och en dag blev mormor Gry vit som snö. Jag hjälpte henne att gå till sängen och matade henne med sked. Jag kände hur livet förändrades, men jag var tacksam för varje dag.
***
Jag satt ofta vid fönstret och tänkte på min barndom i staden. Jag grät ibland i kudden när Klara gick i puberteten och blev mer otålig. Pär hade blivit en rebell, men jag kunde fortfarande höra hur hans röst brast när han skrek åt mig. Gry, som bodde i en liten stuga bredvid, såg ibland på mig med misstänksam blick, men hon hjälpte ändå när jag behövde det.
Erik kom mindre ofta. När han väl kom, var han trött och bar på en tung börda: bolånet tog nästan hela hans lön. Jag sade till honom:
Jag förstår, Erik. Ta hand om dig själv, ät ordentligt och håll dig varm. Vi klarar oss.
Erik log svagt och gick vidare, men hans ord lämnade mig med en varm känsla. Det var som om solen glittrade genom granen.
***
En dag ropade jag på Klara i trädgården:
Klara! Kom hit, du lilla rackare!
Vad vill du? svarade hon med en snörvlig röst och lutade sig mot dörrkarmen.
Jag pekade mot hönshuset:
Du såg hur jag glömde att stänga hönshuset? Jag var på jobbet och nu är alla hönsen borta!
Klara svarade med en suck:
Jag har läxor att göra, mamma. Jag kan inte hjälpa dig.
Jag kände hur min frustration växte, men jag tog ett djupt andetag och gick bort till huset, där hela staketet hade rasat och marken var förstörd.
Jag ringde på Pärs dörr och ropade:
Pär, jag måste prata med dig! Förklara för din far att jag bara ville stänga hönshuset.
Pär såg förvirrad ut och svarade:
Är du galen? Det är bara en hund, inte en varg!
Jag kände mig besviken men insåg att barnens tankar ofta är enkla.
***
Jag fick ett samtal från min mamma i Göteborg. Hon verkade distraherad och sa:
Märta, vad händer? Jag har så mycket att göra.
Jag svarade:
Jag är ensam med min dotter, med min nya familj, med mina problem. Jag vet inte vad jag ska göra.
Hon svarade kallt:
Du har ingen mamma, Märta. Glöm det.
Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder, men jag tvingade mig att resa mig och gå till bussen. Jag tog tåget till Göteborg för att möta min mamma, men när jag knackade på dörren öppnade en främling:
Hej, vi är familjen Gyllen. Jag är din bror, Lars.
Jag såg på honom, kände mig förvirrad och sprang tillbaka till Lillköping.
Erik dök upp igen och sa:
Jag har bestämt mig, jag tar med Pär till staden. Du får stanna här med din dotter. Du är inte längre behövd.
Jag svarade:
Låt mig gå i fred. Jag har hittat min plats här. Jag har min dotter, mina vänner och min by.
Han gick iväg, och porten slog igen med ett dovt mullret.
***
Klara kallade mig och sa:
Mamma, vad är pappa?
Jag såg på henne och svarade:
Det finns ingen pappa att tala om. Vi har varandra.
Hon log och svarade:
Det är okej, mamma. Vi klarar det tillsammans.
Jag kände hur mitt hjärta fylldes av kärlek och styrka. Trots alla svårigheter, alla svek och alla okända framtider, fanns det alltid en plats i mitt inre där jag kunde känna mig hel.
Jag skriver detta för att minnas hur långt jag har kommit. Livet har varit en resa genom mörka skogar och ljusa ängar, men här i Lillköping har jag hittat ro. Och när natten faller över byn, hör jag barnens skratt och känner hur deras glädje värmer mig.
Jag är tacksam för att ha överlevt, för att ha funnit kärlek i oväntade former och för att ha ett hem där jag kan vara mig själv.
Tills nästa gång,
Märta.
