20251211
Jag kan fortfarande höra hur en ung kvinna ropade: Rör inte mig! Ta bort händerna! Ah! Hjälp, någon! Det var en skrämmande skräll i den grå, regniga höstkvällen när jag gick hem från jobbet på Södertälje. Jag kastade mig fram för att hjälpa, men halkade i leran, vrickade foten och föll nästan. När jag reste mig och såg åt vilket håll hon sprang, såg jag en gammal man liggandes i vägen, kladdig i leran, med blodiga händer som kämpade för att resa sig. Det var han som fått den skrikande kvinnan att tappa balansen.
Det föll ännu mörkare när skymningen sänkte sig. Mannen mumlade något ohörbart och sträckte sina blodiga händer mot mig. Jag kände en rysning gå längs ryggraden.
Han är full! Håll dig borta! skrek en annan förbipasserande kvinna, en med ett hopfällt paraply som om hon försvarade sig. Hon pekade hotfullt mot den gamla mannen, tog ett steg åt sidan och såg sedan på mig.
Står du där och funderar? Har du ingen brådsle? sa hon strängt, sånt här för en flaska, vad som helst, usch. Hon fortsatte gå mot de ljusare bostadstrapporna där gatan var upplyst av många lampor.
Bakom den gamla mannen fanns en öde tomt omgiven av ett betongstaket med taggtråd på toppen gränsen till en gammal verkstad. Höga, knarrande topprädens grenar vajade i vinden. Varje minut blev mörkare.
Mannen stönade: Mmm mmm
Jag vågade bara försiktigt fråga: Mår du dåligt? Behöver du en ambulans? Han skakade bara på huvudet, fortsatte mumla och pekade mot en plastpåse som låg bredvid honom i leran. Han var liten, nästan förknippad av ålderdom, nästan förskrämd.
Jag tänkte på min mormor Ingrid, som alltid sade att man inte får gå förbi någon som är i nöd. Strax före hon gick bort berättade hon för mig att tiderna förändras att man nu kan bli stämd om man hjälper någon utan att vara läkare. Men jag hade en annan bild i mitt huvud, en annan känsla av ansvar.
Jag gick fram till honom, böjde mig. Hans blodiga händer sträckte sig mot mig, nästan gråtande. I hans högra hand höll han stora glasflaskor som var splittrade i bitar.
Tårar fyllde mina ögon av medkänsla. Jag tog fram en påse blöta servetter ur väskan, kastade flaskbitarna i en papperskorg och började försiktigt torka hans händer. Sedan hjälpte jag honom upp på benen det var svårt men jag klarade det. Jag hörde mormors röst i mitt huvud: Tack och lov att dina händer är starka.
Var bor du? frågade jag igen när han stod ostadigt. Han viftade med handen mot de ljusa fönstren i de närliggande husen, men kunde knappt föra benen. Jag undrade om han verkligen var berusad eller bara oförmögen att tala.
Plötsligt lade jag märke till påsen han bar. Glasflaskorna klirrade mjukt i takt med hans stapplande steg. Jag funderade: Kanske ville han lämna in dem för återvinning och föll, så bröt han sig själv. Eller så var flaskorna redan trasiga varför hade han dem ändå?
När vi nådde den närmaste byggnaden stannade han upp, viftade mer energiskt och pekade mot porten. Det var tydligen hans hem. Jag ropade: Hemtelefonen men vi har ingen kod.
Han började räkna med fingrarna, tre ett tre ett. Jag gäckade mig efter siffrorna och tryckte. En kvinnas röst svarade nervöst: Här är
Jag började tala: Det här är men tvivlade på om jag ringde rätt lägenhet. Efter en stund hördes en röst som ropade: Jag kommer ner! En äldre man med grått hår och en kvinna i sina trettiotal steg fram.
Kvinnan, som presenterade sig som Klara, omfamnade den gamla mannen och tackade mig innerligt. Hennes man, Johan, tog fatt på mannen och ledde honom in i trapphuset.
Jag stod där, förvirrad men nyfiken, och betraktade de gråa tegelhusen och de två lilla mataffärerna på bottenvåningen. Jag hade ofta sett dem från avstånd när jag joggade längs den där vägen där den gamle föll.
Klara räckte mig en liten kartong med äpplen: Dessa är ett fint sort, söta och doftande. Min far odlade äppelträdet för länge sedan.
Jag svarade blygt: Nej, tack. Han behöver snarare sina sår tvättade och kanske en vårdcentral för suturer. Jag tog bara lite hjälp.
Klara suckade: Jag heter Klara, min man heter Johan, och vår farfar heter Gustav Pettersson. Han är en krigsveteran. Har du en minut? Jag vill berätta varför vi är så tacksamma.
Jag nickade och lyssnade.
Klara berättade att Gustav nyligen hade firat sitt hundrade födelsedag. Under kriget hade han skadat sig i munnen för att inte avslöja hemligheter. På sjukhuset fick han en del av tungan borttagen och talade sedan med en raspig, tyst röst. Hon förklarade att folk tror han är berusad på grund av hans sluddriga tal, men så är det inte. En gång föll han på vintern och låg i timmar i kylan utan att någon hjälpte honom, vilket ledde till en allvarlig nedkylning.
Jag avbröt: Varför släpper ni honom ensam?
Klara log: Vi låter honom gå själv. Vi har försökt övertala, men han vägrar hjälp. Det är min farfar, min mammas pappa. Vi bor i hans lägenhet sedan vi gifte oss. Vi har också en liten dotter, Saga, som en gång föll på en glasflaska och fick en ärrig sårrift. På vår gata går folk ofta och samlar skräp, flaskor och glas. Så har han gjort det till sin uppgift att plocka upp glas för att ingen annan ska skada sig.
När Klara talade kände jag hur rätt det var att hjälpa Gustav. Jag tänkte på min egen farfar, som också var en krigare, hade gått till Berlin, och senare drabbats av en stroke som tog bort hans talförmåga och en del av hans högra arm. Trots detta lagade han ofta tak med vänster hand och arbetade i trädgården, något som gjorde mormor rasande av oro när hon såg honom klättra på en knarrig stege.
Jag mindes hur min farfar stötte ur sig ibland knasiga ord som löshka (sked) och dösj (regn), men hur han svor med en färg som kunde få en hel kyrka att rodna. Mormor brukade vifta med en fuktig trasa och säga: Tyst du, barnet hör, du får inte svära framför barn.
Jag gick hem med en påse äpplen som jag tog för att inte såra Klara. På vägen hem värmde jag mig vid de små lamporna i gatan och kände en inre värme från minnena. Det är något speciellt med att se sina nära och kära ta hand om varandra, och hur även en man som ser ut som en hemlös, smutsig och kanske lite sluddrig, kan vara en älskad farfar som väntar på sin tröskel. Vi måste bara vara lite snällare och mer uppmärksamma på varandra.
