Den tysta kvinnan sa högt:
“Vilhelm Johánsson! Hur länge ska jag behöva stå ut med det här?” ropade grannen nedanför och viftade med en blöt trasa precis under näsan på Elsa Magnusdotter.
“Jag har ju redan bett om ursäkt! Vattenläckan i elementet är ju inte mitt fel, jag har ringt en rörmokare!” försvarade sig mannen, stående i dörröppningen i bara kalsonger och t-shirt.
“Ursäkt! Men vad ska jag göra åt mitt tak? Jag har precis tapetserat om! Har ni ingen som helst koll på någonting?”
Elsa stod bakom sin man med knutna händer. Grannen Agneta Lindgren hade rätt, men som vanligt vägrade Vilhelm lyssna. Elementet hade faktiskt läckt i en månad, men han hade hela tiden skjutit upp reparationen.
“Sluta gapa som en fiskmånglerska!” frustade Vilhelm. “Jag sa ju att jag ska fixa det!”
“När då? När hela min lägenhet står under vatten?” Agneta var rasande, hennes gråa hår stod åt alla håll och kinderna blossade.
Elsa lade försiktigt handen på hans axel.
“Ville, ska jag ringa en rörmokare imorgon? Jag har numret till en bra en,” viskade hon.
“Bli inte påträngande! Jag fixar det själv!” viftade han bort henne utan att ens vända sig om.
Agneta såg på Elsa med medömkan. De hade känt varandra i åtta år, sedan Magnusdotter-familjen flyttat in, men under hela den tiden hade grannen aldrig hört Elsa höja rösten. Alltid tyst, alltid eftergiven, alltid ursäktande för sin man.
“Jaja, Elsa, jag förstår att det inte är ditt fel. Men ni måste göra något!” Agneta vände och gick mot trappan.
Vilhelm smällde igen dörren och gick in i köket, där en gryta med köttsoppa stod på spisen. Elsa följde efter, som vanligt utan ett ord.
“Varför ser du så sur ut?” muttrade han och satte sig vid bordet. “Häll upp lite soppa.”
Elsa tog skeden, men händerna skakade. Röda droppar från soppan hamnade på den rena duken som hon strykt på morgonen.
“Klantskalle!” morrade Vilhelm. “Kan du inte ens hälla upp ordentligt?”
“Förlåt,” viskade hon och torkade snabbt fläcken med en servett.
Under middagen klagade han på jobbet, på chefen, på kollegorna, på allt och alla. Elsa nickade, svarade ibland med “Ja, visst” eller “Du har rätt.” Så hade det varit i tjugotre år av äktenskap.
Efter maten lade sig Vilhelm i soffan för att titta på fotboll, medan Elsa diskade. Genom fönstret såg hon Agneta hänga tvätt på balkongen. Grannen märkte hennes blick och vinkade. Elsa vinkade tillbaka, blygt.
På kvällen, när Vilhelm somnat framför tv:n, klädde Elsa på sig tyst och gick ner till Agneta.
“Elsa Magnusdotter! Kom in, kom in! Vill du ha lite te?”
“Tack, nej. Jag ville bara se hur det ser ut med ditt tak.”
I badrummet såg det illa ut. Ett stort gult fuktfläck syntes på taket, och i ett hörn hade tapeten börjat lossna.
“Åh nej!” utbrast Elsa. “Agneta, förlåt oss! Jag ska ringa en rörmokare imorgon, jag betalar!”
“Åh, kära du. Det handlar inte om pengarna. Jag är bara trött på att stå ut med det här. Du vet ju hur din man är… Alltid någon annans fel, men han har aldrig tid att lösa något.”
Elsa sänkte blicken. Agneta hade rätt, men att säga det högt kunde hon inte.
“Han har mycket på jobbet, han är stressad,” försvarade hon honom svagt.
“Elsa, hur mår du egentligen?” frågade Agneta plötsligt. “Jag har känt dig i åratal, men aldrig sett dig le. Du ser alltid så sorgsen ut.”
“Jag mår bra. Vad menar du…” Elsa blev förvirrad av den direkta frågan.
“Har ni barn?”
“Nej. Det blev aldrig av.”
“Ville du?”
Elsa teg länge, sedan nickade hon.
“Jag ville. Så mycket. Men Ville sa att det var för tidigt, sedan att vi inte hade råd, sedan att han inte var redo. Och nu är det för sent.”
Agneta ställde ner tekoppen och gick fram till henne.
“Vad vill du själv? Inte Ville, utan du?”
“Jag vet inte,” svarade Elsa ärligt. “Jag har glömt vad jag vill. Jag har vant mig vid att tänka på vad han behöver…”
“Elsa Magnusdotter, du är en vacker kvinna. Och fyrtiofem är ingen ålder! Varför sätter du dig själv… i andra rang?”
Elsa såg sig i hallens spegel. Ansiktet var inte gammalt, ögonen levande, figuren slank. Men uttrycket… trött, slocknat.
“Jag sätter mig inte i andra rang. Det bara… blev så. Jag kan inte skrika eller bråka. Mamma sa att en god hustru ska ly
