Tomtegubben
Mattias, är det du som har städat på gården? Linnea nuddade sonens axel.
Pojken ryckte till och drog av sig hörlurarna. Monsterna fortsatte slåss på datorskärmen, men det såg han inte längre.
Vad, mamma?
Jag undrade om du kommit hem från skolan för länge sedan?
Just nu bara.
Och vem var det som städade gården?
Hur ska jag veta? Kanske Lovisa?
Linnea log. Hennes treåriga dotter var verkligen påhittig, men någon trädgårdsmästare var hon ändå inte.
Det var roligt sagt!
Då är det nog tomten!
Just det! Det är säkert han! Nu snackar du strunt! Gå hellre till mormor och hämta Lovisa hem. Hon blev kvar för länge. Jag lagar middag så länge. Hungrig?
Japp! Vi åt bullar med killarna i matsalen, men det var efter andra lektionen. Mamma, när ska vi egentligen börja med morgonlektioner?
Jag vet inte, min son. Det är tyst om det än så länge. Skolan är överfull.
Nja. Men då får man ju sova ut på morgonen. Mattias ville som alltid hitta något positivt i alla problem.
Linnea pussade honom i håret, drog honom skämtsamt i örat när han försökte vända undan hennes ömhet, och gick till köket.
Tonåringar…
Tretton år och tror han är vuxen, men ändå… Han stelnar alltid till så fort Linneas läppar nuddar hans mörka, nästan svarta, hår precis som hans pappa hade.
Barnen var så olika. Mörkhåriga, långbenta Mattias, med sina blå ögon, var som ett eko av sin pappa Anders, både till utseende och sinne. Den envisheten, ansvaret, värmen… Även om det inte var han som städat på gården, så var köksgolvet blankt, och disken var ordentligt diskad. Det finns inte många sådana hjälpredor förrän kanske dottern växer upp.
Lovisa var Linneas mirakel nästan tio år av längtan, en liten strimma hopp. Problemen efter första födseln hade nästan släckt chansen, men ändå hände det till slut. Ljus som en sommaräng. Lätt linblond, med samma blå ögon som Mattias. Men annars var Lovisa mer som Linnea mjuk, försiktig som en kattunge. Hon brukade smyga upp till mamma eller bror och stå alldeles tyst och nära.
Vad är det, lilla Lovisa?
Och rummet blev ljusare av hennes leende. Ingen i världen log som hennes dotter, Linnea visste det säkert. Nu var det bara hon…
Den där leendet värmde Linnea, men slet ändå i hennes sår. För det var pappans leende. Anders leende. Men han fanns inte längre…
Linnea ville skrika av sorg, men hon fick inte. Barnen var ju där.
Hennes man hade jobbat som brandman. Räddade folk, släckte eldar. Som den gången när han räddade en hel familj från ett brinnande hus tillbaka in igen för mormorn, som vägrade gå, för att rädda katten, och då var det redan för sent. Elden stängde in dem.
Linnea visste det före alla andra. Hjärtat slet till, förkunnade olycka, och hon slöt av sig lilla, morrande Lovisa från bröstet och ropade åt sin svärmor Astrid, som bodde där någon vecka för att hjälpa till med babyn:
Mamma, ta Lovisa! Jag måste ringa!
Så körde hon mot Skövde, mot brandstationen, och märkte inte ens hur blusen blev genomvåt av mjölk och handflatorna domnade av kramp längs ratten.
Hur höll hon ihop? Hur fallerade hon inte, där på kanten?
Barnen räddade henne. Mattias vände aldrig blicken bort från henne.
Mattias, nu får du sova! Astrid, som knappt orkade stå, övergav aldrig Linnea, tvingade i henne mat, lade Lovisa till bröstet.
Jag stannar hos mamma! Mattias skakade på huvudet och tryckte moderns hand mot sin kind. Mormor, varför är mammas händer så kalla?
Linnea mins bara fragment. Slängde saker i påsar, snubblade, tappade leksaker och barnkläder.
Jag kan inte vara här längre… Jag tror hela tiden att Anders kommer slå igen dörren och ropa, som alltid: “Nu är jag hemma!”
Rätt så, Linnea! Du behöver inte vara kvar. Följ med hem till mig. Sen hittar vi på något.
Nej. Inte till dig heller… Förlåt. Allt där påminner också om honom. Det gör ont… Jag åker till mormors gamla hus.
Men Linnea! Där har väl ingen bott på evigheter! Du kan ju inte ta barnen dit?
Jag gör i ordning det. Sen är ni nära. Jag klarar mig inte utan er.
Nej, det är klart. Ni är ju min familj nu…
Vi gråter bara annars, mamma. Titta till Lovisa, så packar jag. Och försök få Mattias att äta lite. Han har slutat äta. Bara äter när jag gör det, och jag har ingen aptit.
Så går det inte an! Astrid blev barsk. Du är mor! Är du stark så blir barnen starka. Om du kör slut på dig själv, vad händer då? Jag orkar inte längre. Du måste ta hand om dig!
Linnea kysste snabbt Astrids händer och fortsatte packa. Fly! Bara bort! Lyckan den lilla lägenheten känt gick inte att återfinna, men att gå runt på golv som viskade om den kärleken nej…
Mormors hus tog emot henne, kyligt och ilsket. Hennes eget fel. Övergivet.
Linnea gick från rum till rum, lät fingrarna glida över tapeterna, strök damm från mormors byrå, fortfarande täckt med broderad duk, och slog upp fönstren in kom den kalla höstluften.
Mamma, ta barnen med dig. Jag kommer och ger Lovisa bröstet sen.
Klarar du dig ensam?
Självklart…
Men Linnea blev ändå aldrig ensam. En halvtimme senare small dörren i farstun och där stod Sofia barndomsvän och gammal skolkompis.
Kunde väl sagt till att du tänkte dyka upp! Ska vi börja nu eller?
Sofia var alltid driven. Snabb i käften, skrattade jämt, men alltid först att hjälpa de sina.
Linnea torkade tvålen från händerna och gav Sofia en ovan klumpig kram.
Hej…
Hej! Och barnen?
Med mamma.
Fint. Vad glor du på? Kom igen då!
Sofia slet åt sig en tvätttrasa och letade efter vattenspannen.
Sofia! Linnea tappade andan där hon såg hennes mage.
Ja, just det… Så är det.
När?
I februari. Du behöver inte bli så orolig. Jag är gravid, inte sjuk.
Vems är det?
Vad tror du? Sofia putsade fönsterbrädan. Fy vad smutsigt här är!
Gustav? Men han…
Stack, ja. Jag blir ensamstående nu. Men Okej vi tar det senare.
Tror du han kommer tillbaka?
Gustav? Nej. Han valde frihet. Men jag får en dotter eller en son… spelar ingen roll. Det är min unge, Linnea. Min!
Linnea visste vad de orden betydde för Sofia. Första mannen, ingen barn hela hans släkt emot henne. Lovade Oskar stackars dig, fick sån skönhet, men den felaktiga sorten.
Till sist grät Sofia ut, men skilde sig. Oskar gifte sig snabbt igen och då visade det sig att det var fel på honom, inte henne. Ny fru genomförde behandling en son, en dotter på rad.
Sofia blev bara glad för Oskar. Utan skilsmässan inga nya relationer, inget nytt liv. När Gustav drog så betydde det ingenting. Hon var inte längre den där blyga flickan.
De höll på tills kvällen blev mörk. Huset verkade sucka och blinka till i rutorna, mumlade och vaknade sakta till liv.
Sofia, utmattad och nöjd, satt vid köksbordet och spanade på Linnea, som kokade te.
Allt gick så fort…
Inte länge sedan de rusade hit och norpade bullar innan de sprang ned till sjön, och mormor ropade efter:
Era tokfior! Kan ni inte äta ordentligt?
Aldrig saktade de farten, utan ropade tillbaka:
Kommer om en timme!
Den timmen varade alltid till skymningen. Sen hjälpte de tyst mormor i landet. Hon skötte allt själv och jobbade dessutom som mjölkerska på gården.
Stort hushåll ingen väg ur. Sätta barnbarnet på benen. Hennes son, som flyttat med ny familj till stan, behövde hjälp. Linnea var hennes äldsta. Linneas mamma dog vid födseln resten av familjen brydde sig inte. Pappan, uppslukad av sorg, drog till Göteborg, och mormor fick ta hela bördan.
När sonen fick ett barn till, tog mormor Linnea och for till stan. Där blev de inte länge. Treåriga Linnea begrep aldrig varför mormor plötsligt ville hem igen, men hon såg tårarna och handen som smekte över håret.
Mormor gick bort när Linnea var arton. Just då blev hon ihop med Anders, var förblindad av kärlek och såg inte hur fort den kära blev gammal. Hon insåg det först den natt hon hörde ett dämpat jämmer.
Mormor, vad är det?
Tre månader fick de. Bara tre månader… Men ändå tillräckligt för det viktigaste.
Men mormor hann ändå ordna något som Linnea nu tacksamt kunde tänka på. Hon kallade till sig Anders mamma, när hon redan låg, och när Linnea blev utkastad från rummet, pratade de länge. Vad de sa, förblev ett mysterium för Linnea, men efteråt hade hon fått en ny mor.
Redan före bröllopet började Linnea kalla svärmor för “mamma”.
Får jag? den tveksamma frågan hängde, och Linnea såg lättad på när Astrid nickade.
Hon berättade aldrig om sin längtan att få säga just det ordet ingen visste, förutom mormor. Nu fanns det någon till som såg henne nästan som mormor gjort.
Linnea bråkade aldrig med Astrid. Varför skulle hon? Hjälp och omtanke hade hon alltid fått. Råd gavs med värme och lugn. Varför bråka? Det finns väl inte många som är ens familj i både ord och handling?
Och Linnea hade sett med egna ögon att släkt ibland inte är något värt. När mormor dog, kom det en delegation från stan pappa, styvmor och hennes mamma.
Fint hus. Stort! Går att sälja för bra pris.
Kraftig, högröst kvinna, okänd för Linnea, gick runt och fnyste:
Så misskött! Här borde varit upprustat! Köpare vill ha det fräscht.
Vilka köpare? plötsligt vaknade Linnea och började darra.
Hela veckan efter begravningen gick hon som i dimma. Åt ibland när Astrid tvingade henne, påbörjade sysslor men stannade mitt i och lyssnade tänk om allt bara var en mardröm och mormor skulle genast komma bakifrån köket och skälla:
Har du sprungit klart? Hjälp till med sylten nu, vi ska ordna inför vintern!
Vilka köpare? styvmors morax drog lite i sin tunna axelbandsklänning. Linnea mådde illa. De som köper huset!
Linnea svarade inte. Hon sprang bakom ladan med handen över munnen, och när hon kom tillbaka stod Astrid redan där.
Ni kan dra. Genast!
Och vem är du? Vilken rätt har du?
Huset är Linneas. Det finns gåvohandlingar.
Vilka då?
Vanliga. Och testamente till banken också. Allt är ordnat. Jag hjälpte till. Ni ska inte vara här mer. Tänkte ni råna ett barn?
Ovädret som hotat bröt aldrig ut för Linnea. Astrid grep henne i handen, lade henne i sin säng och drog av smutsiga tröjan.
Gråt inte! Ingen får röra dig. Det lovade jag din mormor. På med min morgonrock och ligg. Jag ska hämta te. Vila, sen pratar vi.
Fadern syntes igen först på hennes bröllop.
Hon hade inte bjudit. Han kom ändå.
Ungdomarna flamsade, skojade med Anders Linnea skrattade på riktigt. Då la någon handen på hennes axel. Hon vände sig, fortfarande leende.
Hej, dotter…
Hon blev så överrumplad att hon inte svarade. Han gav henne några nycklar, tryckte dem i handen.
Förlåt. Papperen har Astrid. Hon förklarar. Var lycklig.
Han hann ut ur salen innan Linnea hann svara.
Lägenheten pappa gav var liten, men trivsam. Två rum och stort kök. Linnea visste inte varför hon skulle lämna mormors hus.
Linnea, det är enklare i stan. Mer möjligheter. Du måste plugga.
Astrid, glad och nöjd efter inspektionen, slog sig ner. Hon hade fixat samtal med Linneas pappa och förklarat vad det innebär att en dotter växer. Han hade fattat tillräckligt för att göra rätt.
Ja, men när ska jag hinna? Linnea log snett.
Jaså? Astrid blinkade.
Japp. Det är tidigt än. Jag har inte ens sagt till Anders.
Jag hjälper dig. Plugga! Så begåvad som du är får den hjärnan inte gå till spillo.
Filialen till universitetet klarade hon, tack vare Astrid som hjälpte till med Mattias och maten.
Alla andades ut när Linnea fick jobb och Mattias började på dagis.
Nu drar vi till havet! Anders höll för öronen medan “hans tjejer” skrattade vilt.
Det blev deras första och enda semesterresa. Linnea och Anders simmade tävlingar, sneglade mot stranden där Mattias byggde sandslott med mormor. Långa kvällar gick de på strandpromenaden tills natten bäddade in staden.
En kväll stannade Anders på land och snurrade Mattias på karusell, medan Linnea och Astrid gick sakta på piren och småpratade.
Borta på änden bråkade ett par. De skrek och knuffades, gick mot stranden ännu grälande.
Astrid såg efter dem och suckade.
Varför bråkar folk? Fattar de inte att de tappar bort liv… Det slutar ju ändå med att de försonas, men dagen är förlorad. Varför?
Tänk om de inte gör det? Linnea såg efter paret.
Bråkar man så, då bryr man sig fortfarande. Ser du, hur hon grät? Hon är arg, men förlåter. Och han också, vände sig om säkert fem gånger innan de kom längst bort. Men ingen kan ge dem den kvällen tillbaka. Sådan tid går, Linnea… tänk på det!
Hon var tacksam nu för Astrids ord. Tack vare dem visste Linnea att tiden med Anders inte var slösad.
Just då lyfte Linnea tekannan från spisen och höll på att spilla. En skugga rörde sig ute i trädgården, och hon flämtade till. Det var inte Mattias. En man gled genom dunklet.
Hon tänkte först låsa dörren, ropa på hjälp men just då mindes hon: Barnen kommer snart! Och Astrid släpper dem aldrig själva. Inkräktare ute!
Handtaget på mormors gamla tekanna brände handflatan. Linnea skakade sig ur sin tanke, såg ut på ångan, och gick sedan målmedvetet ut till hallen.
Lampan på gården var inte tänd. Det hade hon glömt.
Vem är där?!
Dörren till boden gnällde, och Linnea ryggade.
Vad vill ni? Jag skriker annars!
Skuggan närmade sig trappan, Linnea backade.
Skrik inte, Linnea. Det är bara jag Erik.
Linnea lättade, ställde ner kannan men svor till den heta metallen svedde låret och hon satte den fort på verandabordet.
Varför smyger du på min gård, Erik? Varför kom du inte in?
Den låga, bredaxlade mannen såg plötsligt blyg ut som Mattias ibland gjorde när något blivit fel.
Jag… Förlåt… Din bod-dörr hade slagit sig. Jag ville fixa den innan jag åker till bikuporna. Vet inte när jag kommer tillbaka.
Linnea blev ställd.
Dörren? I boden?
Allt föll på plats. Den välstädade gården, de lagade staketen, de nya plankorna till bastun.
Så det är du, min lilla tomtegubbe! Linnea log.
Vadå?
Tomtegubbe! Jag har fått en. Sköter saker, fixar, vakar. Fast han dricker inte mjölk ur fat. Mattias säger att vi borde skaffa katt, så tomten får sällskap. Är du ensam?
Det svaga köksljuset räckte för att Linnea skulle se att Erik rodnade.
Förlåt. Jag borde ha sagt något…
Tack! Men… varför, Erik?
Erik svarade inte. Viftade med handen och hoppade över staketet, utan minsta notis om Astrid eller barnen som stod vid grinden.
Han dök upp ändå! Astrid log snett, sträckte Linnea en liter mjölk. Ställ in i kylen.
Vad menar du med dök upp? Visste du om det, mamma?!
Du kan ge dig på det. Hela byn vet. Vilken hemlighet! Erik har varit tänd på dig sen du sprang med Anders. Märkte du aldrig hur han följt dig?
Inte alls…
Du skojar!? Astrid såg chockerad ut. Ljuger du nu?
Njää. Jag visste verkligen inte…
Kom så talar vi ut! Astrid puffade fram Lovisa. Men vi lägger barnen först. Det här tar tid.
De pratade till gryningen. Linnea fyllde på te, satt stum, lyssnade på Astrid.
Han kom till mig förra året, friade. Sa att du inte hade någon närmare än mig, så jag var den han skulle fråga. Sluget! Han visste hur smickra mig!
Och du gick med på det?!
Varför inte? Du är ung, Linnea! Livet har du framför dig. Barnen växer, snart är du ensam. Ska du bara mata en gammal kärring? Det är ingen lösning! Lev! Jag vet hur du älskade min Anders säg inget, hör! Sådan kärlek får man en gång om livet. Men ibland har man tur får älska och bli älskad en gång till. Det är att man måste ta emot som en gåva. Ingen kräver du ska älska Erik som du älskade Anders. Men om det känns lugnt och varmt då gläds jag. Och Mattias behöver en manlig förebild. Erik är hans vän, visste du att de övar bilkörning?
Nej…
Har väl inte vågat berätta. Rädd att göra dig arg.
Varför?
Vet inte. Han är rädd att du tror han vanhelgar pappans minne.
Dumt!
Prata med din son. Han dras till Erik, men är rädd för att missförstås. Lovisa är liten, minns inte Anders. Med Mattias blir det mer. Hur känner du själv?
Linnea blev röd och sänkte blicken.
Det är inget! Astrid log och sköt fram muggen. Skvätt i ännu lite hett vatten åt mig. Jag är så törstig!
Linnea och Erik gifter sig ett år senare. Strax därpå föds ännu en pojke.
Men titta, mamma, vilken rufsig hårtuss! Linnea tar av mössan hemma, slätar till tunna linblonda hårstrån, som Lovisas.
En riktig liten tomtegubbe! Astrid byter blöja, tar pojken i famnen. Hallå där, lille vän! Du kan kalla mig gammelmormor Astrid.
Mamma…
Det var inför framtiden! Ge honom mat så fixar jag köket! Vill du ha något särskilt?
Den stora röda katten Erik gett Mattias slinker in, smyger till fönstret och hoppar upp på brädan. Han stirrar på sovande Linnea och det lilla hårt lindade knytet bredvid. Tystnaden sätter sig bredvid katten, smyger armen om honom och beundrar dem. Där är det lyckan… så ömtålig, så skör. Den måste skyddas varsamt.
Någonstans klingar en tesil, Lovisas skratt ekar, och tystnaden glider ner från fönstret, klappar katten över örat en sista gång. Katten skakar på huvudet och tvättar sig noggrant, redo att lära känna den nya i familjen.
Skynda dig nu! Här finns nog med väktare som det är!©Fjolårets vinteräpplen låg kvar i korgarna ute på verandan. Fåglarna hade hackat i dem, lämnat små mönster i skalet små hål som blev till hjärtformade skuggor när solen kom fram. Linnea stod stilla, såg sitt hem. Allt var nytt, ändå gammalt, likt och olikt på samma gång.
Bakom henne hördes barnens mjuka röster. Lovisa sjöng för sin docka, Mattias diskuterade allvarligt med Erik om fotboll och livet och varför katten alltid låg på just hans ryggsäck. Inne i köket slamrade Astrid med porslinet, och doften av kanel och kaffe smög ut i hallen.
Linnea andades djupt. Sorgen som varit en svart sjö runt hennes hjärta var inte borta. Men en stig gick nu längs stranden, där grässtrån vajade och nya rötter fick fäste. En bädd av minnen vilade under ytan; Anders skratt, mormors händer, Sofias envisa blick.
På gården fladdrade en röd halsduk på klädstrecket. Vinden tog tag i den och lekte som om någon osynlig, en liten tomtegubbe kanske, låg på lur någonstans och skrattade åt deras liv och lät nya dörrar öppnas.
Det var just så livet var, tänkte Linnea en cirkel av sorg och stilla återkomst, av händer som bär och hjärtan som minns. Det blir aldrig som förut, men det blir, och ibland glittrar glädjen genom trasiga rutor, alldeles oförklarligt.
Hon lyfte sin nyfödde, kände hans små fingrar greppa hennes tumme tillit på nytt. Katten jamade, som för att påminna: även i tystnaden bor det någon, alltid någon som vakar.
Och när kvällen smög på, när lamporna tändes en efter en och huset brummade av röster och skratt, tänkte Linnea: det här är mitt nu. Mitt och barnens, Astrids, Eriks och Sofias. Ett växande, brokigt hjärta.
Ute i mörkret gled vinden genom de gamla äppelträden och någon, där ute, någon som gått länge med varsamma steg, stannade till, log och gick vidare. Kanske mormor. Kanske Anders. Kanske bara tiden själv.
Inne i huset doftade det nybakat igen. Och på verandan, i skymningen, låg en färsk polkagris på trappen och väntade tålmodigt till nästa lilla tomtegubbe.
