Storslaget skilsmässofirande
Exakt fyra år höll Andersson och hans fru Malin ut i äktenskapet. Trots deras försök att spela evig kärlek, slog aldrig familjelyckan rot och skilsmässan låg i luften.
Så det blir bara en enkel skilsmässa, och sen är det klart? frågade Malins barndomsvän Karolina när Malin bjöd ut henne på fika för att tröstäta italienska panini.
Ja. Vad mer kan vi göra? Vi har pratat igenom det här. Det blir nog bäst för oss båda
Nej, jag menar inte själva skilsmässan jag tänker på tillställningen! Ska ni inte avsluta med lite stil? Sätta ett rejält utropstecken, så att säga?
Jag är redan tillräckligt nervös nu för tiden, sluta sparka på nån som redan ligger, sa Malin surt och tröståt pizza med räkor och ananas.
Jag menar ju inte dig, älskling, utan skilsmässan! Ni hade ju ett pangbröllop, jag betalar fortfarande av tårtan på avbetalning. Så varför inte göra en grandios skilsmässa? Restaurang, kortege, toastmaster och symbolisk brobål? Jag är på!
Kan man ens göra så?
Man måste! Det är ju nya tider!
Men jag har inte ens pengar just nu. Vi måste ju dela på allting, slita örngott och påslakan itu snart.
Jag känner en tjej som kan ordna allt mot en påse mandelpotatis. Resten får du igen i presenter. Vi behöver i alla fall fixa en tjejkväll. Något riktigt svenskt och mysigt, så du får säga farväl till familjelivet ordentligt.
Så, du menar som vanligt vi planerar en kväll med tjejerna men kommer ändå inte iväg för alla har man och ungar?
Perfekt enligt mig!
Nästa dag gick Malin och Karolina till eventfixaren, som hette Julia. Av någon anledning mötte Julia dem bakom kassan i ett våffelcafé mitt i Norrköping, medan hon tog emot beställningar.
Kan du hjälpa oss? frågade Karolina och beskrev läget.
Självklart! Jag ser det redan framför mig, sa Julia och började drömma sig bort: Bruden, vacker i svart sorgklänning, lovar att aldrig mer i hela sitt liv. Brudgummen i sina gamla fula långkalsonger, som han äntligen kan bära dygnet runt, säger sitt slutliga nej. Sen drar vi allihop till Pantbanken och pantar ringarna högtidligt. Gästerna ropar: Skål!, Halvskål! Ja, ni fattar jag spånar vidare, sa Julia och avbröt plötsligt för att ropa högt: Beställning sextiofyra klar!
Malins man, Johan, mottog idén otippat glatt, men deras föräldrar var skeptiska.
Det är de här nymodigheterna! Förr bara skilde man sig tyst och hatade varandra resten av livet, muttrade båda sidor. Några pengar till skilsmässan får ni inte.
En vecka senare var allt fixat. Enligt Julias plan skulle festen starta med avskedsritual. Johan fick lämna lägenheten efter tolv våningar av lekar och sång, där folk kunde hjälpa honom vidare eller köpa sig förbi för att han skulle komma ut snabbare. Eftersom de bodde på tolfte våningen fick han faktiskt ta hissen, fylld med hans sista saker och bästa vännen.
Julias kusin, kriminaltekniker, agerade fotograf och dokumenterade varje detalj. Efter denna skilsmässa sattes nio personer upp på någon sorts skämtsam bevakningslista.
Mot Stadshuset! utropade Julia högtidligt när hela sällskapet samlats utanför.
I en ny svensk tradition åkte Malin och Johan tillsammans till tingsrätten, för att därifrån gå skilda vägar, medan sällskapet fick åkkort på Östgötatrafiken, mynt till kaffet och åkte vidare i fotografens bil där det blev fingeravtryckstävling och låtsasförhör. På vägen till rådhuset sjöng hela gänget gamla Tomas Ledin-låtar om frihet.
När stämplarna satt och familjeenheten upplöstes, vällde folket ut. Julia tog fram en jättestor fågelbur och försökte tillsammans med gästerna fånga ett par duvor. Folk skrattade, sjöng, och önskade de nyss skilda lycka till. Männen klappade Johan på ryggen och önskade honom många år av singelliv, medan deras fruar grälade eller deltog i tävling om att fånga en bukett gjord av senaste elräkningarna.
Oj, de firar hårt! Måste väntat länge på den här förlovningen, skrockade någon från ett bröllop bredvid.
Nej, hörde du inte? De skiljer sig, svarade en annan.
Efter att ha sett Anderssons fira sin separationsglädje, tog många andra par en paus och bokade om sina egna cermonier.
När de sågade isär låset på Vasabron och pantade ringarna för att täcka delar av kostnaden, gick tåget vidare till en restaurang. Där väntade ritualorkestern vänner till Julia med dagens lunch och pannkakor med hjortronsylt. Festen sponsrades av Våffelhörnan 8, där Julia jobbade. Tårtan var såklart våffelbaserad.
Det här känns som en begravning suckade Malin, när hon såg sig omkring.
Japp, vi tar farväl av familjelyckan idag, skrattade Julia och bjöd de nygamla på sista dansen.
Chopin spelades.
Vet du, det blev faktiskt ganska bra, viskade Malin när hon och Johan snurrade runt på dansgolvet.
Visst. Det är första gången jag ser våra pappor så sams, medgav Johan.
De tog ett varv och såg båda fäderna stå och krama om varandra, viska och gråta, trots år av fiendskap.
Presentbordet dignade. Där låg allt från enkelsängslakan, konsertbiljetter, hantlar och porslin för en, till presentkort på yoga, gym och striptease. Till sist fick de två ett varsitt hotellrum på varsin sida av stan, rabattkuponger till Våffelhörnan 8 och ett skämtsamt presentkort på skjuts i kriminalteknikerns bil.
Kvällen avslutades med fyrverkerier och extrapris på tårtan. Gästerna for hem till sina egna liv, och Andersson och Malin gick vidare, var och en åt sitt håll.
Tre veckor senare var fotoalbumet klart. Johan lade förbi för att hämta sin nagelklippare.
Blev ju faktiskt riktigt bra, sa Malin när de bläddrade i albumet tillsammans och såg alla glada ansikten och bevisbilder.
Ja, inte dumt, höll Johan med. Ska du byta tillbaka till flicknamnet nu?
Nä, jag har vant mig. Andersdotter låter ändå inte roligare
Det har du rätt i, log Johan. Ska jag dra då?
Ja eller vänta!
Johan såg nyfiket upp.
Vill du hänga med på våffelmiddag? Våra kuponger går ut idag, det vore synd att missa.
Sant, sa Johan. Vet du, våfflan är ju en symbol för nystart här hemma. Kanske är det vår chans. Blir det en dejt?
Kanske tvekade Malin, tror du det är smart efter så högljudd skilsmässa? Det pratades ju till och med om oss på lokalnyheterna
Vem bryr sig? Vi är fria nu och får umgås med vem vi vill. Förresten, vår bästis och hennes man ska också skiljas nästa vecka vi är bjudna. Ska vi gå tillsammans?
Jag ska fundera på det, log Malin. Då har jag ju till och med sängkläder från dem perfekt present!
Livet visade att slutet ibland kan vara början på något nytt, så länge vi vågar ta ett steg vidare och lämna det gamla med ett leende.
