Stora skilsmässan
Exakt fyra år lyckades vi stå ut, jag och Jonas. Men hur vi än försökte hålla fasaden av evig kärlek så fick vi aldrig riktigt fäste i den gemensamma myllan. Skilsmässan närmade sig obönhörligt.
Så ni bara skiljer er, bara sådär? undrade min vän Malin när jag bjöd henne på italienska mackor för att tröstäta bort all stress.
Ja. Vad annat kan vi göra? Vi har pratat igenom allt. Det här blir bäst för oss båda
Nej, alltså, jag menar inte själva skilsmässan utan själva tillställningen! Man måste ju ordna ett riktigt avslut, sätta punkt ordentligt!
Jag är bara på helspänn på sistone, du behöver inte gnugga in det i såret, snäste jag surt och tryckte i mig en pizza med räkor, medan Malin redan bläddrade i menyn efter något nytt att äta bort känslorna med.
Nej men gumman, jag menar inte dig, utan skilsmässan! Ni hade ju världens bröllop! Jag betalar fortfarande av för presenten från den festen. Varför skulle ni inte ha ett storslaget avsked också? Med restaurang, kortege, toastmaster och högtidligt eldande av broar! Det hade varit kul faktiskt.
Får man det?
Man måste!
Jag har knappt pengar nu. Vi måste ju börja dela på allt, slita itu påslakan och örngott.
Jag känner en tjej som kan fixa allt för en säck potatis. Resten får du tillbaka i presenter. Men vi måste såklart planera en möhippa först. Något ordentligt svenskt, mysigt och moraliskt. Så att du verkligen kan säga farväl till ditt äktenskap.
Alltså, du menar att vi bokar in alla tjejer och så kommer ändå ingen för alla har barn och man därhemma?
Perfekt upplägg!
Dagen därpå tog vi tunnelbanan till Frida, organisatören. Hon mötte oss av någon anledning i kassan på ett creperie i ett köpcentrum, medan hon samtidigt tog emot beställningar och värmde kaffe.
Hjälper du oss? frågade Malin och förklarade upplägget.
Självklart! Jag ser redan framför mig hur det blir! utropade Frida och började måla upp scenen: Bruden, vacker, i svart sorgklänning, svär på att aldrig mer och aldrig återvända. Brudgummen i sina värsta långkalsonger för nu kan han äntligen gå runt i dem hela dagarna säger sitt högtidliga nej. Sen drar vi alla i samlad trupp till Pantbanken och pantar ringarna under stort jubel. Gästerna skanderar: Halvsött! och Torrt! Ja, men jag ska utveckla idén, sa Frida, innan hon ropade ut i högtalaren så vi fick lock för öronen: Beställning nummer sextiofyra klar!
Jonas blev förvånansvärt glad över idén, däremot satte våra föräldrar klackarna i backen.
Era moderna påhitt På vår tid skilde man sig i tysthet och hatade varandra för resten av livet, muttrade såväl hans som mina föräldrar. Vi ger inte ett öre till ert spektakel.
En vecka senare var allt klart. Enligt Fridas manus skulle festen börja med utköp. Brudgummen skulle lämna lägenheten genom en rad prövningar: tävlingar, sånger, och alla skulle heja eller betala extra om han kom för långsamt. Tolv trappor Jonas fick åka hiss. Hans flyttlådor och bästisen trycktes in med honom.
Via Fridas kusin, en överambitiös kommissarie, lyckades vi ordna en forensisk fotograf som dokumenterade varje steg. Efter den här skilsmässan blev nio gäster faktiskt registrerade i någon kommunal databas.
Dags för rådhuset! utropade Frida med värdighet när vi samlades nere på gatan.
Nya traditioner till trots satt vi, numera ex-makar, i samma bil till stadshuset men efter papperspåskriften åkte vi förstås separata vägar. Gästerna fick enkelbiljetter på SL, mynt till spärren och plats i fotografens bil där de under färden fick lämna fingeravtryck och svara på skämtsamt ställda frågor om flytten. Fototåget marscherade in på rådhuset sjungandes Jag är fri! (till tonerna av någon gammal Kent-låt).
När stämplarna satt i passen och samhällets minsta beståndsdel upplösts, vällde hela sällskapet ut. Frida tog fram en jättestor bur och föreslog att vi skulle försöka fånga några sidensvansar, men de förblev fria.
Sällskapet gratulerade de nyskilda. Kvinnorna delade ut pikar till sina män, männen skålade för Jonas frihet och önskade honom långa, lyckliga singelår. Bouquett-kastningen bestod av hopbundna tv-licensfakturor.
Oj, vilket hålligång! Någon måste ha väntat länge på det där, hörde jag någon från ett bröllop bredvid viska.
Nej, de skiljer sig, förklarade någon annan.
Efter att ha sett oss glada bestämde sig flera andra par för att skjuta upp sina egna cermonier.
När hänglåset sågades bort från bron och ringarna, enligt plan, pantades till Pantbanken för att finansiera kalaset, tågade vi vidare till restaurangen. Frida hade ordnat så att hennes gamla band spelade, med blåsorkester och det serverades pyttipanna och pannkakor med hjortronsylt. Allt sponsrat av Pannkakshörnan nummer 8 där Frida var kassör. Tårtan var såklart en pannkakstårta.
Det känns som en begravning, suckade jag, när jag såg den dova stämningen.
Det är ju en sorts begravning. Vi tar avsked av familjelyckan, svarade Frida glatt, och bjöd de nu inte längre så unga på sista dansen.
Det blev Chopin. Mitt i dansen viskade jag till Jonas:
Vet du, det blev inte så dumt ändå.
Sant, nickade han. Våra föräldrar har aldrig varit så sams.
Vi snurrade förbi, och såg våra pappor sjunga, gråtandes i varandras armar, fast de tidigare svurit på att aldrig prata.
Presenthavet på bordet: enkelsängkläder, teaterbiljetter, hantlar, tallrikar för en, yogakort, gymkort till och med ett strippogram. I slutet fick vi varsin nyckel till hotellrum på olika sidor av stan, rabattkuponger på pannkakshaket, och taxiresor sponsrade av Fridas polis-släkt.
Kvällen avslutades med ett litet fyrverkeri och tårtförsäljning till extrapris. Gästerna for hem till sina respektive, och vi tog varsin väg ut i tillvaron.
Tre veckor senare var fotoalbumet klart. Jonas kom över för att hämta sina nagelsaxar.
Fina bilder, konstaterade jag när vi bläddrade bland svartvita bilder på glada figurer och fyndiga skyltar.
Ja, faktiskt, sa han. Ska du byta tillbaka till flicknamnet nu?
Nej. Man vänjer sig. Och Sjöblom låter inte bättre, direkt.
Sant, log Jonas. Ska jag gå nu?
Mmm eller vänta!
Han såg frågande ut.
Vill du följa med till pannkakshaket ikväll? Kupongerna går ut idag. Lite synd att de förfaller
Det är synd, höll Jonas med. Visste du att pannkaka symboliserar förnyelse i Norden? Kanske är det ett tecken. Så, är det här en dejt, alltså?
Vet inte riktigt men tror du vi gör fel efter sån uppslitande skilsmässa? Jag hörde att det talades om oss till och med på lokalnyheterna
Vi är fria nu, och kan träffa vem vi vill, när vi vill! Förresten, nästa vecka skiljer sig Elin och Matteus. De bjöd oss på deras fest. Hänger du med?
Jag tänker på det, log jag. Då kan jag ge bort sängkläderna jag fick av dem.
