Långt norrut, där vinterns snöstormar virvlar runt och sommaren förbiser vilken levnad än finns utomkring, ligger en liten industristad. Här hittar man endast blockbyggnader i grått, som om en blind arm kastat dem in bland granarna. Det är sextio-talet, och hela landet seglar i väg mot modernitet, men i denna lilla hörna finns tiden blivit fast i ett glasbehandling. Allt snurrar kring sågverket – både barn och äldre severar sig ut med flit. Ekonomien är knapp, men de statereklysen ser till att de inte sjunker helt i nollan.
I en av de grå byggnaderna, på första våningen, bor familjen Andersson. Utanför syns det bara en vanligt svensk familj, men öppna dörren och du stiger in i landet för de stinkande penslingarna. Familjechefen, Erik Andersson, är en man som har varit ett bråte sin barndom. Stegröd, med borst sned, ser han ut som en karaktär ur en vismandsberättelse. På sågverket är han respektad – snabb, noggrann – men hemma?
En gång berättade hälsovårdaren Pepe åt honom: “Ej, Erik, du borde ibland le va?” Erik Andersson satt sig inte i hörsnitt månadsgenom och bara för att risa en leenden. Det var inte heller förståeligt för hans fru, Astrid. En gång var hon yrkesmässig kanttrännare, men nu rör sig hon mer med skygge, som en myra i taket. Hon räknar pengar i ett fönsterlådd kontorsstad, en roll som passar den ekonomiska tvungen.
Deras pojke, Simon, förstår tio års gammling att tingen inte går som alla andra familjer. Han är skarp, men har lärt sig att bortvika sig ur föräldrarnas synfält. För varje gång han missar sin kvällsportion med ris, blir det knapphugg under fatet. När grannen Eva säger att Erik “verkar som en hahaha, men förstår inte pengar”, så har bryggan inte vattentrog att skriva av. Erik svarar med en näbb på varje försök att skratta.
Familjen Andersson har inga möbler, men i korridoren står en låsbank. Där ligger det mest exklusiva – riset, mjölkfetten – i priset på varje glas. Det är som om de lever innan svenska kronor ens fanns.
På morgonkvisten står Erik i korridoren med sina nycklar, som spränger skuggorna över Astrid och Simon. “Här, Astrid, gräsligt. Två matskedar till dig, tre till mig, och en till pojken.” Astrid nickar tyst. Simon känner galenskapen svälla inom honom, men tystnaden är den enda skyddsbarchen.
Simons barndom ges sin enda frid i bögerna. För varje gång han ser sig själv som en rastlöst levande skugga, förhåller han sig till orättvisor och stingar. En dag hittar han ett kattung i snön, och när han försöker lära dess namn till Vilda, blir Erik Andersson rasande. “Vad fan tror du? Att jag ska köpa produkter för djur?” säger han. Simon slår en kula inom sig, men skjuts ut ur huset på en kall kväll.
Astrid ser honom gå, och i samma stund kommer insikten på henne – hon förlorar honom. Hon försöker prata med Erik, men hans ögon ser ut som källarvatten. “Vad vill du? Vi har pengar.” “Men Simon behöver klänningar och storväxla skor.” “Det klarar han. De andra dröjer sig inte ens vid sin skyldighet.” Astrid försöker höja rösten. “Det skrattar pojkarna åt honom!” “Du hör för mycket till dig.” Och sedan är det bara en kraftig örfil som besvarar hennes sår.
Simon blir vuxen och lära sig att livet är krig. Han går in i yrkeshögskolan i ett grannsamhälle och lever där som en klistrig skugga. Vänerna försöker locka honom ut: biografer, parker, men för varje gång tänker han på morbror Niklas moaning: “Allt kostar.” En dag möter han Ola, en flicka med lynne och leende. Hon tar emot honom – fastän han är ett bråte. Under en middag säger hon: “Varför äter du inte en glass?” “Jag vet inte.” Hon får honom att smaka på en som han aldrig brytt sig om. Och just då börjar hennes leende släcka upp hela hans värld.
Men efter bröllopet, som Simon försökte göra minskad för man finner alltid ett bra förhållande, upptäcker Ola snabbt att hennes make inte har förändrats. “Jag tror vi borde färga gardinerna.” “Vad? Det är inget bättre än vi har.” “Men de är trasiga.” “Det är fortfarande mindre än vad vi skulle ha spenderat.” Ola börjar förstå att hon kopplar upp mot en skugga.
Efter sex månader säger hon: “Jag måste ta reda på något.” “Vad?” “Vad du egentligen är.” “Jag försöker bara vara noga.” “Med pengar. Hela tiden. Du är din fars spegelbubbla.” “Nej. Jag hatar honom.” Ola står upp. “Då sluta vara honom. Jag vill inte längre leva ett liv i grått.” Dörren smäller, och Simon står ensam.
Här sitter han i dag, ensam med förståelsen att det viktigaste i livet aldrig har varit pengar.
