Sista önskan
Nej, jag kommer inte hem igen…, suckade Carl djupt, medan han vred sig av smärta. Och Elin kommer jag aldrig få se mer. Jag hann ju aldrig fria till henne… Så orättvist livet är ibland.
– Oroa dig inte så mycket, log sjuksköterskan när hon såg att Carl blivit alldeles blek på akuten. Allting ska nog gå bra.
– Det tvivlar jag på… pressade Carl ur sig.
Sedan låg han tyst, fylld av skräck, och såg hur operationspersonalen förberedde honom.
*****
Carl hade aldrig gillat sjukhus.
Det satt i sedan barndomen där gjorde det alltid ont och ingen tog sig tid att be om ursäkt för de själsliga skadorna man fick.
Men gråt inte nu lille Calle, hade en sköterska flinat, när hon stack honom i fingret för blodprov. Du är ju stor kille nu. Snart dags för skolan! Inte ska du väl gråta för en sån sak?
Carl stirrade på henne genom tårarna, försökte slita sig loss och fortsatte störtgråta. Han skämdes inte det gjorde ont, och han var ledsen.
På vägen hem från barnsjukhuset lovade han varje gång sin mamma att han aldrig, aldrig mer skulle sätta sin fot där.
Aldrig någonsin. Jag dör hellre, men jag går inte dit igen! deklarerade han tvärsäkert.
– Men älskling, vad säger du? försökte hans mamma lugna. Läkarna är ju till för att hjälpa oss, så vi kan leva länge och må bra. Du ska inte vara rädd för dem.
Jo, visst, snyftade Carl och stirrade på sitt finger, där halva livet runnit ut, tyckte han. De kan behandla sig själva, men mig får de vara.
Och när han tvingades till tandläkaren första gången då förstår ni nog vad han kände.
Han skrek så att folk utanför kunde höra. Genom det stängda fönstret.
Ingen särskilt rolig barndomsupplevelse. Efter det växte hans avsky mot sjukhus och läkare.
Så han höll sig, så långt det gick, långt ifrån allt som hade med sjukvården att göra.
Men oturligt nog hamnade Carl ändå på sjukhus, när blindtarmen började spöka.
Smärtan var så svår att Elin, som Carl skulle ta med till restaurang samma kväll, fick ringa ambulans.
– Ring inte ambulansen, det går över, bönade Carl.
– Är du inte klok? Jag ser ju hur dåligt du mår. Det här är säkert blindtarmen precis som jag hade. Minns du?
Och så hamnade Carl, mot sin vilja, på Sahlgrenska sjukhuset.
Ni kan tänka er paniken.
Bara tanken på att en kirurg snart skulle rota runt i hans mage fick honom att känna sig mycket liten igen.
När han såg två tysta, allvarliga sjukvårdare rulla förbi honom med en bår där en kropp låg täckt, kände Carl tyngden av ödet över sig.
Nu är det slut med hemmet…, suckade han inombords och vred sig av smärta. Och Elin… jag ville fria till henne och nu hann jag inte. Varför händer allt detta mig?
– Oroa dig inte så mycket, log sköterskan vänligt när hon noterade hur han blivit blekare. Det här är en enkel operation och du kommer att må bra.
– Jag tvivlar…
– Det är ingen fara. Du kom in i tid. Om du dröjt, då hade det kanske blivit komplikationer.
Operationen gick precis som planerat, utan några obehagliga överraskningar. För första gången på många år lämnade Carl sjukhuset med en positiv känsla.
Han sövdes in på operationsbordet, och när han vaknade var det värsta över. Samma dag fördes han till en vanlig sal.
Resten av natten sov han djupt vaknade bara snabbt när droppet skulle bytas, och somnade sedan genast om.
På morgonen…
upptäckte Carl att han delade rummet med en äldre man.
Typiskt, tänkte han irriterat, nu ska han säkert snacka hela tiden och berätta om sitt liv.
Han ville bara ha lugn och ro, och inte prata med någon alls.
Inte ens till Elin ringde han.
Han skickade bara ett sms att allt gått bra, så hon inte skulle oroa sig, och lade undan mobilen. Tankarna gick hela tiden till hur opassande det var att just nu vara inlagd.
Carl hade bott med Elin i över ett år, och just kvällen innan hade han tänkt fria. Bord på restaurangen var bokat, musiker skulle spela Elins favoritlåt, och ringen gömde sig i en dessert.
Allt skulle vara perfekt.
Men ibland vill livet annorlunda. Istället för att sitta med sin flickvän och planera bröllop, låg Carl nu på en sjukhussal med en äldre främling.
Till Carls förvåning började den pensionerade rumskamraten inte prata.
Han hälsade artigt och sa inte så mycket mer. Bara muttrade lite för sig själv varje gång han fick upptaget i telefon. Nästan hela dagen ringde han och ringde, tills mobilen dog.
Han hade ingen laddare. Och ingen av personalen hade en så ålderdomlig laddare heller.
Så mannen stirrade på den svarta skärmen, och tårarna rann sakta nerför kinderna.
Carl kände en knut i magen. Han hade dömt den gamle utan anledning och nu var mannen uppenbart olycklig.
Efter några minuter satte Carl sig trevande på sängkanten och frågade försiktigt om det var något han kunde hjälpa till med.
Jag får inte tag på min son, svarade mannen tyst.
Vet han att du är på sjukhus? undrade Carl förvånat.
Ja… sköterskan ringde när jag kom hit. Men han vill ändå inte prata. Vi bråkade för ett halvår sen. Han ville ha in mig på äldreboende och sälja huset. Jag ville inte. Inte för husets skull.
Den äldre förklarade hur han själv hamnat på sjukhuset efter en hjärtinfarkt. Läkarna hade stabiliserat honom men sagt att han snart behövde operation.
De planerade en operation i övermorgon… Men jag är rädd att jag inte klarar mig tills dess.
Inte ska du prata så! Allt kommer gå bra, sa Carl. De fick igår ut min blindtarm utan problem. Du klarar dig också.
Den gamle log svagt, men tyckte nog inte det var så enkelt.
Det är bara min hund kvar, sa han eftertänksamt. Han är ute någonstans. Jag ville be min son ta hand om Lilleman om jag inte klarar mig. I alla fall se till att han får ett bra hem. Grannarna har nog nog av sina egna djur. Och jag vet att sonen får huset det är det han vill, bara han tar hand om Lilleman. Men han svarar knappt i telefonen. Och när sköterskan ringde, vägrade han prata med mig överhuvudtaget…
Tråkigt, mumlade Carl fundersamt.
Jag är så orolig för min Lilleman. Vem ska ta hand om honom? Hur ska han klara sig där ute?
Konstig farbror, hann Carl tänka. Operation om två dagar, och han oroar sig för en hund.
Men när den gamle började berätta hur han hittat Lilleman på sin födelsedag, ändrade Carl snabbt åsikt.
Jag fyllde år då. Halvåret sen. Min son kom aldrig ens och sa grattis. Och min fru… Gud har henne numera. Fem år sedan nu. Men natten till födelsedagen drömde jag om henne. Hon log och gick en hund i koppel. Dagen därpå hittade jag en hund bunden vid järnstaket, ensam i regnet. Var i affären och frågade runt ingen visste något. Jag stod bredvid honom i timmar, tänkte att någon kanske snart skulle dyka upp. Men nej. Till slut tog jag hem honom. Jag är säker på att det var min frus födelsedagspresent till mig från andra sidan…
Kanske, sa Carl uppmuntrande. Det skadade ju knappast att tillåta sådana tankar just nu.
Och berättelsen fortsatte.
Jag satte upp lappar i stan, men ingen hörde av sig. Till slut blev Lilleman min vän. Mer än så meningsfullt sällskap. På äldre dagar var det han som gav mitt liv innehåll.
Den natten tänkte Carl länge på hunden där ute, och på den gamle mannens son som inte brydde sig.
Så sjukt att ignorera sin sjuke pappa.
Och när han somnade, drömde han om en hund, lik Lilleman, som irrade ensam omkring. Och Carl själv följde efter utan att veta varför, bara att han måste.
Han vaknade till av att den gamle snarkade och kippade efter andan.
Ska jag hämta läkare? viskade Carl, och satte sig på sängkanten.
Nej… inte än. Kan du ringa min son? Han heter Mats. Nummerlappen ligger där i lådan… Jag vill ta farväl om jag kan. Kan han inte komma, så be honom ta hand om Lilleman. Jag vill bara att han har det bra. Då får jag gå i ro.
Carl valde numret med darrande händer.
– Hallå? Är det Mats? Jag delar rum med din pappa…
Carl påmindes att de aldrig ens presenterat sig för varandra.
– Det är Bo, viskade den gamle.
– …Bo Karlsson, bekräftade Carl. Han har fått svårt att andas. Han undrar om du kan komma
– Jaså? Är det slut nu alltså? sa Mats plötsligt vaket. Vad är det för salnummer?
– Avdelning tre, sal 314 på Sahlgrenska, svarade Carl och hann också nämna adressen.
Sedan rusade Carl ut i korridoren för att hämta hjälp. Den sömniga sköterskan satt i expeditionen, men följde snart med.
Hur går det, Bo? sa Carl och tog hans hand. Nu är hjälpen på väg. Din son kommer. Håll ut, ge inte upp. Det är för tidigt än. Bo? Hör du mig?
Bos hjärta orkade inte mer innan läkaren hunnit komma. Läkaren kontrollerade honom rutinmässigt, sneglade mot Carl och gick muttrande ut ur salen.
En stund senare rullades Bo iväg, av samma personer Carl sett vid sin operation.
*****
Din pappa dog nästan i min famn, sa Carl till Mats, när han dök upp följande dag.
Det är väl bra, sa Mats torrt. Då slapp han lida och besvära oss andra. Man vet ju aldrig ibland blir ens gamla sängliggande i månader och man får slita som ett djur. Jag har ju familj och arbete… Det var bäst så.
Bo bad dig särskilt ta hand om Lilleman. Hunden. Kan du göra det?
Hunden?! Ja, visst ja. Den där byrackan. Fattar inte, han vägrade sälja huset bara på grund av hunden! Och ändå sa jag, han skulle haft det mycket bättre på hemmet. Då hade han haft tillsyn och allt. Men han ville inte lyssna…
Han ville mest av allt att du skulle ta hand om hunden. Nu får du huset, då kan du väl göra det?
Mats svarade inget. Han tog endast med sig den gamla telefonen och sin egen nummerlapp från sängbordet och gick utan ett ord. Ingen avskedshälsning bara dörren som slog igen.
Carl låg länge och funderade. Han tyckte så synd om Bo. Han kunde säkert blivit gammal många lever ju till hundra, varför inte Bo? Men livet bestämmer själv.
Och så blev Lilleman kvar ensam.
Tvivlar på att Mats gör något för honom, tänkte Carl. Säljer väl huset, och hunden… ja, kanske grannarna tar hand om honom, kanske inte.
På natten drömde Carl om Bo, som irrade genom staden och ropade på sin lilla hund. Ropade och ropade men hunden kom aldrig.
Tårarna rann på både Bo och Carl i drömmen.
Han hade knappt gråtit på år och dag, egentligen inte sedan den där barndomsdagen då han bestämde sig att aldrig mer gråta.
Drömmarna störde honom länge, även när han kom hem.
Elin märkte såklart att han var mer tystlåten än vanligt.
– Hur är det älskling, mår du bra?
– Jo, det är inget särskilt. Tänker bara.
– På vad då?
– Alltså, jag delade rum med en äldre man. Han hamnade på sjukhuset med en hjärtinfarkt och de hann aldrig operera. Hans enda oro var hunden som nu blev ensam kvar.
– Men har han inga släktingar som kan ta hand om den?
– Sonen. Men han brydde sig inte. Bo ringde i veckor, sonen svarade aldrig. När han väl dök upp, var pappan redan död. Jag sa åt honom om hunden, men ärligt talat han bryr sig bara om huset. Under vårt samtal ringde han mäklaren, för att sälja så fort som möjligt. Och nu oroar jag mig för Lilleman, fast jag aldrig träffat honom. Om Bo var en sådan människa, är Lilleman förmodligen lika godhjärtad.
– Ska vi åka och kolla? föreslog Elin. Om han finns kvar, tar vi hand om honom.
– Menar du det verkligen? Är du okej med en hund?
– Naturligtvis! Det skulle vara mysigt med en liten kompis. Vi kan promenera ihop. Underbart!
– Ja, det vore det, log Carl och kysste henne snabbt. Men vi vet ju inte adressen?
– Säkert finns den registrerad på sjukhuset, sa Elin med ett snett leende. Det ordnar vi.
Och så stannade de till vid konditoriet Elin köpte fin choklad och kaffe till personalen på sjukhusets reception, och Carl förklarade hela situationen. Med de godsakerna på disken smälte sekreteraren och smög åt dem adressen till Bo Karlssons hus.
Efter drygt en halvtimme hittade de ut till ett rött trähus på landet.
Vid staketet syntes ingen hund.
En äldre dam från huset intill kom ut.
– Hej! Letar ni efter någon? Det har inte bott någon här sen ägaren dog.
– Jag vet, sa Carl. Jag delade sal med Bo. Jag var där när han gick bort.
– Nej, så tråkigt… Han var en så fin människa. Hans son ordnade knappt ens en begravning, utan vill bara sälja huset. Redan talas om att renovera…
– Inte oväntat, suckade Carl. Har du sett hunden? Bo var så orolig för Lilleman.
– Lilleman? Ja, han låg länge utanför grinden, väntade troget. Sov där, väntade varje dag. Efter begravningen hittade jag honom aldrig mer. Tydligen blev Mats arg, hann höra honom skrika på Lilleman. Sedan körde han iväg någonstans. Han har inte synts till sen dess.
– Vet du inte vart han tog hunden? Och hur såg han ut?
– Söt liten krabat. Jag har en bild!
Hon visade en bild på sin mobil.
– Så gullig, utropade Elin. Nästan som en liten corgi!
– Ja, det tror jag. Mats sa att han hittat ett nytt hem åt honom. Men jag vete sjutton… Mats har aldrig gillat djur. Man undrar hur Bo kunde få en så egensinnig son. Bara hus och pengar i huvudet…
Carl och Elin tackade den äldre damen och körde tysta därifrån.
Deras hjärtan värkte. Om de bara hunnit tidigare.
De körde runt kvarteret, frågade förbipasserande efter en lös liten corgi, men ingen visste något.
Carl försökte ringa Mats men numret var spärrat.
– Vi får hoppas Lilleman har det bra nu, sa Elin, med en blick på Carl.
Det kändes ändå bättre att tänka så.
Några kilometer längre fram var det kö på E6:an. Elin svängde ut på en mindre väg för att spara tid.
Plötsligt pekade hon ut mot vägkanten. Där satt en liten hund riktigt lik den på grannens foto.
– Carl, det är Lilleman! sa Elin.
– Det verkar så! Vi kollar.
De parkerade lite längre bort och gick långsamt fram mot hunden.
Ju närmare de kom, desto mer säkra blev de.
– Lilleman! ropade Carl.
Den lilla hunden vände sig om, först osäkert, sedan med stigande förvåning.
– Det är han! utbrast Carl. Lilleman, vi kommer från Bo! Han ville att vi skulle ta hand om dig. Om du vill, så följer du med oss hem?
Han satte sig bredvid Lilleman och höll fram handen.
Lilleman nosade misstänksamt men då, i ett ögonblick luktade han bekant lukt. Hans husse. Carls händer doftade ännu svagt av Bo Karlsson.
Hunden började vifta ivrigt på svansen och lade huvudet mot Carls knä. Carl klappade honom försiktigt, och i Lillemans ögon skimrade tårar.
Elin, hon grät också. Det var vackra tårar, och fulla av lättnad.
Snart satt de alla tre i bilen och begav sig hemåt lyckliga och nöjda.
Carl och Elin tackade ödet för att de missat E6:an och kört på genvägen, där Lilleman väntade.
Och Lilleman själv? Han fann sig själv redo för ett riktigt hem igen hos någon som behövde honom, aldrig skulle svika.
Nya hem, nya människor men samma doft av kärlek.
*****
– Det var det om Mats, muttrade Carl, hemma i soffan. “Jag tog hand om hunden” jo tjena! Jag borde spåra honom och säga allt jag tycker.
– Älskling, lämna det. Vi fann Lilleman. Nu är han trygg. Livet kommer ta hand om Mats så småningom. Barnen vänder kanske honom ryggen en dag, och då förstår han också.
– Du har säkert rätt, sa Carl mjukt, och såg på Lilleman, som låg och sov på sin plats. Tassar rörde sig i drömmen, och han log faktiskt lite där han låg.
Carl visste nog var han sprang i drömmen och vem han log mot…
“Säg hej från mig till Bo Karlsson,” tänkte Carl och smög tyst bort för att plocka fram asken med ringen den som väntat så länge.
Samma kväll friade han till Elin. Inte på en restaurang, inte sådär extravagant som han tänkt. Men han insåg det behöver inte vara något speciellt tillfälle.
Det viktigaste är att göra det nu.
Och Elin hon sa ja direkt.
Det var deras historia.
