Sista Klänningen
Elin, min kollega Inga-Lisas dotter ska gifta sig, och de vill så gärna att du syr brudklänningen. Kan du ta det?
Nej, mamma, jag har så mycket jobb just nu, jag hinner inte. De får leta efter någon annan sömmerska.
Men hon ville bara ha dig! Du syr ju så vackert, alla rekommenderar dig.
Det går verkligen inte, mamma
Jaha. De blir väl ledsna förstås
Elin jobbade hemifrån, och kunderna stod på kö som till nysläppt H&M-rea på Drottninggatan. Hon var tvungen att tacka nej till många. Det där att bli kläddesigner, det visste hon redan som liten, när hon satt och sydde nya outfits till sina Barbiedockor. Hon var bombsäker på sitt kall redan när hon tog studenten.
Elin sydde noggrant, plaggen satt som en smäck efter figuren, och alla kunder var överlyckliga. Hon älskade jobbet, och det drog in bra med pengar mer än en snittlön på Systembolaget, om vi säger så. Trots att butikerna dignade av kläder, ville många ändå ha skräddarsytt istället.
En vecka senare kom hennes mamma hem gråtandes.
Elin, fy vilket elände Inga-Lisas dotter, Maja, som skulle beställa klänningen, dog i en bilolycka med sin fästman. De skulle hälsa på släkten i Göteborg, och han somnade vid ratten på E6:an. Bilen for av vägen rakt i ett träd. De var så unga, lyckliga och precis på väg att gifta sig, och så slutar det så här Bröllopet blir begravning istället. Fruktansvärt
Elin blev helt tagen av det hela. Livet kan vara så orättvist.
Föräldrarna måste nu gå och köpa brudklänning, för de ska begrava Maja i den De hann aldrig beställa nåt Tänk att begrava sitt barn
Samma natt satt Elin uppe till sent, syrmaskinen smattrade och tankarna snurrade. Hon hade aldrig fått barn själv, läkaren hade konstaterat att det var tomt i bebisfabriken. Det hade varit tufft, men nu när 43-årsdagen redan passerat kändes det mer som en daglig insikt än en sorg.
Hon försökte sätta sig in i föräldrarnas sorg. Hur överlever man att förlora sitt barn?
Plötsligt öppnades fönstret alldeles själv. Elin rynkade pannan och gick dit för att stänga. Hur kan det blåsa in såhär i juli?
När hon vände sig om stod det plötsligt en genomskinlig tjej bredvid syrmaskinen. Man kunde se igenom henne, som när man ser slottet utanför Gröna Lunds spökhus.
Jaha, nu har jag sytt så mycket att jag hallucinerar, tänkte Elin. Det är bara att lägga sig.
Kan du sy mig en klänning, snälla? Jag hann aldrig gifta mig, men åtminstone vill jag gå vidare i nåt jag själv tycker om Det här blir min sista klänning Jag och Henrik är tillsammans för alltid nu, det var så det skulle bli.
Ursäkta Vem är du egentligen? Och hur funkar det här?
Jag är Maja. Bara du kan sy just det jag vill ha.
Jag har fått se vad som väntar där jag ska, och vet du, det är underbart där. Jag är inte ett dugg rädd. Särskilt när min Henrik är med Men jag vill så gärna känna mig fin, en sista gång.
Elin kände sig helt snurrig. Sånt här händer bara på film. Hallå, hjärnan!?
Elin gick och la sig direkt och somnade som en stock. På morgonen tog hon det hela som villfarelser och utmattning.
Men på kvällen dök Maja upp igen, lika transparent som ett glas lättöl.
Börjar vänja mig vid att vara lite halvt osynlig, sa Maja, men det gör ont att se mamma så förstörd Jag har försökt få kontakt, men hon är för ledsen för att märka nåt. Men du kan se mig, Elin Alla har inte den förmågan.
Maja, vad händer efter begravningen egentligen? Ska du till himlen eller nåt? Hur fungerar det?
Jag ska stanna här en stund, där jag bott och älskat, sen hämtar min vägledare mig bortom Tänk dig, det är inget farligt med döden. Det är en övergång, ett byte av klänning typ, till en annan sorts värld. Och en dag kommer jag tillbaka, kanske inte som tjej men på något sätt. Men min sista klänning vill jag vara den vackraste bruden Snälla, hjälp mig
Elin blev villrådig. Hur syr man en klänning till någon som redan checkat ut? Och storlek, färg? Vad skulle föräldrarna säga?
Bara börja sy. Allt blir som det ska vara. Kolla här, såhär vill jag ha det.
Maja snurrade ett varv, och plötsligt uppenbarade sig en vacker vit spetsklänning runt henne. Elin tog fram skissblocket och försökte minnas varenda detalj innan Maja försvann lika tyst som hon kommit.
På morgonen låg skissen kvar på skrivbordet. Okej så det hände verkligen.
Elin drog till Stoff & Stil i Sundbyberg och köpte dyraste spetsen och sidenet de hade. Hon chansade på storlek Maja hade varit smal som en räka. Direkt hemma började hon sy, som om maskinen styrde sig själv. Plötsligt var klänningen klar på rekordtid. Maken, Bengt, stod i dörren med bekymrad min.
Elin, du är inte dig själv nuförtiden. Sovit dåligt? Vad händer?
Jag lovar, Bengt. Det är inget allvarligt. Lite för mycket kaffe bara
Två dagar senare var klänningen klar. Så lätt och snabbt hade hon aldrig sytt något det var som att någon satt bredvid och hjälpte.
Hon provade klänningen på skyltdockan och såg att det blev precis som i drömmen. Det sved i hjärtat att Maja aldrig fick vara brud på riktigt.
Nästa kväll knackade mamma på med de senaste nyheterna.
Förstår du, Elin, de kan inte ens begrava Maja! Först hölls kroppen kvar på bårhuset, sen strul med papper och ingen ville ens sälja en brudklänning till dem. Allt är helt stört. Olycksfåglar, de där stackarna.
Mamma, jag har redan sytt klänningen till Maja. Låt dem hämta den. Det är meningen.
Men du sa ju att du inte ville och ingen har tagit mått?
Lita på mig, mamma. Det ska vara såhär.
Dagen därpå kom Majas släktingar och hämtade klänningen. Elin tog förstås inte emot ett öre. Samma dag begravdes Maja och Henrik. På något vis gled klänningen på henne som om den alltid varit sydd för just hennes kroppsform, fastän döda kroppen varit mjuk och rörlig.
Elin, hon låg så vacker där i kistan, och det såg ut som om hon log Må de vila i frid
Några dagar senare drömde Elin om Maja: i drömmen snurrade hon med Henrik i en blomstrande svensk sommaräng, omringade av fågelsång och porlande vatten. Efter dansen log Maja mot Elin:
Den är fantastisk, tack! Jag är lycklig! Och förresten Snart kommer du få träffa Moa. Jag har hjälpt henne hitta rätt till dig.
Elin vaknade tvärt. Maja var nöjd, klänningen hade gjort sitt. Men vem var Moa?
Elin slängde sig in i arbetet som vanligt för att tänka på annat. Ibland släpade hon sig hem till sin väninna Barbro i Åkersberga för fika och lite skvaller om gamla klasskamrater.
Barbro, jag känner mig halvdan nu för tiden. Ska kolla magen, och gynekologen har jag inte sett på ett decennium. Kanske är det förbi med mensen helt nu. Ska boka privat så jag slipper sitta som en surströmming i väntrummet.
Det var nog hög tid, Elin! Du glömmer ju helt bort dig själv i allt detta sömnadande!
***
Elin, du är gravid. Det är verkligen ovanligt vid din ålder, men det ser jättebra ut.
Förlåt, men det där kan inte stämma. Jag har varit steril i över tio år.
Ingen tvekan. Titta här, det lilla hjärtat slår, och det är en liten flicka. Grattis!
Elin gick ut från vårdcentralen med tårar som bara skvätte. Glädjetårar! Det var ju ett fullständigt mirakel. Efter så många år En flicka! Då förstod hon vad Maja menade Moa var på väg till henne!
Hon köpte en blombukett, gick till Skogskyrkogården och letade upp Majas grav. Hon hade ingen aning om var den var, men benen tog henne dit direkt.
Tack, Maja. Du har gett mig det dyrbaraste, ett barn Jag hoppas ni också är lyckliga där ni är nu.
Med ett leende på läpparna och handen ömt över magen vandrade Elin hem i den svala, svenska sommarskymningen. Om hon inte hade hjälpt till med klänningen, hade det aldrig blivit någon liten Moa. Sprid lite godhet det kommer tillbaka till dig, förr eller senare.
