Sen present
Bussen krängde till och jag, Anna-Lisa Lundgren, greppade hårt om den skrovliga plaststången med båda händer. Matkassen stötte mot mina knän, äpplena rullade tyst omkring därinne. Jag stod nära utgången och räknade hållplatserna till min egen.
I örat knastrade diskret dotterdotterns gamla öronsnäcka; hon hade bett mig, “Mormor, ha kvar den, ifall jag ringer dig.” Mobilen låg i ytterfacket på väskan, tung som en sten. Jag kände efter igen, om dragkedjan var stängd.
Jag föreställde mig redan hur jag skulle kliva in i hallen, ställa kassen på pallen, byta till tofflor, hänga av kappan, vika sjalen på sin hylla. Plocka upp varorna, ställa soppgrytan på spisen. På kvällen skulle Henrik, min son, titta in och ta med sig matlådorna. Han jobbar kväll nu och hinner aldrig laga mat.
Bussen bromsade in, dörrarna öppnades. Jag tog försiktigt stegen ner, kände räcket under handen, och gick ut på den asfalterade gården. Barn lekte med boll, en flicka på sparkcykel susade förbi och höll nästan på att snudda mig, men vek undan i sista stund. Vid porten luktade det kattmat och rök.
I hallen ställde jag påsen på pallen, tog av mig skorna och lät dem stå med tårna in mot väggen, som alltid. Kappan upp på kroken, sjalen på hyllan. I köket packade jag upp: morötterna bland grönsakerna, kycklingen i kylen, brödet i brödburken. Tog fram kastrullen, fyllde vatten tills handen blev våt vid botten.
Telefonen vibrerade på bordet. Jag torkade av händerna på handduken och drog den närmare.
Ja, Henrik, sa jag och lutade mig mot luren, som om rösten skulle höras tydligare då.
Hej, mamma! Hur har du det? sonens röst var stressad, i bakgrunden frågade någon något.
Det är lugnt. Soppan står på, kommer du?
Ja, jag svänger förbi om ett par timmar. Mamma, vi har fått en ny insamling till förskolan. De ska renovera gruppen. Skulle du kunna… han tvekade ja, som sist.
Jag hade redan handen på min grå anteckningsbok med utgifter.
Hur mycket behövs?
Om du kan, tre tusen. Alla lägger, men du vet ju han suckade. Det är tungt nu.
Jag förstår, svarade jag. Javisst, det ordnar sig.
Tack mamma, du är fantastisk! Jag kommer ikväll och tar pengarna. Och din soppa!
När samtalet var slut kokade redan vattnet i kastrullen. Jag lade i kycklingen, saltade, la ner lagerblad. Slog mig ner vid köksbordet, öppnade boken. Under “pension” stod summan, noggrant med bläckpenna. Sedan hyran, apoteket, “barnbarn”, “oförutsedda”.
Jag skrev in “förskola” och summan, höll pennan stilla ett extra ögonblick. Siffrorna flyttades, som om någon knuffat till dem. Det var mindre kvar än jag hade önskat. Men ingen katastrof. “Det går nog,” tänkte jag och slog igen boken.
På kylen satt en kylskåpsmagnet med en liten kalender. Nederst stod det en liten reklam: “Folkets Hus abonnemang för säsongen. Klassisk musik, jazz, teater. Rabatt för pensionärer.” Magneten hade jag fått av grannen Britt när hon kom med en sockerkaka på min födelsedag.
När jag väntade på att teet skulle koka fastnade blicken ofta på ordet “abonnemang”. Jag mindes hur jag, innan jag gifte mig, brukade stå i kö utanför konserthuset tillsammans med en väninna. Biljetterna var billiga men kön en prövning. Vi frös, stampade, skrattade. Långt hår i knut, den bästa klänningen, mina fina klackskor så var det då.
Nu kunde jag se för mig salongen, fast det var evigheter sedan jag satt där. Barnbarnen tvingar med mig på luciatåg och skolavslutningar, men det är något helt annat buller, serpentiner, applåder. Här, på konserthuset, var det något annat, dämpat och dröjande. Jag hade ingen aning om vilka konserter som gavs nu, eller vem som ens gick dit.
Jag tog av magneten, läste på baksidan: hemsida och telefonnummer. Hemsidan sa mig inget, men telefonen… Jag hängde upp magneten igen, men tanken stannade kvar.
“Trams,” sa jag tyst till mig själv. “Bättre spara till Emma, hon växer, kläder är dyra.”
Jag ställde mig vid spisen, vred ner värmen, men gick tillbaka till bordet utan att öppna boken igen. Istället tog jag fram det gamla kuvertet “för en regnig dag”. Där låg sedlar jag sparat undan. Inte enormt mycket, men om jag sparade räckte det till både lagning av tvättmaskinen och blodprover.
Fingrarna bläddrade stilla genom sedlarna medan tankarna drog iväg till reklamen på magneten.
På kvällen kom Henrik. Han hängde jackan på stolen, packade ur matlådorna.
Åh, köttsoppa som alltid, mamma! Har du ätit?
Jodå. Ta för dig. Pengarna är förberedda, sa jag och räknade varsamt upp tre tusen kronor ur kuvertet.
Mamma, du borde skriva upp vad du har kvar, sa han medan han tog pengarna. Annars kanske det inte räcker sen.
Det gör jag, svarade jag. Jag har ordning på det.
Du är en riktig ekonom, log han. Kan du passa barnen på lördag igen? Tanja och jag måste storhandla.
Självklart, nickade jag. Vad skulle jag annars göra?
Han berättade om jobbet, chefen, nya rutiner. När han klädde på sig i hallen, vände han sig om:
Mamma, unnar du dig själv något ibland? Du ger ju allting till oss och barnen.
Jag har vad jag behöver, sa jag. Mer behövs inte.
Han ryckte på axlarna:
Ja, ja. Vi ses i veckan.
När dörren slog igen blev det tyst. Jag diskade, torkade bordet. Sedan fastnade blicken igen på magneten. Hans ord ekade: “Unnar du dig själv något?”
Nästa morgon låg jag länge vaken i sängen och såg i taket. Barnbarnen på förskola och skola, sonen på jobbet. Ingen skulle komma förrän till kvällen. Dagen såg fri ut men det fanns alltid att göra: vattna blommor, torka golv, sortera gamla tidningar.
Jag reste mig, gjorde rörelserna sjukgymnasten visat, kokade te. När vattnet började bli varmt tog jag ner magneten.
“Folkets Hus abonnemang ”
Jag tog telefonen, slog numret med darriga fingrar. Hjärtat dunkade lite snabbare. Det tutade några gånger innan en vänlig kvinnas röst svarade:
Folkets Hus, biljettkassan, varsågod.
Hej, det gäller abonnemang, svarade jag, munnen torr.
Visst, vilken konsertserie gäller det?
Vet inte riktigt Vad har ni?
Hon rabblade: symfoniorkester, kammarmusik, “romantiska aftnar”, barnprogram.
Rabatter för pensionärer finns, men abonnemang blir ändå dyrare än styckevis. Fyra konserter.
Om man köper en och en då?
Dyrare på det sättet, men går absolut.
Jag såg framför mig anteckningsbokens siffror, kuvertet i lådan. När hon nämnde summan lät det tungt i örat. Det gick, men då blev rubriken “för en regnig dag” nästan tom.
Fundera på det, föreslog hon. Abonnemangen tar snabbt slut.
Tack, svarade jag och la på.
Vattnet kokade. Jag hällde upp, satte mig, öppnade anteckningsboken. Skrev: “Abonnemang fyra konserter.” Räknade ut per månad. Inte så farligt ändå. Dra in på några småsaker, hoppa över frisören ett tag, klippa själv.
I tankarna såg jag barnbarnen. Lillasyster vill ha störtkul legobygge, storasyster dansskor. Sonen och Tanja suckar över bolånet. Bredvid deras behov kändes mitt eget önskemål förmätet, nästan som ett brott att vilja gå på konsert.
Jag stängde boken, gjorde rent, hängde tvätten. Men tanken på kulturhuset blev bara starkare.
Efter lunch ringde porttelefonen. Det var Britt med en burk inlagd gurka.
Här, ta den. Får inte plats hos oss. Hur lever du?
Jo, det rullar på, sa jag och log. Tänker en del bara
Jag tvekade, ovant att säga det.
Vad tänker du på?
Konsert. De säljer abonnemang nu. Förr brukade jag gå på konserthuset, och tänker kanske, men det är dyrt.
Britt satte sig och tog fram stickningen.
Du, det är inte mig du ska fråga. Klart du ska gå om du vill. Längtar du dit, går du!
Pengar
Pengar är alltid ett bekymmer. Men du ger alltid till alla andra. Henrik fick pengar igen? Ja. Och barnbarnen får ju alltid presenter, eller hur? Men vad gör du för dig själv? Samma gamla sjal, samma kappa år ut och år in. Nog kan man unna sig lite musik!
Men det är inte första gången. Jag har varit där förr.
Jo, du gick ju när glassen kostade nittio öre, fnös hon. Men nu är nu. Det är dina pengar.
De kommer bara tycka jag borde lagt dem på barnen, mumlade jag.
Strunt i det. Berätta inte om det då. Säg att du var på vårdcentralen istället. Fast egentligen varför smyga? Du är vuxen.
Orden “du är vuxen” träffade. En vag känsla av både skam och trots bubblade upp.
Jag går ju till vårdcentralen hela tiden ändå. Fast det är läskigt. Tänk om jag inte orkar, trappor, hjärtat
De har hiss, sa Britt. Och du sitter bara ner! Jag gick på teater förra månaden. Levde fortfarande när jag kom hem. Fötterna värkte, men vilket minne!
Vi pratade om läkemedelspriser och elräkningar. När hon gått tog jag fram telefonen igen och ringde biljettkassan.
Jag vill boka abonnemang för “romantiska aftnar”.
Jag fick veta att jag själv måste gå dit med legitimation. Skrev adress och öppettider på en lapp, som fästes på kylen. Hjärtat rusade som efter en rask promenad.
På kvällen ringde Tanja.
Anna-Lisa, du kan passa barnen på lördag, eller hur? Vi ska till Elgiganten, det är kampanj på hemelektronik.
Det går bra.
Tack snälla, vi tar med något till dig. Te? Nya kökshanddukar?
Nej tack, jag har allt.
Efteråt gick jag fram till kylen, tittade på lappen. Kassan stängde sex, bättre gå i god tid.
Den natten drömde jag om salongen: sammetsstolar, ljus, svartklädda människor. Jag höll ett programblad i handen och vågade knappt röra mig.
Nästa morgon vaknade jag med tyngd i bröstet. “Varför håller jag ens på”, tänkte jag. “Så mycket krångel.”
Men lappen på kylen fanns kvar. Efter frukosten tog jag fram bästa kappan, borstade av, såg om någon knapp lossnat. Valde mjuka skor, varm sjal. Lade ner legitimation, plånbok, läsglasögon, blodtryckstabletter och vattenflaska i väskan.
Satte mig på pallen i hallen innan jag gick, lyssnade hur jag mådde. Huvudet snurrade inte, benen bar. “Det går”, sa jag tyst och låste dörren.
Det var inte långt till hållplatsen men jag gick sakta, räknade steg. Bussen kom snabbt och en ung kille reste sig för mig. Jag tackade och slog mig ner.
Folkets Hus låg två hållplatser från city. Höga pelare, affischer på fasaden. Två kvinnor småpratade vid entrén, viftade med armarna. Inne luktade det gammal trä, damm och bullar från kaféet.
Kassan låg till höger, bakom plexiglas. Jag la fram leg, sa vilken serie.
Rabatt för pensionärer, sa kassörskan. Du har tur, bra plats kvar mitt i salongen.
Hon visade på en skiss med rader och små rutor. Jag nickade utan att egentligen förstå.
När hon sa beloppet darrade handen till. Jag betalade, ville dra tillbaka men kön rörde sig redan och jag räckte över sedlarna utan att möta någons blick.
Här är ditt abonnemang, första konserten om två veckor. Kom i tid så hittar du lugnt till platsen.
Kortet var vackert bild på scenen, inuti prydligt med datum. Jag la det i väskan, mellan ID-kortet och min lilla kokboksanteckning.
Utanför satte jag mig på en bänk, drack vatten, samlade ihop mig. En bit bort pratade två tonåringar om musik jag aldrig ens hört talas om. Deras ord lät som ett främmande språk.
“Nu är det gjort. Inget att dra sig ur,” tänkte jag.
Två veckor gick med vanliga bestyr. Barnbarnen förkylda, jag kokade saft, tog tempen. Henrik kom förbi med mat, tog med lådor. Flera gånger ville jag berätta om abonnemanget, men bytte samtalsämne i sista stund.
På konsertdagen vaknade jag tidigt, magen pirrade som inför ett prov. Gjorde klart middagen i förväg. Ringde Henrik.
I kväll är jag borta, ring i förväg om det behövs.
Var ska du?
Jag tvekade. Ville inte ljuga, men blev rädd att säga som det var.
På Folkets Hus. Det är konsert.
Tyst åt andra sidan.
Vadå för konsert? Behöver du verkligen? Där är ju bara unga, stökigt
Ingen disco, det är romanser.
Och vem ska du gå med?
Ingen. Jag har själv köpt abonnemang.
Lång paus.
Mamma Är du allvarlig? Vet du, vi har det tufft nu, de pengarna
Det är mina sparpengar, svarade jag ovanligt bestämt.
Han suckade.
Jaja, det är sant. Men klaga inte sen, om pengarna inte räcker. Och klä dig varmt.
Det är klart. Jag ringer när jag är hemma.
Efter samtalet satt jag länge tyst, höll abonnemanget. Fingrarna darrade. Det kändes djärvt, nästan opassande. Men jag ville inte ångra mig.
På kvällen tog jag på klänningen med mörkblå krage, strumpbyxor utan maskor, låga skor. Kamade håret omsorgsfullt.
Det var redan skymning när jag gick ut. Det glittrade i butiksfönstren, hållplatsen var full av folk. I väskan låg abonnemanget, ID, näsduk, medicin.
Bussen var trång. Någon råkade trampa mig på foten, bad om ursäkt. Jag höll i stången, räknade hållplatserna. När min tur var inne pressade jag mig mot dörren.
Utanför Folkets Hus samlades folk i olika åldrar: äldre par, yngre kvinnor, några ungdomar i jeans. Spänningen släppte något. Jag var inte äldst.
I garderoben hängde jag kappan, fick en nummerbricka. Stod ett ögonblick osäkert, följde sedan skylten “Salong”.
Inne var det dämpat. Smålampor över raderna. I dörren granskades biljetten.
Sjätte raden, plats nio, sa värdinnan. Varsågod.
Jag trängde mig fram, bad om ursäkt när någon reste sig. Satte mig, la väskan i knät. Hjärtat slog högt, men nu av förväntan.
Runtom pratade sällskap lågmält. Jag bläddrade i mitt program, kände inte igen många namn, utom en tonsättaren vars sång jag brukade höra på radio.
Ljuset dämpades långsamt. Konferencieren hälsade välkommen. Jag fångade orden, men det viktiga var själva känslan: jag satt här, bland andra, inte hemma vid spisen.
Så började musiken. Sångerskans stämma fyllde rummet, len men sorgset raspig. Texten handlade om älskande, avsked, vägar bort. Plötsligt stack det i ögonen. Jag mindes hur jag för länge sedan suttit här, bredvid någon som inte längre finns.
Jag grät inte, men höll hårt i väskkanten och lyssnade. Sakta spred sig lugnet i kroppen, andningen blev jämn. I klangen smälte mitt livs alla besparingar och bekymmer ihop till något annat.
Efter paus värkte benen, ryggen stel. Jag gick ut i foajén, sträckte på mig. Salongen sorlade, folk drack kaffe ur plastmugg, åt småkakor. Jag köpte en chokladbit egentligen ett slöseri.
God, sa jag lågt och tog en bit.
En kvinna i min ålder log.
Fin konsert, eller hur?
Ja, svarade jag. Jag har inte varit här på flera år.
Inte jag heller. Alltid barnbarn, trädgård Men till slut tänkte jag: om inte nu, när då…
Vi småpratade en stund om programmet, sångerskan. Så gick vi in igen.
Andra halvan gick fort. Jag tänkte inte längre på pengarna, bara lyssnade. Vid slutet applåderade publiken länge. När jag själv klappat händerna var de ömma, men det gjorde inget.
Ute var luften frisk. Benen kändes trötta men inuti var det varmt, tyst men starkt. Ingen stormande glädje, men ett subtilt mod: jag hade gjort detta för min egen skull.
Hemma ringde jag Henrik.
Jag är hemma, det gick bra.
Frös du inte?
Nej. Det var… fint.
Han suckade, men vänligt.
Bra att du är nöjd. Glöm inte att spara till renoveringen också.
Jag vet men abonnemanget är redan betalt. Tre konserter kvar.
Tre? Ja, ja bara du är försiktig.
Jag hängde av kappan, ställde väskan. Bryggde te, satt vid bordet. Abonnemanget låg där, lite nött. Med penna markerade jag konsertdatumen i kökskalendern, satte en ring kring dem.
Nästa vecka bad Henrik igen om bidrag till klasskassan. Jag slog upp boken med siffrorna och sa sedan lugnt:
Jag kan ge hälften. Resten måste jag behålla.
Till vad då?
Jag såg honom mörka ringar, hopsjunken hållning.
Till mig själv.
Han ville protestera, men sa inget mer.
Den kvällen tog jag fram ett gammalt fotoalbum. På ett foto jag själv som ung, i ljus klänning, utanför konserthuset. I handen ett program, i ansiktet ett blygt leende.
Jag försökte känna igen mig, blev stående länge. Sedan la jag undan albumet.
På kylen satte jag en ny lapp: “Nästa konsert 15:e”. Under: “Gå i god tid”.
Inget blev annorlunda. Jag lagade mat, städade, handlade, satt barnvakt. Henrik bad om hjälp, och jag hjälpte. Men jag hade min egen lilla tid nu, mina egna planer som inte behövde förklaras.
Ibland nuddade jag lappen, och kände ett tyst trots: jag lever, jag har rätt att vilja.
En kväll såg jag en notis i lokaltidningen: engelskkurs för seniorer på biblioteket, gratis men anmälan behövs.
Jag rev ut artikeln, la intill abonnemanget. Sen hällde jag upp te och undrade om det var för vågat.
“Först mina romanser”, bestämde jag. “Sen får vi se.”
Jag la artikeln bland anteckningarna. Det kändes inte längre så omöjligt att lära sig nytt. Innan jag gick till sängs stod jag en stund vid fönstret och såg ut mot innergården: lyktorna, en kille med hörlurar, en pojke som sparkade boll.
Jag lutade handen mot fönsterbrädan och kände ett stilla lugn. Livet fortsatte, med sina krav och begränsningar. Men någonstans däremellan rymdes nu fyra kvällar i salongen och kanske några nya ord på ett annat språk.
Jag släckte lampan, kröp ner under täcket. I morgon blir allt som vanligt: handlar, ringer, lagar mat. Men i kalendern lyser nu en liten cirkel och det förändrar något i grunden, även om ingen annan än jag vet om det.
