Jonas steg av tåget, vinkade av till konduktören och gick mot det gamla envåningsstationshuset. Inne i den stora hallen fanns biljettkassor längs väggarna, tidningskiosker och en liten buffé till vänster om ingången med en rundlagd kvinna bakom disken. En handfull resenärer väntade på sina tåg.
“Ung man, kan du ge mig hundra kronor? Jag har inte till biljetten”, sa en kvinnas ostämda röst. Hennes ansikte var rött, sminket kladdigt. En stark doft av billig sprit slog emot honom.
“Vill du inte hellre ha något att äta?” erbjöd Jonas och försökte leda henne mot buffén, men hon slet sig loss.
“Släpp mig! Ser ju ut som en fin människa”, skrek hon så hela hallen hörde. Alla tystnade ett ögonblick, sedan återgick sorlet som ingenting hänt.
Jonas skakade på huvudet och gick till buffékvinnan. “Bra gjort att inte ge henne pengar. Hon tigger här varje dag. Så vacker hon en gång var…Kärleken, vad den inte gör med en”, suckade kvinnan. “Vill du ha kaffe med en kanelbulle?”
“Nej tack. Jag ska till Lövudden. Var stannar bussen?”
“Det kommer inga fler bussar dit idag. Imorgon bitti halv sex”, svarade hon och såg hans besvikelse. “Men det brukar stå några taxichafförer utanför som kör mot byn på kvällarna. Fast de tar betalt.”
Jonas nickade, grep sin större sportbag och gick ut.
Ute hade det redan börjat skymma. Han plockade fram mobilen och ringde, men ingen svarade.
Plötsligt stannade en silvergrå Volvo vid stationsbyggnaden. En flicka hoppade ur och sprang förbi Jonas in i stationshallen. Hennes ansikte såg vagt bekant ut, men hur? Han hade aldrig varit här förut.
Han följde efter in. Flickan pratade med buffékvinnan. Jonas gick fram.
“Te?” erbjöd buffékvinnan.
“Tack tant Agda, men jag måste vidare.” Hon vände sig om och stötte till Jonas. “Förlåt, jag såg dig inte.”
Jonas mötte hennes blå ögon och de små skrattgroparna – vackrare flicka hade han aldrig sett.
“Vet du vad, Hedda här ska faktiskt till Lövudden. Hedda, kan du inte ta med den unge mannen?” sa Agda.
Flickan – Hedda – studerade Jonas en stund. “Kom”, sa hon kort och gick mot utgången med Jonas hack i häl.
Hon öppnade bildörren och lyfte ut en stor påse. “Låt mig hjälpa”, sa Jonas. “Nej tack. Det är min brudslöja och blommor”, log hon och skrattgroparna dök upp igen. “Öppna hellre bakdörren.”
När de satt sig i bilen sa Jonas: “Vänta…du är Hedda Andersson! Därför kände jag igen dig. Du är vackrare i verkligheten än på bild.” När hon såg frågande ut tillade han hastigt: “Jag är kompis med Emil. Vi tjänstgjorde ihop. Han skulle möta mig men svarar inte.”
“Det är hans svensexa ikväll”, sa Hedda med ett nytt leende. “Jag såg din bild. Emil visade”, tillade Jonas.
Bilen krökte sig längs skogsvägen. Strålkastarljuset jagade undan mörkret till vägkanten.
“Är du inte rädd att köra ensam genom skogen så här sent?” undrade Jonas.
“Nej. Och det är sällan jag gör det. Men Emil kunde inte följa med till stan idag.”
“Finns det inga blommor i Lövudden?” frågade han.
“Jo, men jag ville ha något speciellt till brudbuketten”, sa Hedda koncentrerat.
“Ni har verkligen bråttom. Bara ett år sedan ni kom hem från lumpen”, sa Jonas och ångrade sig genast.
“Vi bestämde redan innan Emil åkte att vi skulle gifta oss när han kom hem”, svarade hon glatt. Jonas kunde inte slita blicken från hennes skrattgropar.
“Så är det bara en överenskommelse? Inte kärlek?” frågade han lågt.
“Det är kärlek också”, svarade hon omedvetet om hans ton.
Efter en stunds tystnad: “Du kör bra”, sa Jonas.
“Emil lärde mig redan i gymnasiet. Var ska jag släppa av dig? Hotell?”
“Ja, antagligen.”
“Vet du vad? Jag kör dig direkt till svensexan istället”, föreslog Hedda.
“Känns lite konstigt att gå in med väska”, tvekade Jonas.
“Jag kan ta den med mig. Du hämtar den imorgon.” Hon gav honom en snabb blick. “Till kaféet alltså?”
Jonas nickade och log. Han stirrade på vägen och mindes en annan bild han sett hos Emil – en vacker rödhårig tjej. “Vem är det?” hade han frågat. “Gillar du?” flinade Emil. “Glöm det.” Och slet till sig fotot. “Hedda är vackrare”, sa Jonas då. Emil svarade inte. Men samma kväll skröt han i baracken om alla tjejer han haft. “Behöver bara knäppa med fingrarna”, skröt han.
Jonas tyckte synd om Hedda. Emil var en bra kille, men skrytsam. En månad sedan ringde han plötsligt och bjöd in Jonas till bröllopet. Varför inte träffa sin gamla kamrat?
“Låt oss vara du”, föreslog Jonas.
“Visst”, svarade Hedda glatt.
Hon släppte av honom utanför kaféet. Jonas såg efter hennes bil. Det började bli kyligt ute. Ensamheten kändes plötsligt outhärdlig. Från kaféet hördes musik. Hennes blå ögon och skrattgropar dansade fortfarande framför honom.
“Jonas! Äntligen!” Emil vinkade in honom. “Det här är min kompis från lumpen”, presenterade han för sällskapet.
De omfamnade varandra. Emil var redan ordentligt berusad. Någon stoppade en snaps i handen på Jonas. Musiken dånade. Flertalet unga kvinnor dansade mitt på golvet…
Jonas vaknade utan att genast veta var han var. Han mindes inte slutet på kvällen eller hur han hamnat i den här lägenheten. Klockan var tio i nio. Törsten brände i halsen.
I köket drack han vatten direkt ur kranen. I sovrummet låg Emil och – Jonas trodde först det var Hedda. Han ville knuffa ut Emil. “Vakna, vigseln om tre timmar”, ropade han i örat på vännen.
Tjejen vände sig om – till hans lättnad var det inte Hedda. “Vet du att han gifter sig idag?” sa Jonas. “Jag går ut, du väcker honom och går.” Han stängde dörren.
Under duschen klarade tankarna. När han stängde av vattnet hörde han ytterdörren – tjejen hade gått. “Och om tre timmar ska han stå bredvid Hedda i vigseln…”
“Hallå. Jag tog visst i lite för mycket igår”, sa Emil när han kom in i köket. Han såg förfärlig ut.
“Kom.” Jonas tvingade Emil i badkaret och sköljde honom med iskallt vatten under protester, sedan varmt, sedan iskallt igen. Efteråt drack de kaffe tillsammans.
“Tack kompis. Du räddade mig. Min vigsel var i fara”, saTre år senare vaknade Jonas av sin dotter Mias skratt när hon hoppade upp i sängen med frugan Hedda och en present, och han visste att livet aldrig kunnat bli mer perfekt.
