Den perfekta maken. Men inte för mig.
“Marit, titta på honom!” viskade grannfrun Birgitta Bengtsson och nickade mot tomten mittemot. “Sådan man! Köper blommor till frun varje vecka, tvättade bilen i ottan för att köra Lotta till jobbet. Var är din?”
Marit rörde mekaniskt i löksoppan utan att lämna spisen. Ute syntes verkligen Anders Sörensson från sjunde huset som försiktigt planerade tomatskott, och på bänken bredvid låg en bukett röda rosor.
“Birgitta, sluta,” sa Marit trött. “Alla har sitt eget liv.”
“Eget liv?” blev grannfrun indignerad och slog sig ner vid köksbordet. “Titta noga på honom! Hans trädgård ser ut som från en tavla, han avgudar sin fru, barnbarnen far han omkring med på cykel varje helg. Och Lotta, så lycklig hon ser ut! I går mötte jag henne vid affären, hon berättade i en halvtimma hur Anders masserar hennes fötter på kvällarna.”
Marit gjorde en grimas. Anders Sörensson Andersson var verkligen en föredömlig make. Alla grannfruar pratade om det, hela grannskapet visste. Han skottade snö först från sin tomt, men även från pensionärsgrannarnas. Hjälpte till att laga staket, lånade ut verktyg, höjde aldrig rösten åt frun.
“Vad har jag med det att göra?” stängde Marit av plattan och vände sig mot grannfrun. “Min Olle är också en bra människa.”
Birgitta Bengtsson fnös.
“Bra! I går kväll klockan elva satte han på musik på högsta volym, mitt barnbarn vaknade och grät hela natten. I förrgår blockerade hans bil hela vägen, gamle Persson fick knoga sig förbi.”
“Han hade bara dåligt humör,” försvarade Marit, fast hon själv visste att ursäkterna lät svaga.
Olle var verkligen inte den perfekta maken. Han kunde glömma födelsedagar, vigga tallrikar i diskhon i en vecka, spendera halva lönen på fiskeredskap. Men Marit älskade honom som han var. Älskade hans klumpiga försök att laga frukost när hon var sjuk. Älskade när han snarkade i sömnen. Älskade till och med hans vana att strö strumpor över hela sovrummet.
Efter grannfruns besök gick Marit ut i köksträdgården för att vattna gurkorna. Över staketet hördes Ander och hans frus lågmälda samtal.
“Lotta, ska jag hämta en stol? Stå inte på knä, du skadar ryggen.”
“Behövs inte, Anders, jag kollar bara jordgubbarna fort.”
“Då sätter jag på kaffe. Vill du ha med citron eller sylt?”
“Med sylt, älskling.”
Marit jämförde omedvetet samtalet med morgondialogen med sin egen man.
“Olle, frukost är klar!”
“Strax!” ropade han från badrummet, tillade sedan: “Finns det kaffe?”
“Snabbkaffe i burken, du hittar det.”
“Men var är det då…”
Till sist gick Olle till jobb, förtärde bara te eftersom kaffesök var för jobbigt. Marit klandrade sig själv hela dagen för att hon inte ställt fram en mugg åt honom i förväg.
På kvällen, när hon lade barnbarnet Moa som var på besök, hörde hon flickan sucka.
“Vad är det, mitt solsken?”
“Mormor, varför ger morbror Anders i sjunde huset tant Lotta blommor varje dag? Min morfar Olle ger dig aldrig några.”
Marit satte sig på sängkanten, rättade till täcket över Moa.
“Vill du att morfar ska ge mig blommor?”
“Ja! Du är ju snäll, du läser sagor och bakar bullar. Varför ger han inget?”
Sanningen lät extra smärtsam ur barnamun. Marit visste inte vad hon skulle säga, kysste bara hennes panna och viskade: “Sov nu, min flicka.”
Nästa dag, när hon träffade Lotta Andersson i affären, tittade Marit närmare efter. Lotta såg verkligen lycklig ut. Vårdad, i fin sommarklänning, med prydlig frisyr.
“Marit, hej! Läget?” log Lotta och valde tomater.
“Bra, du då?”
“Underbart! Anders ville laga löksoppa idag, sa ’lilla frugan, du ska vila’. Tänk dig!” Lotta skrattade. “Men jag står nog ändå bredvid, annars tar han salt för socker.”
“Du har tur med din man,” sa Marit, och en svag avund märktes i rösten.
“Tur ja,” instämde Lotta, men hennes ansikte blev plötsligt eftertänksamt. “Och din Olle? Hörde han köpt ett nytt spö?”
“Köpt. Nu åker han till ån varje helg.”
De skildes åt. Hela vägen hem tänkte Marit på hur skönt det vore om Olle ibland erbjöd henne att vila eller lagade middag. Men hemma väntade den vanliga synen: mannen satt framför tv:n med en folköl, hans arbetskängor låg på golvet, en nerstänkt tallrik från omeletten stod i diskhon.
“Marit, vad äter vi?” undrade Olle, blicken på skärmen.
“Värmde lite gammal löksoppa,” svarade hon och ställde kängorna i hallen.
“Finns det kött?”
“Köttbullar i frysen.”
“Då tar du upp dem, hungrig som en varg är jag.”
Medan Marit lagade middag snurrade tankarna på grannen Anders i huvudet. Han hjälpte nog också frun i köket, dukade bord, frågade om hon var trött.
Vid kvällsmaten berättade Olle om jobbet, klagade på chefen, planerade fiske. Marit lyssnade halvt, nickade reflexmässigt. Plötsligt bröt hon tystnaden:
“Olle, ska vi gå på bio imorgon
Medan de satt så i sina egna, oansenliga vanor, sträckte hon sig plötsligt över soffan och tryckte hans knöliga hand – en tyst bekräftelse på att äkta lycka växer i den svenska marken man vattnar tillsammans, inte på någon annans blomrabatt.
