Den perfekta hustrun
Redan under sina studier vid universitetet bestämde sig Erik att han borde gifta sig med en lugn och balanserad tjej. Sådana kvinnor var gjorda för familjeliv. Men han dejtade ändå andra, livliga och pratsamma, som genast krävde mycket: blommor, presenter och fika på dyra kaféer. Men var skulle en fattig student få pengar ifrån? Så han sorterade ut vilka tjejer som var vad.
När examen närmade sig träffade han Lovisa, en intelligent, lugn och ordentlig flicka. Man såg genast att hon var noggrann i allt.
“Ludde,” sa Erik till sin vän, “det är nog dags för mig att gifta mig. Du är ju redan familjefar och snart blir det förhoppningsvis en till i ert hus.”
“Oj, Erik, säger du det? Jag har ju sagt det länge. Ska du gifta dig med Lovisa från min klass?” undrade vännen. “Gör det, hon är fantastisk—smart, vacker, och framför allt lugn, ingen drama-drottning. Jag har aldrig sett henne bli hysterisk. Och så ordentlig, alla hennes anteckningar är perfekta. Jag har lånat dem massor av gånger…”
“Ja, Ludde, jag tror hon är det bästa valet, åtminstone av dem jag känner,” skrattade Erik.
Innan examen friade Erik till Lovisa, och hon sa ja.
Lovisa och hennes lillasyster var nästan alltid ensamma hemma när de växte upp. Deras far var långtradarchaufför och var borta länge, och deras mor jobbade och kom hem sent. Så när Lovisa blev äldre, skötte hon hemmet, lagade mat åt systern och kollade hennes läxor. Trots att mamman inte tvingade henne, var det bara så Lovisa var av sig.
När Lovisa, systern och mamman ibland besökte moster Agnes, mammans äldre syster, blev hon alltid imponerad.
“Så rent det är hos moster Agnes,” tänkte hon när hon gick genom huset. “Så vackra virkade dukar.”
Hennes porslin var alltid skinande rent. Hemmet var sterilt, nästan som om det var obebott. Lovisa förstod inte än att det var denna egenskap hon ärvt från moster. Hemma strävade hon efter renhet, men det lyckades inte alltid. Men i sina anteckningsböcker och på skrivbordet rådde alltid ordning. På universitetet skötte hon sina studier lika noggrant, klädde sig snyggt och hade alltid välkammat hår.
När Lovisa och Erik gifte sig flyttade de genast till Eriks lilla tvåa.
“Erik, du har det bra,” sa hans vän Ludde avundsjukt. “Redan egen lägenhet, en vacker fru. Inte som vi som hyr ett hörn hos någon annan. Och ingen egen lägenhet i sikte.”
Efter bröllopet bestämde sig Lovisa för att skapa det perfekta hemmet. Precis som moster Agnes. Hon strävade efter renhet och ordning, en sann pedant.
Ingen förklarade för Lovisa att en hustru och mors främsta plikt var att ta hand om sina nära, inte bara skapa en vacker fasad. Och innan hon insåg det, fick hon lära sig genom hårda livets lektioner.
Hon och Erik var olika. Erik var livlig, social och hade många vänner, alltid på språng. Lovisa var tvärtom. Medan Erik älskade utflykter i naturen, fiske och grillkvällar med vänner, var hennes favoritsysselsättning broderi, stickning och läsning.
Innan deras första barn föddes följde hon med Erik på hans utflykter, även om hon inte njöt av det. Hon ville bara stötta honom.
Så snart sommaren kom, blev Erik peppad och väntade på helgerna.
“Lovisa, imorgon åker vi och tältar vid sjön. Det blir fiske och grill. Packa.”
“Erik, jag gillar inte din natur. Jag blir bara mat åt myggorna och sover på hård mark. Och all smuts… jag vill inte bli sjuk,” svarade hon, men visste att hon ändå måste packa.
Men när hon blev gravid, vägrade hon, och Erik förstod och tvingade henne inte. Istället ägnade hon sig åt att inreda sitt bo, höll allt rent och lagade hälsosam mat. Hon skapade verkligen den mysiga och rena miljön hon ville ha.
“Lovisa, din lägenhet är så steril och städad,” sa hennes vän Elin, som ibland hälsade på. “Du är den perfekta hustrun. Hur hinner du? Jag kan inte. Hos mig råder kaos, mina killar vänder allt upp och ner. Jag vågar inte ens ta med dem hit.” Hon skrattade. “Men min man är underbar—ibland ger han mig lugn och ro, tar ut dem så jag kan vila.”
Erik var passionerad och energisk, och ibland drog han med Lovisa till sovrummet mitt på dagen. Hon protesterade.
“Jag har inte hunnit strykkläderna än. De blir skrynkliga.”
“Lovisa, jag bryr mig inte om strökna lakan,” mumlade han och höll om henne. “Ibland känns det som att vårt hem är en operationssal—så sterilt.” Han kysste hennes hals.
“Erik, tycker du inte om att bo i ren och skön miljö?”
“Det sa jag inte. Jag tycker om det, men du tar det för långt,” sa han och drog henne mot sängen.
En kväll efter jobbet tillkännagav Erik:
“Lovisa, killarna ska till stugan i helgen—skidor och snöskoter. Packa. Bastu och grill, eller bara vila i naturen. Det blir bra för dig. Och att sova i en gammal stuga med vedeldning… fantastiskt.”
“Vad pratar du om? Jag är gravid i sjätte månaden, och du vill dra mig till vildmarken? Om vi blir förkylda?”
“Herregud, Lovisa, vad du är tråkig. Allt du gör är att säga nej.”
När deras son Hugo föddes, höll hon på att bli galen av sin egen sterilitet. Hon såg det själv nu, men kunde inte hjälpa det. Trots tröttheten fick hon allt gjort. När Hugo var tre, började hon jobba igen, men inte länge.
“Erik, jag tror jag är gravid igen,” sa hon en dag.
“I morgon åker vi till kliniken,” sa han och körde henne till doktorn.
“Ja, det stämmer,” sa Lovisa glatt när hon satte sig i bilen.
“Jag såg det på dig när du kom ut från kliniken,” sa Erik och log.
När dottern Saga föddes, försjönk hon åter i sterilitet, tvätt, strykning och städning. Till och med Erik tappade tålamodet.
“Lovisa, du blir en höna som bara värper. Barn, rengöring och fiskbullar—inget annat intresserar dig. Jag är trött på dina fiskbullar, stek något ordentligt.”
“Stekt mat är onyttigt, speciellt för barn,” kontrade hon. “Du borde vara glad att jag bryr mig om vår hälsa.”
Såna små bråk blev en del av deras liv. Eriks irritation över steriliteten växte.
“Vi åker någonstans i helgen, bara vi två,” föreslog han. “Vi kan hyra en stuga vid sjön.”
“Och barnen?”
“Lämnar dem hos mamma. Hon blir glad att se barnbarnen.”
“Erik, allvarligt? Din mamma har två
