Idag skrev jag i min dagbok:
*”Den festen ingen ville ha”*
I den gamla lägenheten i utkanten av Göteborg hängde en känsla av ofärd i luften, dold bakom julgransdoften och städiver. Redan i trappuppgången kände Agnes den skarpa röken, och trappstegen var våta av såpvatten, som om hela huset blivit översvämmat. Hon ställde ifrån sig buketten hon fått på jobbfesten, sparkade av slitna skor och tog på sig tofflorna, men ångrade att hon inte valt gummistövlarna – golvet såg ut som efter en översvämning. Från lägenhetens innersta hördes en katts ynkliga tjut, blandat med fräsande ljud och en svag bränd lukt.
“Erik, vad i hela friden har du ställt till med?” ropade Agnes, medan hjärtat klappade av obehag.
Erik dök upp i bara kalsonger, barfota, med sot i ansiktet och ett blåmärke under ena ögat. På huvudet hade han virat en handduk som en amatörmässig turban.
“Älskling, du är hemma redan?” mumlade han skamset. “Jag trodde jobbfesten skulle dra ut på tiden.”
Agnes sjönk ner på en stol och korsade armarna.
“Berätta nu, mitt livs olycksfågel. Vad har du gjort den här gången?”
“Lilla gumman, oroa dig inte,” började Erik, men rösten darrade.
“Jag oroade mig när bankerna kraschade på 90-talet,” sa Agnes torrt. “Jag var nervös när finanskrisen slog till och affärerna nästan gick under. Efter det är allt skit samma. Så, rapportera.”
Erik suckade, som inför sin avrättning.
“Jag ville göra något extra. Fira dig på ett speciellt sätt. Städa, tvätta, laga middag. Tog ledigt, gick till köpcentret, köpte renkött. Och sen… gick allt åt skogen.”
“Renkött?” sa Agnes misstänksamt.
“Nej, tvättmaskinen,” medgav han. “Jag satte på en tvätt, lade köttet i ugnen och började städa. Och då… stackarn Loke…”
“Lever han?” Agnes spratt upp, med blixtrande ögon.
“Ja, ja! Men blöt. Jag svär, när jag startade maskinen var han inte där! Men sen… hamnade han inuti.”
“Hur?” Agnes knöt nävarna. “Hur fan kunde en katt ta sig in i en stängd tvättmaskin?”
“Vet inte,” ryckte Erik på axlarna. “Han måste ha krupit in.”
Agnes blundade och kämpade mot lusten att strypa honom.
“Fortsätt. Var är han? Jag vill se att han mår bra.”
“Öh… han är lite… fast,” stammade Erik.
“Har han alla tassar?” frågade Agnes iskallt.
Erik gnuggade sitt revbensskadade ansikte.
“Ja! Men just nu är han… immobiliserad. För säkerhets skull.”
Agnes blåste ut luft och förberedde sig på det värsta.
“I alla fall, medan Loke… eh, tvättades, kände jag bränd lukt. Sprang till köket, öppnade ugnen – och det var helvetet där inne! Fingrarna brändes, köttet låg i lågor. Slängde på lite olja, och pang! Håret fattade eld, rök överallt, jag försökte släcka. Och då började Loke skrika inifrån maskinen. Hans ögon stirrade mot mig genom glaset. Förstod att han led. Stängde av maskinen, men den öppnades inte. Katt skriker, spisen brinner, ansiktet gör ont, håret ryker. Greppade en hammare – fick upp locket, maskinen läckte, men Loke kom ut. Medan jag släckte sprang demonen genom lägenheten, skrek som stucken, välte vaser, rev tapeten, drog ner gardinerna, spillde vinet jag sparat till middagen. Grannarna bankade i elementet och hotade med kastrering. Vet inte om katten eller mig. Men allt är under kontroll, oroa dig inte!”
Agnes torkade tårarna – skratt eller sorg, hon visste inte – och gick in i lägenheten. Förödelsen var episk: krossat porslin, vattenpölar, sönderrivna tapeter, lukten av bränt. På elementet låg Loke fastbunden med alla fyra tassar, huvudet inlindat i en gammal halsduk. Levande, men chockad. Agnes såg på Erik, och ögonen smalnade.
“Förklara,” krävde hon.
“Han vägrade sitta still,” stammade Erik. “Var blöt, jag var rädd han inte skulle hinna torka före din hemkomst. Fick binda honom. Och munnen band jag för att få tyst på honom – grannarna hotade med polisen och en husvagnskärring.”
Agnes lossade banden, torkade Loke med Eriks handduk och lossade halsduken. Loke väste men tryckte sig mot henne.
“Du är en idiot, Erik,” sa hon lågt. “Han kunde ha kvävts. Men efter tvättmaskinen är han säkert lika hårdknackad som jag.”
Hon sjönk ner i soffan med Loke i famnen och såg på Erik.
“Nå?”
“Vadå?” mumlade han. “Ska jag hänga mig nu eller vänta till efter jul?”
“Gratulera, dumhuvud,” suckade hon. “Det är ju Mors dag.”
Erik lyste upp, sprang in i sovrummet och kom tillbaka med något bakom ryggen. Han föll på knä och sa högtidligt:
“Älskade Agnes, min solskensdagar. Tjugo år tillsammans, och du är lika vacker, stark och tålmodig. Du är den bästa hustrun, mamman och mormodern. Grattis på Mors dag! Må du alltid lysa som du gör nu.”
Han räckte fram en ringask med ett guldring och en bucklig, men fortfarande levande, rosbukett.
“Blommorna var fina, men Loke… han hade andra planer,” sa han skamset. “Var inte arg, lilla gumman. Jag ville överraska dig.”
Agnes drog hans huvud till sina knän och luktade på rosorna – de doftade fortfarande, trots allt.
“Du lyckades, mitt stora barn. Inga fler experiment, okej? Rosor räcker. En till sån här fest – så rasar huset ner. Grannarna letar redan efter en häxa. Och hon har säkert en lika klumpig man.”
Tillsammans med Loke och Erik började de rädda lägenheten, blidka grannar och städa upp efter “festen”. Agnes, som överlevt finanskrascher och arbetsplatsdramer, visste: det viktigaste var att både man och katt levde. Resten var detaljer.
