Främmande gäst
Det är i början av mobiltelefonernas era och vi är nygifta. Vi har just flyttat in i vårt nya hus i Uppsala. Lägenheterna är fantastiska med riktigt smarta planlösningar man häpnar! Allt faller oss i smaken, men grannarna i trapphuset är lite, ja knepiga. Trots min unga ålder är jag en bestämd kvinna med ansvarsfullt jobb, van vid respekt. Min man brukar skoja och kalla mig vid mitt för- och efternamn.
En dag när jag går ut möter jag den nya grannfrun, men hon säger varken hej eller hejdå! Så jag bestämmer mig på stående fot att heller aldrig hälsa jag drar mig samman och blir butter!
Så är det dags för inflyttningsfest! Vi bjuder släktingar och vänner för att fira den här glädjens dag. Festen blev lite längre än den borde. Strax innan halv tolv på lördagskvällen ringer grannen på dörren. Jag öppnar, och han utbrister att det är sent! Han, till mig! Otroligt verkligen! Och som om det inte räcker skyller han på frun: Hon har sån huvudvärk och behöver verkligen sova.
Efter det tittar jag inte ens åt deras håll, ens när vi går ut eller in i tamburen samtidigt. Min man fortsätter förstås att hälsa, men inte jag! De ska få lära sig hur man uppför sig bland hederligt folk! Stolt och envis!
Så går det en tid utan att vi egentligen ser röken av dem. En kväll när vi kommer hem står en ung kvinna utanför tamburdörren. Hon blir glad och säger: Jag är syster till er granne, har åkt hela vägen från Göteborg och har nu väntat i tre timmar. Får jag åtminstone vänta i tamburen? Det är iskallt i trappuppgången! Ute pågår snöstorm; träden knäcks av vinden. Vi släpper in henne. Med min myndiga stämma frågar jag: Kommer du härifrån? Var är ditt bagage? Hon förklarar att hon lämnat väskan i resgodsförvaringen svågern skulle ändå hjälpa henne imorgon. Det var för tungt att släpa i sådant väder.
Jag går in och muttrar till min man: Om de inte möter en släkting som kommer långväga i snöstorm, kanske det inte ens är hennes syster? Kanske är hon någon sorts bedragare, och nu har vi släppt in henne här Så full av misstänksamhet!
Vi ska precis äta middag, men tanken på främlingen där ute ger mig ingen ro. Jag kikar i titthålet hon står lutad mot väggen, kall och stilla. Min man ropar att jag ska komma till bordet, men varje tugga fastnar. Jag kan inte sluta tänka på den där kvinnan. Min man föreslår att vi bjuder henne in, men jag svarar irriterat: Vad ska vi bjuda hem okända människor för! Dock, jag går i alla fall ut med en stol till tamburen. Muttrar: Varför har din syster inte mött dig? Hon svarar enkelt: Jag ville överraska! Hon är höggravid och har det tufft, så jag tänkte hjälpa henne med barnet när det är dags. Osäkert lyssnar jag är verkligen grannfrun gravid? Jag hade inte märkt något!
Jag kan inte släppa det, går fram och tillbaka till dörren och kikar genom titthålet säkert var femte minut. Hon sitter bara stilla och väntar. Min man somnar snabbt, men själv kan jag inte sluta tänka på henne. Hon har rest så långt måste vara helt slut.
Klockan närmar sig midnatt. Jag reser mig, snörper åt mig morgonrocken, och kliver ilsket ut i tamburen. Nu får det räcka! Kom in till oss, du får sova här i natt! Hon blir både överraskad och glad, lite generad, men jag är bestämd. Ger henne morgonrock, handduk, skickar in henne i duschen. Och direkt efter ser jag till att hon får i sig en sen middag. Bäddar i gästrummet åt henne och önskar god natt. Omtänksam och hjärtlig.
Skriver en lapp till grannarna: Vi har er syster väck inte före 06:00!
Vid åtta nästa morgon ringer det på dörren. Grannen står där, strålande av lycka. Under natten, mitt i snöstormen, föddes deras son. Du förstår, vi har fått en son! Deras lycka sköljer över mig och plötsligt känner jag att också min egen glädje blandas in en helt ny känsla, ljus och varm.
Strax därpå kommer mamma och pojke hem från BB. Min granne är överväldigad av tacksamhet för att jag tog emot hennes lillasyster den natten.
Ibland tror vi att vi känner både oss själva och andra så väl. Vi dömer, vi retar oss, vi krigar om småsaker. Men så kommer ett ögonblick när ilskan smälter bort! Då förstår vi att livet bara känns riktigt på riktigt om vi har ett öppet hjärta. För mig blev det klart tack vare vår främmande gäst.
