**FARBROR MIKKE**
Farbror Mikke var rolig. Klumpig som en björnunge. Liten till växten, rund och lockig. Små ögon, blå och genomskinliga som godis. Glasögon. Och ett barnsligt ansiktsuttryck, glatt och naivt.
Sven var rädd för män. Ryckte till vid mansröster eller skratt. Om någon räckte fram handen mot honom, som mot en vuxen när han var sex, gömde han sig genast bakom mamma.
“Sanna! Varför är din lille krigare så feg?” skrattade de vuxna.
Sven var inte feg. Han hade skyddat grannflickan Lovisa när tre tonårspojkar tog hennes boll. Han ställde sig framför henne och sa bestämt:
“Låt henne vara! Hon är en flicka. Ni får göra slut med mig!”
Och pojkarna gick.
“Titta, en liten modig rackare!” sa de bara.
Lovisa tog honom i handen efteråt och sa: “Vi kan vara vänner!”
När katten klättrade upp i ett träd var det Sven som efterklättrade. Tur att mamma såg från fönstret och sprang ut. Hon ropade på grannarna. De fick ner både pojken och kattungen. Katten tog de med hem och döpte den till Maja.
På dagis var Sven den modigaste, den duktigaste. Han blev satt som exempel. Men män var han ändå rädd för.
Det började när han var två. När pappa skrek och höjde handen mot mamma. Så stor och vacker. Mörkhårig, mörkögd, stark. När han gick på gatan vände folk på huvudet. Lars var en perfekt bild. Utseendemässigt, men inte inombords. Sven mindes inte att pappa någonsin lyft upp honom, kramat honom, tröstat honom.
“Sluta gnäll! Du är ingen tjej. Pojkar gråter inte! Inget mesigt tjafs. Du sover ensam i mörkret, ingen godnattsaga. Ta bort leksaken från sängen, du är inte någon flicka som ska ha mjuka dockor! Tog du sönder båten? Inga fler leksaker, klantarsle. Gå härifrån. Gå och lek. Stör inte. Håll käften.” Sådana ord hörde Sven från den han älskade mest.
Mycket senare fick han reda på att han var ett oönskat barn. Att pappa inte ville gifta sig med mamma, men föräldrarna tvingade honom.
“Han älskar dig, Sven. Kanske fattar han med tiden. Han är bara sådan. Som han är,” strök mamman honom över håret.
Tiden gick. Inställningen förändrades inte.
“Du borde väntat tills jag ville ha barn! Jag föreslog ju det, humanist. Nu fick vi det här osäkra lilla gråtfjätet,” skrek pappa.
Han tyckte inte om något hos Sven. Och pojken vande sig. Pappa var sällan hemma. Till slut lämnade han dem. Sa att han skulle hjälpa till ekonomiskt. Men han ville inte se barnet. Inte det här ville han ha. Kanske någon gång.
Mamma var vacker. Långt honungsfärgat hår, stora ögon. För Sven var hon som en havsfru. Hon arbetade hårt.
En dag kom hon hem med farbror Mikke. Han var hennes chef. Han erbjöd sig att köra henne hem när hon gick med tunga kassar.
“Hej, lille vän. Jag är farbror Mikke. Jag stannar bara en stund. Är det olägligt går jag. Jag tog med lite bakelser. Och en modellflygplan. Det är gammalt, min farfar gav det till mig. Din mamma sa att du gillar teknik. Här, en kanin. Titta så fluffig, nästan som en riktig,” sa farbror Mikke med mjuk, låg röst. Han trampade lite i dörren. Sven stod tyst. Han var rädd igen.
“Det är okej, Sanna. Jag går. Pojken vill vara med dig.” Farbror Mikke lade ner paketen och gick klumpigt mot dörren. Han vaggade som en björnunge. Sven log ofrivilligt. Och sprang efter.
“Gå inte!”
Farbror Mikke lyfte upp honom. Han luktade rakvatten, bullar och hemma.
“Så vacker du är! Åh, så fin! Alla flickor kommer att bli kär i dig! Sanna, vilken underbar pojke! Såna har jag inte sett!” sa farbror Mikke förtjust.
Från den dagen kom han ofta på besök. Han kunde sitta på golvet i kostym och leka med Sven. Han läste ofta för honom och tog med böcker. När mamma var trött lagade han mat. Han kunde mycket. Soppor, köttbullar, pajer. Svens pappa stod aldrig vid spisen. Han hällde inte ens upp te åt sig själv. Inte mansgöra, sa han.
“Varför lagar du mat, farbror Mikke?” frågade Sven försiktigt.
“Jag tycker om det, Sven. Jag är äldst i en stor familj. Mamma och pappa var upptagna, jag fick laga mat till de andra. Dessutom är det roligt! Att laga med kärlek, att mätta sina nära. Din mamma är trött, låt henne vila,” svarade farbror Mikke.
“Men du är också trött. Du har ju jobbat,” sa Sven och ryckte på axlarna.
“Jag är stark, det gör inget. På sommaren åker vi till min stuga, det är vackert där. Det finns en groda i brunnen. Vi kan fiska. Plocka blommor åt mamma, prästkragar!” Farbror Mikke kramade om Sven.
Pojken klamrade sig fast. Mer än något annat ville han att farbror Mikke aldrig skulle försvinna.
En månad senare träffade de pappa på gatan. Av en slump. Han var med en kvinna, ostadig på benen.
“Vem är det här? Hittat en ersättare, Sanna? Så snabbt! Kunde du inte hitta någon snyggare än det här groteska?” skrattade pappa.
Hans följeslagerska fnissade med.
Farbror Mikke teg.
“Pappa, det här är farbror Mikke. Hota honom inte!” sa Sven.
“Va? Säg det igen, valp! Har du fått din röst nu? Vad då för farbror Mikke?” Pappa tog farbror Mikke i kragen.
“Sluta! Pappa! Snälla, sluta,” skrek Sven och höll honom krampaktigt om benet.
Efter händelsen tog farmor och farfar oftare med Sven på besök. De skällde på mamma. På farbror Mikke. Sa att pappa är ensam riktig. Farbror Mikke betydde inget.
Sven försökte prata med farbror Mikke.
“De har rätt, min gosse. Han är din pappa, du ska respektera och älska honom. Förlåt mig för att jag… kommer hit och lever med er. Kanske hade det blivit bra utan mig,” skakade farbror Mikke på huvudet.
“Nej! Det hade det inte! Gå inte, farbror Mikke!” bad Sven.
Han växte. Hemma var lugnt och mysigt. Farbror Mikke var alltid i rörelse. Jobbade, odlade i trädgården. Lagade mat, läste böcker. Lärde Sven att snickra. Köpte en bil och lät honom sitta iHan höll hårt om lyktan de byggt tillsammans, och i det svaga skenet tyckte han sig se farbror Mikkes leende blinkande mellan stjärnorna.
