ONÖDIG MAMMA
Niklas, sätt dig! Vi måste prata genast! sa min fru och slog sig ner vid köksbordet, ansiktet allvarsamt och målmedvetet.
Jag satte mig bredvid. Karin torkade tårarna med näsduken:
Jag vet inte vad vi ska göra med mamma. Hon tar sig knappt fram längre, och hennes lilla stuga Hon klarar en vinter till där ute. Snart rasar hela huset.
Och vad föreslår du då?
Jag vet ju inte, säger jag!
Du hoppas alltid att jag ska komma på något, men det är ju ändå din mamma, Karin.
Niklas, vi kan ju inte ta in henne här. Vi har en tvåa och pojkarna börjar bli stora hur ska vi få plats? Man märkte att hon redan tagit sitt beslut och försökte försiktigt förklara det för mig. Det finns ett äldreboende här i stan. Ett privat.
Karin, vill du skicka din egen mamma till ett äldreboende?
Vi har inget val. Det är rätt fint där, har jag hört.
Men du sa det kostar pengar, jag höjde ett ögonbryn. Och hur mycket då?
Tvåtusen kronor per dag. Betalar man för en hel månad på en gång, blir det fyrtiotusen. Då får hon både omsorg och medicinsk hjälp. Visst är det mycket pengar för oss, men vi klarar det nog.
Karin, det här känns inte rätt. Din mamma har alltid kommit med sylt och inläggningar, alltid gett pojkarna små presenter. Och nu skickar vi henne till ett hem.
Tror du inte det skär i mitt hjärta? Vi har inget val, Niklas.
Puh! suckade jag tungt. Finns det inget annat?
Jag funderade på att sälja hennes hus. Hon har skrivit över det på mig. Men vem köper nu, så här inför vintern? Och vad skulle man få för rucklet?
Har du pratat med henne?
Nej, inte än. Vi åker ut på lördag och rensar i trädgården. Då får vi prata med henne.
Jag fixar trädgården med pojkarna, skakade jag på huvudet. Men snälla, prata om äldreboendet utan mig.
Niklas, hon får bo där tills våren, sen löser vi det om hon inte trivs.
Nej, Karin, känner jag oss rätt blir det nog för alltid om vi flyttar henne dit. Det känns fel.
***
Lidia Bengtsson hade nu bott en vecka på äldreboendet. Hon förstod att dottern egentligen inte hade något val. Det gick ju knappt att gå längre. Men hon hade inte trott att ålderdomen skulle bli så här ensam. Ville ju ha sina sista år med familjen, men vem vill ha en sjuk mamma hos sig?
Sjuksköterskan stack in huvudet:
Lidia, dina barnbarn har kommit!
Ett leende spred sig över hennes ansikte när de kom in. Till och med lille Stig var nu längre än henne, och Martin rena jätten.
Hej mormor! Hur är det här?
Bra, maten är god. Sköterskorna är snälla och hjälper oss och som vanligt blev hon lite stressad. Sätt er nu, ni får plats där borta!
Vi dröjer inte länge. Vi har med varor och varma kläder till dig.
Tack, snälla ni! Hur går det i skolan?
Det går bra, svarade de i mun på varandra.
Lägg nu manken till! Martin, du går ut i år har du bestämt dig för vad du vill plugga sen?
På vårt universitet.
Var är föräldrarna då? Skickade de er, men kom inte själva?
Pappa är ute vid huset.
Åh, säg åt honom att ta upp all morot, det blir kallt snart och skörda kålen, den är färdig!
Jag ringer nu!
Stig tog fram mobilen:
Pappa, mormor säger du ska ta upp morötterna och skära ner kålen.
Okej, hörde vi på högtalaren.
Ge hit! mormor tog telefonen. Niklas, låt morötterna torka tre dagar innan du lägger ner dem i källaren. Kålen ska du kapa med stock och ner i sanden, med stockarna neråt. Ta bara de stora morötterna, de små kan ni ta hem!
Jag fattar, du behöver inte oroa dig!
Och Niklas, glöm inte att mata min katt Maja! Stackarn är ju ensam nu.
Jag ser till att hon får mat, lovar.
Varsågod, räckte hon över telefonen.
Vi går nu, mormor, sa Martin och reste sig.
Vänta lite! Hon tog upp sin plånbok. Här får ni tusen kronor var, köp er något roligt!
Men
Ta dem bara! Jag har ju inga utgifter här.
Tack, mormor!
De gick, och Lidia ställde sig i fönstret. Tittade länge efter dem.
***
Jag stannade min Volvo utanför vårt hyreshus. Min granne Anders parkerade sin Saab bredvid. När han såg kassarna med morötter och kål frågade han:
Kommer du från landet?
Nja, det är från svärmor.
Vi funderar också på att köpa stuga eller litet hus strax utanför stan. Barnen har flyttat ut.
Hör du, Anders sa jag tankfullt ni har ju en fyrarummare på andra våningen, va?
Ja?
Skulle du kunna tänka dig att byta mot vår tvåa? Då får ni dessutom svärmors hus med trädgård. Hon klarar inte av det längre.
Ojoj Det låter spännande faktiskt. Ska tala med sambon. Får vi komma in och titta i kväll?
Absolut, ni är varmt välkomna.
***
Jag tog en dusch, åt och la mig och vilade. Karin började laga middag, pojkarna väntades hem snart. Yngste från sin träning, äldste var ja, han var ju förälskad.
“Sjutton år, det är väl dags. Bara de inte hittar på något dumt. Yngste kommer knappast hem om kvällarna, han är alltid ute”
Det knackade på dörren. Karin torkade händerna och öppnade. Det var grannarna från andra sidan gården.
Hej Karin, vi tänkte titta in en stund!
Kom in! Vicki, vad har hänt?
Har Niklas sagt något?
Nej, sa Karin förvånat.
Våra gubbar vill byta lägenheter!
Säger du det? Kom in!
Hon sprang in och skakade liv i mig.
Niklas, upp nu! Vi har gäster.
Jag for upp och smet in i badrummet.
Gästen kollade noga lägenheten.
Kan någon förklara vad som händer?
Karin, våra män vill byta er lägenhet och din mammas hus mot vår fyrarummare, såg sig om en gång till. Ni har det fint här.
Jag kom in igen, Karin rusade över.
Vad har du i kikaren?
Om vi kommer överens, flyttar vi och tar hit din mamma till oss.
Karin blev fundersam, med ett mystiskt leende:
Ska vi ta lite fika och sedan titta på er lägenhet?
Lida, det här får firas lite, skojade jag. Något starkare än te, kanske?
***
Den natten kunde vi inte somna. Vi låg och snackade, planerade hur allt skulle se ut i nya lägenheten. Det var mest Karin som pratade, tills jag började slumra in.
Redan trött? hon petade mig i sidan.
Säg inget till din mamma ännu. Hon blir bara orolig. När allt är klart hämtar vi hit henne.
***
Den regniga, ruggiga morgonen stod Lidia vid fönstret på äldreboendet. Tankarna var lika grå som vädret.
“Tre veckor har jag varit här. Barnen har nog glömt mig. Oönskad mamma. Barnbarnen kom en gång, sedan inget mer. Dottern har ringt två gånger. Första gången var hon glad och berättade att hon sålt eller bytt mitt hus bara hon har något att betala boendet för, fyrtiotusen varje månad. Finns ju inte längre någonstans att åka. Andra gången sa hon att de hade mycket att göra, men kommer när de hinner. Så är det. Ungdomar har alltid bråttom. Nu är det lördag, kanske dyker de upp. Att jag aldrig skaffade mobiltelefon men skulle ändå inte veta hur man använder den.”
Så gick timmarna. Men plötsligt såg hon Niklas bil vid grinden.
“De har inte glömt mig! Men genast blev hon orolig. Niklas ensam dessutom. Och utan kassar. Är det något som hänt?”
Hon höll andan och väntade på att dörren skulle öppnas. Den gled upp. In kom Niklas, log:
Hej mamma!
Hej Niklas! Vad har hänt?
Packa ihop, vi åker hem.
Hem? Menar du på besök?
Nej, för alltid. Packa allt du har!
Vad menar du?
Barnbarnen ville ge dig en överraskning.
Nu blev det fart på henne. Samtidigt kom rumskompisen in, som blivit vän:
Lidia, vart ska du?
Valborg, min svärson hämtar mig, sa hon lyckligt. Han säger: för alltid!
Du är lycklig du! Mina barn verkar ha glömt mig här för gott.
Valborg, de hämtar dig också. Det är svårt för barnen, det är inte lätt.
***
På vägen hem såg Lidia oroligt ut genom rutan:
“Varför tar han med mig? De har ju bara två rum, där får de inte plats. Jag blir bara i vägen. De skickar bara tillbaka mig till boendet igen…”
Men istället för att gå mot deras vanliga port gick de till ett annat trapphus.
Kom in!
De tog hissen till andra våningen, gick till en ny dörr. När den öppnades slängde sig barnbarnen mot henne:
Kom in, mormor! Nu är det här vårt!
Hon gick in. Karin kramade om henne:
Nu bor du med oss, mamma. Kom, så ska jag visa ditt rum.
Litet men fint, garderob och skön ny säng. Hon kunde knappt tro att hon skulle få bo här med dottern och familjen. Då strök något mjukt mot benet och det hördes ett dovt spinnande.
Maja! ropade Lidia lyckligt och tårarna rullade. Av glädje denna gång.
