Så där, Linnea, nu går jag! Ingen avskedskyss, du vet att jag blir sen! Och glöm inte att plocka fram skjortan och de blå byxorna till i morgon, okej? Glöm nu inte kemtvätten! ropade Erik från hallen, drog snabbt på sig rocken, störde länge i spegeln, fick tag på hatten och försvann ut, så dörren skallrade efter honom.
Dörren slog igen så hårt att fönstret i köket skallrade till.
“Genomdrag …” tänkte Linnea, slog av kranen, torkade av händerna mot förklädet och kikade ut från köket. Allt var precis som vanligt den ljusdränkta korridoren som slutade i hallen, foton på väggarna, tapeterna med sina glada randiga mönster två breda, två smala i milt blått, hennes kappa på kroken. Och
Linnea rynkade pannan.
Paketet! Erik hade glömt paketet, och där låg ju pirogerna! Linnea hade klivit upp i gryningen och bakat just dem, med lök och ägg, precis så som Erik älskade. Just för idag, när han skulle på inspektion utanför stan, och det är alltid så svårt att hitta ett vettigt lunchställe hemlagat är bäst ändå!
Hon slet av sig förklädet i farten, snodde till håret framför spegeln, såg sig själv stå där i sin enkla hemmaklänning med de korta puffärmarna och en kaffefläck vid fållen, grep tag i det rykande varma paketet höll det mot sig som ett spädbarn och rusade ut, tack och lov att hon tog nycklarna, så hon inte blev stående vid stängd dörr! Hon skyndade ned för trappan, greppade ledstången som slingrade sig nedåt, från fjärde våningen, tredje, andra
Linnea hade kunnat ropa ut genom fönstret som många andra tanter gjorde när männen gick till jobbet, men nej, sånt var liksom inte hennes stil. Nej, hon skulle lämna över paketet själv, hinna ge Erik sin kind, låta honom mössa henne snabbt, nicka snabbt, liksom nu måste jag
Hon var andfådd när hon störtade ut på gården, slog portdörren i väggen så hela huset vibrerade, och det gjorde ju inte saken lättare att hon faktiskt var fyrtionio, inte längre tjugo, och springa var inte lika lätt som förr.
Hon blickade hastigt ut över gården, spanade efter den där bekanta gestalten i sin långa grå rock och ljusa hatt.
Erik älskade långa rockar, allra helst öppna, så vinden fick tag i dem som vingar. Och hatt skulle det vara, han hade flera stycken för alla säsonger. Linnea höll reda på dem, borstade bort damm, köpte någon ny ibland, pysslade om dem som om de vore dyrbara antikviteter.
Hatt är stiligt! brukade Erik säga, särskilt när sonen Mattias skrattade åt fars stil. Ni ungdomar förstår er ju inte på stil, allt är syntet och plast nuförtiden!
Var är du nu, Erik?
Där borta vid grinden, just på väg ut på gatan i solskenet. Om Linnea inte skyndade sig skulle han kliva på bussen och då …
Hon rusade ut på asfalten, vinkade i farten till grannfruarna som satt i solen på bänkarna med stickningen redo. De vinkade tillbaka, glada för hennes skull, för att allt verkade så lyckligt och tryggt.
Vad har du så bråttom, Linnea? ropade tant Inga efter henne.
Maten till Erik! Han glömde pirogerna! ropade Linnea över axeln.
Inga log vänligt piroger, det är livet, och ha någon att laga dem till, det är också livet! Fullträff!
Men nu var Linnea framme vid gatan, andan fastnade i halsen och hon stannade, blev plötsligt kall, som om någon släckte solen. Hon tappade taget om paketet, lutade sig mot stupröret.
Erik stod där vid busshållplatsen bredvid någon ung, skrattande blondin med stor barm, i en klänning blå med vita prickar. Hon fnittrade och skakade på axlarna, Erik tittade ner på henne, och de skrattade ihop. Blondinen skrattade ännu högre, vände ryggen till honom och gav honom en syrlig blick men han sträckte sig ändå efter hennes hand, försökte kyssa den, som om de var ett par. Hon drog snabbt undan handen, slog honom nästan över fingrarna, Erik drog sig undan, såg förlägen ut men log ändå, tog fram en karamell ur rockfickan och bjöd henne. Tjejen gapskrattade, gapade, “ja men ge då”.
Då slog illamåendet till på riktigt. Herregud! Erik, respekterad man, nästan på väg att bli pensionär och så fjäskar han för en ung tjej, han har ingen värdighet kvar!
Kvinnan bar en otroligt snygg sommarklänning, blå med vita prickar som bländade, ett matchande band i håret, sandaler på fötterna. Linneas blick flackade vad skulle hon göra med pirogerna och hela det här livet nu?
Bussen kom, folk klämde sig in. Erik höll i sin prickiga vän, hjälpte henne upp på trappan. De försvann.
När bussen rullade förbi kändes det som om Erik tittade rakt på Linnea genom glaset. Och hon skämdes plötsligt för sitt hemmanattlinne, sina nergångna tofflor, och det där fåniga matpaketet.
Hon snodde på klacken, stapplade hemåt över gården bland tanter i sommarklänningar, nästan krockade med tant Inga vid rabatten.
Blev du utan då, Linnea? frågade tant Inga, tog ut cigaretten och nickade menande mot påsen Linnea bar på. Hon kallade den med avsikt för lådor, för hon tyckte egentligen det var patetiskt att Linnea försökte pyssla så för sin man med all denna mjuk, klibbig moderlighet.
Jag hann inte, sa Linnea med en axelryckning.
Synd på maten, sa Inga. Jag skickar Jörgen upp sen, du är väl hemma?
Linnea nickade frånvarande.
Bra, han älskar piroger, och jag bakar aldrig. Kvinnogöra, du vet!
Sen ilade Inga iväg mot traktorn som mullrade in på gården.
Flytta dig med maskinen! Vill du mosa mina pelargoner, eller?! skrek hon åt traktorföraren. Linnea hörde knappt.
Hon släpade sig in, in i svalkan, trappsteget ekade under hennes små steg, en snyftning drunknade i gnisslet från dörren.
Det var slut. Det var verkligen slut nu. Slut på familjen, värmen, all den där självklara tryggheten, det gick inte att lita på någon, inte ens … Inte ens på mannen, den där människan man blev överlämnad till, som skulle skydda och vårda en. Hur blev det så här?
Linnea hoppas ner på pallen, pirogerna trillade ut över golvet. Katten Frasse kom tassande, strök sig mot hennes ben och spann, tiggde mat, men Linnea märkte honom inte. Hon satt fortfarande där vid stupröret och såg det blåprickiga linnet och dess ägarinna framför sig. Och Erik. Och nu rann tårarna, heta och så där kvinnligt bittra att det ändå fanns en märklig njutning i att få frossa i sin egen sorg, för en gångs skull.
Hur länge hon blev sittande vet hon inte men plötsligt knarrade porten till, Frasse for iväg, rädd som alltid.
Hallå, stack grannen Jörgen in huvudet, tant Ingas gubbe. Näsa som en potatis, röd nacke, lockar som alltid var fettiga, hela han så lantlig och tafatt jämfört med de flesta andra i huset. Men han var ändå en av oss han var konstnär, enligt Erik halvt galen.
Konstnärer är alltid lite tokiga, Linnea … annars hade de aldrig skapat något! brukade Erik säga.
Linnea torkade tårarna, sneglade upp mot hans klara, blåa ögon. Om han inte varit konstnär hade han sett helgonlik ut, tänkte hon absurt nog.
Jörgen? Är det du? mumlade hon tafatt.
Vem annars? svarade han, såg sig om som för att dubbelkolla. Inga sa att du fått extra piroger? Och vi har ju kaos där hemma, hon håller på med köket byter ut alla skåp och allt vad det är. Jag får ingen mat längre, bara gå på lunchrestaurang, Jörgen! pustade han. Nog för att man blir less …
Han drog av sig skorna direkt, klafsade i en vattenpöl, knyckte även av sig sockarna, visade en stor tå med hål i.
Linnea lyfte reflexmässigt hans skor till balkongen för att torka vilket fick Jörgen att ropa:
Nädu! Sätt dom där igen! Torrt blir det ändå, och får jag lunginflammation får jag skylla mig själv!
Linnea brydde sig inte. Gubben fick vänta, fuktiga skor borde ju torka, så enkelt är det.
Snart hördes buller och prassel från köket.
Linnea! Koka en kanna te vetja, riktigt mörkt och mustigt med lite citron! Länge sedan jag fick gott te, ropade Jörgen, sträckte ut benen rätt över gången så Linnea fick kliva högt förbi.
Strax! pep hon, tryckte på spisen och satte på vattnet, men det snurrade bara i huvudet på henne.
Erik Hur kunde han? Bara några steg från hemmet stod han redan och höll på med någon annan. Orimligt!
Det är nog ett missförstånd, tröstade hon sig själv med mammas röst. Kanske är det bara en kollega. Hem sen, han ska ju ändå ha skjorta och middag visa omtanke, så glömmer han den där jäkla tjejen till slut.
Jörgen avbröt snurrarna:
Vad gör du? Gamla påsen? Häll bort gör nytt te! Han öppnade den ljusgråa porslinskannan, stack näsan i och skakade på huvudet. Nej, detta kan man inte dricka, bara att slänga!
Men jag slog ju precis upp nytt te! Försök i alla fall! gnällde Linnea men gav snart efter. Det var så mycket enklare än att tänka på Erik …
Snart doftade det äkta indienskt te i hela köket, kraftigt och syrligt.
Åh, nu snackar vi! Och ta nu de där blåvita kopparna, du vet, de med guld, som du fått en gång i tiden jag älskar dem!
Erik köpte faktiskt nya koppar i Göteborg i somras, de är jättebekväma, de kan du få dricka ur! invände Linnea men han slog näven i bordet.
Nej, jag vill ha de kungsblå! Så har det alltid varit, och så får det vara! Och piroger, lägg upp snyggt! Inte på denna fat ta det fina. Och medan du fixar det där, kan du laga mina sockor? Inga vägrar, hon bygger kök, men jag har ont i tån. Allvarligt! sa Jörgen med påklistrad bedjande röst.
Linnea, tidigare respekterad lärare men nu helt hemmafru, tvekade först men fann ändå nålen och satte sig i soffan. Hennes huvud kändes tomt.
Efter några sekunder small Jörgen näven i bordet igen, nu så matsalsbordet hoppade.
Men Linnea, nu får du ge dig! Hur kan du låta dig hunsas värdera dig själv! Du tillåter andra bestämma men du var ju en gång stark, stilig som en svan! Förr blev folk andäktiga om du gick över gården! Nu får de torka av golvet med dig utan protest!
Han slog ut med armarna, så att Linnea nästan blev rädd.
Hur orkar du ens? Är det konstigt att Erik hittar andra, när du bara går med gradängräddade piroger och slokar? Det är så mycket mammas lilla pojke över allt du gör! Erik, ta mössan! Erik, låt mig packa väskan! Skriver jag för dig också? han härmade henne, så Linnea började fnissa trots allt. Ja, så där brukade hon faktiskt prata …
Jag är en riktig hönsmamma, det är väl så, suckade hon. Men jag tycker om att ta hand om folk, pyssla, ge kärlek. Vad är fel med det?
Det är för mycket du kväver honom! Vi män vill jaga och känna oss starka, inte bli omstoppade hela tiden! När sonen flyttade ut, la du hela ditt modersbehov på Erik. Och sånt märker vi män vi vill bli behövda, men inte strypta!
Linnea ville inte förstå riktigt. Hon la ju allt i sitt liv på Erik och familjen, ändå blev allt fel?
Hon sade upp sig från lärarjobbet för tio år sedan då gick det lättare att pyssla om Erik, inga läxor att rätta hela kvällarna längre, bara trygg hemmiljö. Men till slut störde privatlektionerna Erik också eleverna trampade och hostade, så hon slutade ta emot dem.
Slutade sjunga vid städning, och slutade måla Erik tål inte linolja. Duken hamnade på vinden, penslarna i en byrålåda.
Och så var det färdigt du släppte allt som gav dig färg, sa Linnea till sig själv och hånlog i spegelglaset.
Nagellack? Varför finns ändå aldrig tid när det alltid ska lagas mat och stekas köttbullar.
Nya klänningar? Ingen idé, de är ju aldrig ute.
Klackskor? De där ådrorna sticker ju ut som daggmaskar, du kommer skada dig, muttrade Erik en gång. Skorna hamnade också på vinden.
Vännerna hörde aldrig av sig längre, Mattias, sonen, kom förbi en gång i månaden, åt och gick utan att ringa efteråt.
Det var allt. Slutet.
Men glöm det där, Linnea! Ryck upp dig! Du är ju i ditt esse, lika vacker som någon sommarros! Blomma upp igen, bli som förr! Annars kommer Erik fortsätta sitta tätt bredvid främmande donnor på bussen, sa Jörgen och skrattade till. Och dina piroger, de är vansinnigt goda, Linnea! Var jag yngre skulle jag friat på fläcken!
Och så gick han.
Erik kom hem mycket sent, lite salongsberusad och rufsig, det doftade parfym och vin om honom.
Det drog ut på tiden på konferensen, slängde han väskan i famnen på Linnea och stönade. En kopp te, tack. Och potatis, med snaps till. Linnea, hör du inte?
Men Linnea tog inte väskan, hon satte ner sin egen resväska istället.
Vart ska du? Vad händer? Erik stod förvirrad, chockad över Linnea i fin klänning, håruppsättning och örhängen.
Jag åker bort på konferens. Du får ordna dig själv. Med eller utan snaps gör som du vill, svarade Linnea och ryckte på axlarna.
Och potatisen? Och min skjorta? undrade Erik.
Linnea, på väg mot sovrummet för att kanske stryka skjortan, stannade, vände och log snett.
Du får fixa det själv. Eller så får hon din nya vän komma hit. Går bra för mig, Erik. Hejdå.
Hon svävade ut, snubblade lite på väskan för handtaget skavde, men snart klickade hennes klackar i trappan. Hennes klänning försvann ut i kvällssvalkan, taxin spann iväg. Tystnad.
Erik rusade ut mot trappen, ville ropa, men ryggen högg till. Tårarna samlades i ögonen.
Liiinnea viskade han hest.
Var är du, Linnea? Du skulle ha masserat, burit hem värmande sjalar, krupit tätt intill, tagit hand om allt …
Fanny? Är det du? stönade Erik i luren. Ja, jag vet att jag inte borde ringa, men jag har så ont i ryggen, Fanny! Jag kan knappt ta mig till köket, kan du inte …? Men
Fanny snäste något om att man ringer doktorn om man är sjuk, sen blev det pip i luren. Hon kommer inte. Hon är för stolt. Hon är inte Linnea. Inte alls.
Erik stapplade till köket, såg de kalla pirogerna, började snyfta högt. Det här var större än en mardröm. Allt var hans eget fel.
Nästa dag kom Linnea tillbaka med läkaren och en bukett rosor till sig själv. Det doftade parfym och lite cigaretter om henne ja, hon brukade röka när hon var stressad.
Vänta, doktorn! stoppade hon sprutan.
Erik stönade där han låg.
Vad gör du? undrade doktorn.
En sekund. Erik, vad lovade du henne? Den där unga, hon är inte intresserad om det inte finns något att hämta, sa Linnea lutad över honom.
Det är inte sant! Jag är inte gammal … pep Erik.
Pensionspoäng, muttrade doktorn. Nå, vad har du lovat? Skynda dig, jag har bråttom.
Tjänst och titel. Men hon får ingenting! Jag har sett igenom henne, Linnea. Det är bara du. Förlåt!
Hon får visst det. Du är man, stå för ditt ord. Sen tackar du för dig på jobbet. Från och med nästa vecka börjar jag jobba igen. Strykjärnet är i skåpet, skjortorna får du fixa själv. Tycker du inte om det, så får du väl skicka in skilsmässopapper.
Erik nickade, tårarna rann, ryggen värkte som eld, Linnea hånlog, läkaren drog igång sprutan, och utanför glodde Jörgen med sitt breda ansikte och väntade på komedin.
Okej, jag fattar, kör bara på, snyftade Erik.
Linnea nickade. Och doktorn gjorde sitt
Fanny var överlycklig. Disputationen hade gått igenom och en tjänst kom med på köpet. Allt tack vare den där snälle, tokige Erik.
Men Fanny struntade plötsligt i honom, hälsade inte ens längre. Linnea hade förklarat titeln kan återkallas, tjänster byts ut snabbare än man kan tro! Fanny har redan siktet på nån annan.
Erik sa upp sig. Alla undrade varför han hade ju ett så fint jobb. Han sa ingenting, log bara svagt. En gång hördes det att han givit ett löfte. Till vem och om vad, sa han inte.
På avskedsfesten bjöd han in Linnea, nu i diamanthalsband, dansade med henne som aldrig förr. Aldrig hade han sett på Fanny så där.
Vad hade Linnea som inte de andra hade?
Hon var allt. Hon var själva luften Erik alltid andats. Ingen märker av den förrän den saknas. Och när Erik satt i tomrummet, då förstod han vad han tappat. Det handlade inte om ryggvärk eller om någon som bäddade om honom. Linnea är fortfarande en oläst bok, spännande och djup, lite syrlig, lika söt som smultron i juli. Man blir aldrig färdig med den, vill aldrig vända sista sidan. Helst hade det alltid varit så.
Fanny? Hon hade inte kommit riktigt så långt, kanske blir det annorlunda för henne någon annan gång. Livet får väl visa.
