Den olästa boken

Den olästa boken

Nu går jag, Inga! Du behöver inte följa mig till dörren. Jag blir sen! Lägg fram skjortan och de blå byxorna till imorgon, glöm inte det! Och glöm inte att hämta dem från kemtvätten! ropar Erik från hallen, drar snabbt på sig sin rock, stannar till, granskar sig kritiskt i spegeln, tar sin hatt och försvinner ut med ett bestämt dörrslag.

Dörren smäller till så hårt att fönstret i den öppna ventilen skallrar till.

Genomdrag tänker Inga-Lis, stänger av kranen i köket, torkar händerna på förklädet och tittar ut i hallen. Allt är som vanligt den solskenfyllda korridoren, hallen med de prydliga familjebilderna, tapeten i glada ränder två breda, två smala, svagt blå; Ingas kappa på kroken. Men

Inga-Lis rynkar pannan.

Paketet! Erik har glömt paketet, och där ligger ju pirogerna! Dem stod Inga själv och bakade i gryningen, precis sådana med lök och ägg som Erik älskar. Bakade bara för denna dag, för Erik ska ju på byggplatsen och där finns det inget vettigt att äta, och hemgjort är alltid bäst!

Snabbt drar Inga av sig förklädet och rättar till frisyren, rusar ut i sitt enkla, blommiga hemmaplagg med korta puffärmar och en tydlig kaffefläck på kjolen, svänger åt sig det varma knytet och pressar det mot bröstet likt ett litet barn och rusar ut ur lägenheten tur att hon kom ihåg nycklarna! Annars hade hon väl blivit stående fastlåst där Hon kastar sig ned för trapporna, håller sig i det glatta, lackade räcket som ringlar sig nedåt som en orm fjärde våningen, tredje, andra

Inga-Lis skulle, precis som många andra hemmafruar, kunna ropa till sin man genom fönstret när han passerade på gården, men nej, det är inte värdigt. Hon vill ge honom paketet själv, säga hejdå och ge honom en kyss på kinden, en vinkning, så han vet att det är dags att gå vidare.

Hon flåsar snabbt av språngmarschen, sliter upp porten i all hast och smäller till den mot väggen bakom sig, orkar fastän hon är långt över fyrtio och det känns tungt att springa.

Hon skyndar ut och letar med blicken efter den välbekanta gestalten i grå regnrock och ljus hatt.

Erik älskar långa rockar de ska vara uppknäppta, släpa i vinden, och så ska det vara hatt. Erik har flera hattar, en för varje säsong. Inga håller dem rena, borstar, köper nya. Kort sagt hon håller ordning.

Hatt är stiligt! försvarar sig Erik när sonen Mikael retar honom för hans stil. Ni ungdomar fattar inte, allt är plast och konstläder för er!

Var är han nu, Erik?

Där är han, redan på väg ut från gården, in i det solvarma vimlet på gatan. Om inte Inga-Lis skyndar sig hinner han med bussen och då…

Hon småspringer över asfalten, nickar åt pensionärsdamerna i stickade koftor som sitter bänkade i solen. Damen i blå stickad kofta följer henne med blicken och nickar, lyckliga över hennes energi, deras gemenskap.

Vad har hänt, Inga? hojtar fru Karin efter hennes smala rygg.

Lunchen! Erik glömde, jag har pirogerna här! ropar Inga-Lis över axeln.

Fru Karin nickar nöjt, piroger är gott, och kärlek är ännu bättre.

Inga får syn på Erik och vill ropa men Stannar, sänker axlarna, känner hur solen slocknar, allt blir kallt och mörkt och det blir svårt att andas. Huvudet snurrar, hon håller sig i stupröret.

Erik står vid busshållplatsen, håller med armen om en ung, yppig kvinna som fnittrar kokett. Erik skrattar, böjer sig fram, men kvinnan släpper honom med ett kallt ögonkast, och han han famlar efter hennes hand, vill kyssa den, men hon drar undan armen och ger honom nästan en örfil. Erik ser sur ut, men försöker genast fjäska vidare, klappar henne på ryggen, tar fram en karamell, bjuder. Kvinnan ja, så kallar Inga henne för sig själv skrattar och öppnar munnen för att ta emot.

Inga känner illamåendet komma. Herregud! Erik är respekterad, vuxen, nästan gammal, och fjäskar för en ung tjej har han ingen skam i kroppen?

Kvinnan har en vacker sommarklänning i blått med vita prickar, hårband i matchande färg, håret är noggrant lagt, på fötterna sandaler. Ingas blick glider över henne, och allt känns meningslöst vad gör hon nu med pirogerna, och med livet?

Bussen rullar in, folkhopen kliver på, Erik hjälper sin prickiga väninna in, dörrarna slås igen.

När bussen rullar ut från hållplatsen möter Erik Ingas blick genom fönstret. Hon skäms plötsligt över sin hemklänning, de slitna tofflorna och paketet med piroger.

Inga-Lis vänder snabbt om, går tvärs över gården med blommande syrenberså, närmar sig nästan Karin som står vid rabatten.

Fick du inte lämnat matlådorna, Inga? frågar Karin, tar ut snusen och pekar på pirogpaketet. Hon kallar det med flit matlådor, för hon gillar inte riktigt Ingas försök att alltid behaga maken, denna totala, sövande omsorg.

Nej, det hanns inte, säger Inga tankspritt.

Så synd. Då får det gå till spillo, konstaterar Karin. Jag skickar över Olle. Du är väl hemma idag?

Inga skakar vagt på huvudet.

Perfekt. Han älskar piroger. Jag bakar aldrig, har inte tålamodet. Vänta du.

Karin skyndar iväg mot traktorn som kör in på gården.

Kör bort du där! Du trampar sönder mina petunior igen! Ta vägen till vänster, annars så råkar Inga höra innan hon vandrar vidare, knappt lyssnande.

Hon går långsamt in i porten, in i dunklet. Trappstegen ekar, ett snyft blandas med gnisslet av dörren och dör bort.

Allt. Det är allt. Slutet på familjen, värmen, tilliten. Slutet på drömmen. Människa ett storslaget ord, men mannen Mannen, det är den fundamentala. Den enda man gett sitt liv till, blivit överlämnad till, för att han skulle vårda och värna.

Hur nu?

Inga-Lis sjunker ned på den lilla pallen i hallen, pirogerna faller ur knytet. Katten Felix kommer, stryker sig mot hennes ben, spinner, hoppas på mat. Men Inga märker ingenting, ser ingenting. Hon står där, vid stupröret, ser den blåprickiga klänningen och Erik, och tårarna rinner, heta, bittra tårar, tills det nästan känns skönt att få sjunka ned, sluta låtsas vara den glada hustrun. Bara sitta och tycka synd om sig själv, få njuta av sin egen sorg

Hur länge hon sitter så är oklart, men så trycks ytterdörren plötsligt upp, Felix smiter undan.

Den olåsta dörren knarrar till, Olof Karins gubbe sticker in huvudet. Stort bulligt ansikte, rosig hals, små lockar, en kropp för stor för detta bättre hus. Men Olof är ändå en av oss intelligent, fast rätt speciell, sa alltid Erik.

Konstnär, Inga säger Olof med en stor gest. Galleriägare till och med! Alla konstnärer är lite tokiga. Annars skulle de blivit vanliga och tappat talangen, förstår du

Inga-Lis torkar ögonen, lyfter blicken mot de klarblå ögonen. Hade han inte varit konstnär kunde han varit präst, tänker hon plötsligt.

Olof? Är det du? frågar hon förvirrat.

Vem skulle det annars vara? säger Olof, ser sig om. Karin sa att du hade piroger till övers? Vi har renovering i köket, möbler överallt Olof suckar. Hon säger jag ska käka ute, men jag är trött på det.

Och så ser han plötsligt ut att snyfta. Han kliver in i hallen, fyller den gula ljusfläcken i hallgolvet.

Vänta, ska ta av skorna, grymtar Olof, överdriver dialekten. De är blöta, trampade i en pöl. Tar av strumporna också. Han nickar mot sina stora fötter, Inga tittar reflexmässigt ner. Och ser ett hål på stortån i hans strumpa.

Inga tar upp skorna nästan utan att tänka, bär ut dem på balkongen.

Ställ tillbaka dem! ryter Olof, Inga stannar förvånat.

Men de måste torka, annars blir du sjuk! viskar hon.

Mina fötter, mitt besvär! Ställ tillbaka! skojar Olof, ögonen glittrar småslugt.

Hon ignorerar honom. Sätter Olofs skor i solfläcken på balkongen, jagar bort katten, suckar. Olof är redan inne i köket, rotar, smackar och slamrar.

Inga! Inga-Lis! Husfrun! Koka lite te va? Länge sedan man drack färskt, starkt svenskt te med citron! Kom igen nu, granne! Han sträcker ut sina långa ben i dörröppningen, så Inga knappt kan komma förbi.

Kommer, jag ska bara viskar hon, sätter på plattan, ställer tekannan på spisen. Men hon känner sig kall och tom.

Erik Hur kan han?

Hon känner hettan stiga, tänker på hur långt det har gått.

“Nej! Det är bara ett missförstånd! De råkade stöta ihop, kollegor!” försöker hon trösta sig med sin mammas förståndiga röst. “När han kommer tillbaka, visa omtanke, värm honom! Då glömmer han de andra!”

Olof rynkar plötsligt pannan.

Ska du bjuda gammal te på mig? Nytt ska det vara, som till en fin gäst. Det där kan du hälla ut! Han lyfter den lilla fina tebryggaren med små blå blommor, petar av locket, sniffar. Nej, så gör man inte. Fin te till finkänslig gäst, annars är det bums i vasken!

Men jag bryggde nyss! Du kan väl smaka, det är färskt försöker Inga, men suckar och nickar.

Det är inte svårt att koka om te. Allt annat känns svårare. Som Erik Hur ska det gå?

Tekannan visslar, doften av svenskt med elefant sprider sig i köket.

Bättre så! Men Inga, ge mig koppen från servisen, hör du? Den med guldnät på! Dem älskar jag, så gör nu det lilla extra! befaller Olof och ser busigt på henne.

Ja, vi har en ny servis, Erik köpte i Göteborg, kopparna är jättefina! säger Inga-Lis, men rycker till när Olof slår handen i bordet.

Jag vill ha de kornblåa! De drack vi alltid ur, du minns! Kom igen. Och piroger. Jag blir glad om jag får äran att ta Eriks, när han nu hellre är med andra. Och medan jag äter, så får du laga mina strumpor! Ja, det är din plikt som granne, Karin tar möbler, inte nål och tråd. Jag får ont i tån annars! säger Olof och böjer huvudet.

Inga-Lis, högt respekterad pensionerad lärare som slutat undervisa just för att lägga all omsorg på hemmet och maken, förnärmas av hans ton men tar ändå genast strumporna för att laga.

Men Olof slår återigen näven i bordet och reser sig, verkar vuxit en halvmeter och stormar:

Men snälla nån, Inga-Lis! Vad är du för någon? Du låter mig styra dig som en liten flicka! Jag har aldrig trott på Karins prat, men nu ser jag det! Jag minns dig som ståtlig, drottninglik! När du gick över gården stannade fåglarna och tittade efter dig. Nu är det som du låter folk trampa på dig! Kom igen!

Han viftar med armarna, blåser och blänger så att Inga blir lite rädd. Kopparna skramlar, pirogerna lutar omkull.

Varför kommer du hit, varför säger du så? Jag bryr mig inte! Min Erik han står där borta, med en annan kvinna Jag såg allt, skulle ge honom pirogerna, och de Nu kommer tårarna, rakt ner på duken.

Plötsligt blir allt tyst. Gardinen i dörrspringan, klockan på väggen, allt stillnar.

Olof suckar djupt:

Det är därför, det är därför han söker sig till andra. Eleverna slogs om att få din hjälp i skolan, du var sträng men rättvis. Jag erkänner, jag var lite svag för dig, fast min Karin är vacker, men din värdighet var otrolig! Nu bär du paket och knotar i köket som vore han din lilla pojke, inte man! Erik, ta mössa! Erik, vill du ha matlåda? Suck, du kämpar ihjäl all manlighet!

Inga först känner sig ledsen men så ler hon. Jo, Olof härmade henne så väl!

Jag är en riktig hönsmamma, va? Ja men jag trivs med att ta hand om, vårda, skämma bort. Jag tror att

Och jag tror det dödar hans driv. Vi män vi vill jaga, vara vilda! Passion, inte alltid varma sockor! Nog är det bra med omsorg, men det får inte ta över, Inga-Lis! Mikael flyttade ju, och du gav allt till Erik. Och han dras till de med mer sting. Han känner sig ung bland dem

Inga-Lis ville inte förstå. Hur kan det vara så? Hon har gett allt, lämnat jobbet som lärare för att hinna skicka Erik till arbetet, slippa rätta prov och stressen. Fanns fortfarande elever som kom privat, men när Erik blev sjuk orkade han inte med oväsen hemma och hon skickade bort dem. Hon slutade sjunga och måla när Erik började klaga på lukten. Tavlor, penslar och linolja åkte undan.

Och sedan förlorade du dig helt, Inga-Lis säger Inga nu tyst till sig själv.

Manikyr? Nej, man har ju köket att ta hand om.

Nya klänningar? Till vad, de går ju aldrig ut!

Skor med klack? Men varför ska du slita ut benen, ser ut som gråsuggor! hade Erik fnyst. Skorna förpassades genast långt upp i garderoben.

Vänner hör av sig sällan, korta samtal. Sonen kommer sällan, äter, svarar motvilligt, tar matlådan och hörs inte av.

Det var allt. Slutet.

Men upp med dig, lilla vän! Vakna till nu, du är ju ung fortfarande! Blommar som en ros! Var stolt, för då slutar han flacka runt! säger Olof och suckar. Och dina piroger, Inga, är fantastiska! Hade jag varit sjutton år Ah, du hade fått kämpa för att bli av med mig!

Så går han. Och Inga blir kvar

Erik kommer sent hem den kvällen, något på pickalurven och håret i oordning. Han luktar parfym och rödvin.

Möte som drog ut på tiden, säger han, räcker fram portföljen och knycker till i ryggen. Fixa lite te till mig. Och potatis med sill, och en snaps. Sluta glo, Inga, fixa nu

Men den här gången tar Inga inte portföljen, utan ber honom maka på sig för hennes resväska.

Vart ska du? Vad håller du på med? Erik häpnar när han ser Inga, stylad i sandfärgad klänning, snäckformat hår och örhängen, sandaler på fötterna.

På kurs, säger hon. Du får klara dig själv. Med snaps eller utan, det skiter jag i.

Och potatis? Skjortan till imorgon? frågar Erik strängt.

Inga viftar bara trött med handen.

Själv. Eller be henne komma, det bryr jag mig inte om. Hejdå, Erik. Det är dags för mig.

Hon smiter iväg, stannar lite besvärat med resväskan som skaver i handen men springer sedan snabbt nedför trappan, sandfärgade klänningen fladdrar, ett taxi brummar till utanför och det blir tyst.

Erik rusar till trappavsatsen, vill ropa efter henne men stönar bara till, ryggen blir stel och han blir tårögd.

Inga väser han.

Var är du, Inga? Du skulle värmt ryggen, masserat med Tigerbalsam, lagt på en yllefilt och burit mig till ro

…Barbro? Är det du? viskar han i telefon. Jo, det är Erik Jag vet att jag inte borde ringa, men… min rygg, Barbro! Kan du inte hjälpa mig Kan inte ens gå till köket Är vi så främmande? Vad?…

Signaler, inget svar. Barbro kommer inte, masserar inte, lagar inte skjorta, lägger sig inte intill. Hon är för stolt och självständig. Inte alls som Inga. Ingen Inga, nej. Katastrof

Han stapplar till köket, ser pirogerna stå kalla på fatet och suckar djupt. Detta är inte pinsamt detta är katastrof. Och han har sig själv att skylla.

Inga-Lis kommer hem nästa dag med läkare och blommor. Hon har själv köpt rosorna, arrangerar dem i en vacker kristallvas. Hon doftar parfym och aningen cigarettrök. Ja, Inga röker. Ibland, när det gör ont i själen.

Vänta, doktorn, stick inte än! stoppar hon läkarens hand med sprutan.

Maken stönar, ingen tröst i sikte.

Vad? frågar läkaren.

En minut bara. Erik, vad har du lovat henne? En sån där får du inte gratis, du är för gammal för henne, frågar hon lutad över hans svettiga ansikte.

Jag är inte gammal! Jag är mitt i livet…

Pensionen, fyller läkaren i. Så, vad har du då lovat henne? Om du inte säger det måste jag gå, har fullt schema!

En tjänst. En titel. Men hon får inget! Jag ångrar mig, förlåt Inga! Förlåt mig! Det är bara du jag vill ha!

Hon ska få. Du är en man, håll dina löften. Hon ska få tjänst och titel, så hon slipper bli förödmjukad av dig. Och du, Erik, du får söka nytt jobb. Och från nästa vecka börjar jag arbeta igen. Strykjärnet på hyllan, skjortorna i tvätten. Passar det inte, gå isär.

Erik stönar, torkar svetten med ärmen och nickar. Ryggen värker, Inga är skoningslös, läkaren på hennes sida, Olof står vid dörren och spanar nyfiket, och snart lär väl Karin också dyka upp.

Jag har förstått. Bara stick nu! Annars svimmar jag… säger han med ett långt snyft.

Inga-Lis nickar nöjt. Läkaren ger sprutan.

Barbro är nöjd. Ja, hon svävar på små moln. Doktorstiteln är fixad, jobbet är säkrat, tack vare denne snälle, dumme lille gubbe Erik.

Hon låtsas inte se honom längre, besvarar inga hälsningar. Behövs inte! Hans fru har visat vem som bestämmer och kan ta ifrån henne allt på ett ögonblick. Barbro hittar snart någon ny.

Erik säger upp sig. Alla undrar varför, men han tiger. En gång nämner han löftet han gett, till vem säger han inte.

På avskedsfesten dansar han tango med sin hustru Inga, klädd i smycken, han ser på henne som han aldrig sett på Barbro. Vad har hon, denna Inga-Lis?

Hon är allt. Själva luften han andats, så länge att han inte märkte det förrän han började kvävas. Det handlar inte om ryggont eller varm kropp, utan om att Inga alltid varit en oläst bok, en hemlighetsfull och solmogen sommarjordgubbe, som han matade sin unga fru med vid havet en gång för länge sedan. Den boken blir aldrig färdigläst.

Barbro växte aldrig i sin roll. Eller så har hon bara inte hittat sin läsare än. Livet får utvisa…