Den olästa boken
Nå, nu går jag, Maj! Följ mig inte ut. Kommer hem sent! Glöm inte att lägga fram skjortan och de blå byxorna till imorgon. Hämta dem från kemtvätten, du vet vad jag menar! ropade Viktor från hallen, fick snabbt på sig trenchcoaten, granskade sig kritiskt i spegeln, slet åt sig hatten och försvann ut med en rejäl duns.
Han smällde så hårt i dörren att de gamla fönsterglasen skallrade ända in i vardagsrummet.
Tvärdrag tänkte Majlis Ekström och stängde av vattnet, torkade händerna på förklädet och kikade ut från köket. Allt var som vanligt en ljus korridor som slutade i hallen, fotografier på väggarna, tapeter med glada blå ränder. Majlises kappa hängde prydligt på kroken. Och så var det förstås
Majlis kisade oroligt.
Paketet! Viktor hade glömt matpaketet, och det var ju med piroger! Hon hade själv stått upp före tuppen i morse och bakat piroger med ägg och gräslök, precis som Viktor älskade. Speciellt bakade för dagens utflykt ute på bygget fanns ingen bra lunch, och ingenting går ju upp mot hemlagat!
Majlis slet av sig förklädet och rättade till håret, grep pirogpaketet och sprang ut genom dörren som hon var, i enkel klänning med små puffärmar och en envis kaffefläck på fållen. Hon tryckte det varma knytet mot bröstet som ett spädbarn och var ändå så pass klar i huvudet att hon fick med nycklarna. Hade de smällt igen ytterdörren bakom henne, hade hon fått sitta ute och vänta som ett fån Hon kastade sig nerför trappan och grep tag i det hala, lackade räcket som ringlade sig serpentinsnabbt från fjärde våningen och ner.
Majlis hade kunnat, som många andra husfruar, hänga ut genom fönstret och gasta på maken när han kom ut ur trappuppgången. Men nej, skrika på gatan, det ansåg hon lite under hennes värdighet. Hon skulle minsann själv springa ikapp honom och säga hejdå, sticka fram kinden åt Viktor så han kunde ge henne en snustorr puss och nicka ett hej så länge.
Majlis blev andfådd av rusningen, slängde upp dörren så det small, och man kan ju knappast påstå att hon var i tjugoårsåldern längre. Fyrtionio är ändå en ålder när det känns i knäna.
Hon kisade efter makens siluett, letade efter trenchcoaten i asfaltfärg och den där ljusa hatten.
Viktor gillade långa kappor, men han låste dem aldrig hellre ville han att vinden skulle fladdra med slagen, som om han hade vingar. Hatten måste vara med också. Han hade en till varje årstid. Och det var Majlis som höll dem rena, köpte nya, borstade som en iller. Man ska ju ta hand om sina mänskors huvudbonader.
Hatt, det är stiligt! stod Viktor på sig om sonen Micke, döpt efter sin farfar, försökte retas. Ni unga förstår bara inte, sa han. Ni är släta och syntetiska och har keps av plast.
Var var Viktor nu då?
Där borta, redan på väg genom porten, smet han ut bland folkvimlet på Stockholms gator. Skulle inte Majlis lägga på ett kol nu, så skulle han hinna hoppa på bussen. Och då
Majlis satte fart över asfalten, vinkade i förbifarten åt grannfruarna i sina stickade koftor som satt och lapade sol. De sneglade godmodigt efter hennes språng, knappt utan att märka småleendena när de tänkte på Majlises giftaslycka.
Vad har hänt nu då? ropade grannen Gunnel till hennes tunna, snabba rygg.
Matlådan! Viktor glömde den, fast det är piroger! hojtade Majlis tillbaka.
Gunnel nickade nöjt, log stort. Piroger var bra, och kärlek var ännu bättre.
Majlis rusade ut genom porten, öppnade munnen för att ropa men så stannade hon tvärt och andades ut, som om solen slocknat och all luft försvunnit. Huvudet snurrade, hon tog stöd mot stupröret.
Viktor stod där vid busshållplatsen, halvt vänd bort från henne, med armen om en knallung, fyllig blond tjej. Hon skrattade med överdriven axelryckning, Viktor skrattade han med. Plötsligt knuffade tjejen bort honom med en sval blick, men Viktor Viktor dök undergivet efter, grep hennes hand och försökte kyssa den. Hon slet loss handen, daskade till honom, Viktor sköt rygg, blev sur, men så började han fjäska igen, klappade henne på ryggen och fiskade upp en karamell ur fickan. Tjejen för Majlis hade redan döpt henne till tanten i sitt huvud log och öppnade munnen för att bli serverad godiset.
Majlis fick kväljningar. Herregud! Viktor, en stadig man, nästan gubbe, och så smörar han för en ung tjej som en förtappad idiot?
Tjejen bar en snygg sommarklänning blå med vita prickar, så man blev helt snurrig. Håret var uppsatt med ett matchande blått band, frisyr som om hon rymt från en styling-salong, och sandaler på fötterna.
Majlis ögon for över hela hennes figur, och hon visste inte längre vad hon skulle göra med pirogpaketet eller över huvud taget livet.
Bussen rullade fram, folk skyndade in, Viktor lyfte sin lilla prickiga väninna i armen och hjälpte henne upp i bussen. Dørrarna slog igen.
När bussen gled iväg, tyckte Majlis att Viktor tittade rakt på henne. Och plötsligt skämdes Majlis för sin hemmapjamas, urtvättade tofflor och såklart pirogpaketet i famnen.
Majlis vände tvärt, gick tillbaka, förbi grannfruarnas solklädda bänkar och nästan rakt in i Gunnel.
Blev det ingen matlåda? frågade Gunnel och pekade på paketet.
Nej, jag hann inte, ryckte Majlis på axlarna.
Synd på all god mat, uppskattande som vanligt. Jag skickar över min Leif, han är tokig i piroger och jag bakar aldrig. Du är hemma idag?
Majlis bara nickade diffust.
Bra! Han dyker upp, var så säker. Jag pallar inte knåda deg, och han kan behöva lite mat i sig! Gunnel försvann iväg och viftade ilsket åt en traktor som just svängde in mot rabatterna.
Ser du inte var du kör, människa? Inte på mina petunior! skrek hon så det hördes över hela innegården.
Men Majlis hörde inte längre.
Hon smög in i trapphuset, drogs in i den svala tystnaden, där hennes steg ekade mot marmorgolvet. Duns. Duns. Hiksten blandades med dörrens gnissel och försvann in i lägenheten.
Allt. Det var allt. Slut på trygghet, slut på värme, slut på förtroende, slut på mannen, slut på honom som en gång blivit Majlises liv. Vad skulle man göra nu?
Majlis sjönk ihop på pallen i hallen, och ur paketet trillade piroger. Katten Folke smög fram för att stryka sig mot hennes ben och spinna längtansfullt, tiggande om en matbit. Men Majlis såg varken katt eller piroger. Hon stod fortfarande där vid stupröret och tittade på blåprickiga klänningen och dess ägarinna. Och på Viktor. Tårarna rann och rann; bittra, salta, sådana där tårar som bara kvinnor kan frossa i och för ett ögonblick låta ryggen sloka och självömkandet ta plats, som om det var det enda sanna i världen.
Hur länge hon satt så vet ingen, men till sist hördes en duns i ytterdörren, och Folke försvann i ett mjukt moln. Dörren hade just inte blivit låst.
In kikade Leif, Gunnels make. Lite köttig näsa, gropiga kinder och tjocka, fuktiga läppar, håret fortfarande lockigt men glest, rödbrusig om halsen Leif såg på sitt sätt ut som någon som inte riktigt passade på Östermalm. Men han var en av oss, som Viktor brukade säga, fast lite på sniskan.
Konstnär, Majlis och dessutom gallerichef! Konstnärer är som galningar, annars skulle de inte kunna måla sådär.
Majlis torkade tårarna, såg upp i Leifs klara, snälla ögon. Hade han inte varit konstnär, hade han kanske kunnat bli präst, tänkte hon. Han såg faktiskt ut att höra hemma där.
Leif Lundmark? Du? sa Majlis vimsigt.
Vem annars? sa Leif glättigt. Gunnel sa att du hade piroger över? Och vi håller på med köksrenovering därhemma Gunnel byter förvaring Leif suckade. Hon vill inte mata mig längre, vill att jag ska äta lunch ute. Jag är svältfödd!
Han snörvlade till, kroppshyddan fyllde hallen och den gyllengula fyrkanten av solljus.
Jag bara tar av mig skorna de blev blöta när jag trampade i en vattenpöl. Och strumporna! Han nickade mot sina fötter. Majlis tittade lydigt på tårna, stora och randiga strumpor. Bara ett litet hål där stortån stack ut.
Majlis gick automatiskt och bar ut skorna på balkongen. De måste torka, annars blir du sjuk, sa hon.
Mitt hus, mina regler! Ställ tillbaka dom där! Leif protesterade men blinkade finurligt.
Majlis struntade i protesten. Hon gick ut och ställde skorna i solen. Leif bullrade redan i köket.
Majsan! Jag vill ha en kopp te nu. Riktigt mörkt, med en citronskiva, som på gamla dar! Koka, snälla! Tårna pekade ut i köksdörren så Majlis nästan snubblade.
Självklart. Jag gör Hon snubblade sig ut i köket och satte på tekokaren. Men inuti snurrade det som snöstorm. Viktor Hur kunde han?
Nej nej! Det där var bara ett missförstånd, sånt händer, intalade hon sig med mammas röst. Han kommer hem, och så är du din vanliga snälla. Då glömmer han nog småflickor i prickiga klänningar!
Är det rester av gammalt te jag får? Leif avbröt tankarna argt. Kasta det! Ge mig nytt, som till en riktig gäst! Kasta bort den där slatten!
Är det så? Jag bryggde ju nyss Men okej! sa Majlis och suckade.
En omgång te till! Det var ju lätt gjort. Men Viktor? Skulle allt vara som förut?
Vattenkokaren skrek, teet ångade, den klassiska svenska tesmakens syrliga doft bredde ut sig.
Såja! Nu ska du ta fram de där fina kopparna med guld, kommenderade Leif. Jag älskar dem. Fram med dem, och pirogerna på fatet! Nej, inte det där kantstötta ta det fina! Och så kan du sy mina strumpor medan jag äter. Gunnel syr inte längre, hon är upptagen med inredning!
Majlis, respekterad lärare (nåja, före detta), såg på strumporna nästan med äckel men handen grep dem ändå. Reflexen tog över.
Plötsligt dunkade Leif näven i bordet så att kopparna skallrade.
Men herregud, Majlis?! Låt inte vem som helst använda dig som dörrmatta! Vet du vad Viktor sa om dig förr? Du gick över gården så att till och med småfåglarna tystnade av beundran. Och nu? Nu kan man torka golvet med dig och du accepterar! Fy! Skärp dig!
Han viftade med armarna så att Majlis knappt vågade andas. Kopp, kanna och piroger höll på att skaka av bordet.
Varför? Varför säger du så? Du vet ju vad jag såg! Viktor han var där, med en annan. Jag hann inte ens säga hej, bara springa hem som en idiot
Tårarna började igen, sprutade ner över duken och tekopparna.
Så blev det alldeles tyst.
Leif suckade och sa lågmält:
Därför har Viktor skaffat sig någon annan! Förr var du respekterad eleverna älskade dig, föräldrarna beundrade. Du var vacker och bestämd. Nu? Nu pysslar du om Viktor som om han är din lille son och inte din man! Allt handlar om honom piroger, skjortor, mössa. Är det att vara hustru, det? Vi män behöver jakten, inte bara varma sockor och snälla ord! Nej, du överöser honom och han kvävs. Sonen har flyttat och morsan pysslar om sin Viktor i stället. Och då känner han sig gammal, såklart.
Majlis fattade ingenting! Hela livet hade hon offrat för familjen, och blev det ändå så här? Hon slutade jobba för tio år sen inga sena arbetskvällar, inga konferenser. Bara mys och städning. Men sen blev Viktor sjuk en gång då var eleverna farliga, så Majlis skickade hem dem också.
Inte sjöng hon längre, inte målade hon heller, för Viktor klarade inte lukten av linolja.
Och där tog det slut, sa Majlis till sitt egna spegelbild. Smink? När då? Klänningar? Aja, vart skulle de ändå gå, Viktor ville ju bara hem. Pumps? Ska du på styltor nu igen? garvade Viktor så rök dem också.
Vänner tog sällan kontakt. Sonen dök upp ibland, mumsade och försvann. Det var det hela.
Men ryck upp dig, kvinna! Du är ung än! Blommande ros, vet du det? Om du inte gör det, så kommer Viktor fortsätta åka buss med andra damer! sa Leif och kämpade i sig en pirog. Och du Majlis, dina piroger är bäst. Hade jag varit arton!
Och så gick han. Och Majlis var ensam kvar.
Viktor kom hem sent på natten, lite på kanelen. Han stank parfym och vin.
Konferensen drog ut, sträckte fram portföljen och vred sig. Koka te. Och potatis. Med snaps. Maj, står du bara där?
Majlis tog inte hans portfölj, utan ställde ned sin egen lilla resväska mitt i hallen.
Vart ska du? Vad pågår? Viktor stelnade till vid synen av Majlis, elegant och fixad, med frisyr, örhängen, sandfärgade klänningen och sandaler på fötterna.
Till ett jobb. Jag åker bort ett tag. Sköt dig själv, du får lösa potatis och skjortor själv. Är det så bra med din nya vän, så får du ta hjälp där, ryckte Majlis på axlarna.
Men potatisen då? Och skjortan? Viktor såg ut som om hela hans värld krackelerat. Majlis orkade inte ens gå in och stryka skjortan och vände mot dörren.
Själv. Alternativt, skaffa dig någon som sköter det åt dig. Lycka till, Viktor. Hej då.
Och så flög hon ut på trappan. Det krånglade lite med väskan, handtaget skar mot handen. Men klackarna dansade nerför trappan och försvann i kvällsbrisen när taxin fräste bort från gården.
Viktor slängde sig mot trappan, skulle till att skrika men stönade till av smärta i ryggen och såg stjärnor.
Ma-aj Majlis! viskade han förtvivlat.
Var är du, Majlis? Skulle ha masserat, smörjt, svept in, kramat, vyssjat
Fanny? Är det du? stönade han i luren. Ja, det är jag Ja, jag vet att jag inte ska ringa Men min rygg, Fanny! Jag kan inte komma ut i köket Men vi känner ju varandra Vadå? Jaha, ska man ringa doktorn på annan tid Fanny la på.
Nu var han ensam. Ingen Fanny kommer för att smörja, massera, laga mat, stryka skjortor eller värma honom. Fanny är för självständig. Hon är inte Majlis. Inte ens nära. Panik
Köket väntade. På fatet låg stenhårda piroger. Han stönade. Inte ens mardröm det här är katastrof. Och han har gjort allt själv.
Majlis kom hem vid lunchtid dagen efter, med en läkare och ett fång rosor (hon hade köpt dem själv). Det doftade parfym och vågar man säga det lite cigarr. Ja, Majlis hade börjat röka. Ibland. När det brände i hjärtat.
Vänta med sprutan, doktorn! stoppade hon läkaren.
Viktor jämrade sig. Vad nu då?
En minut. Viktor, vad sa du till henne? Såna som hon hakar sig inte på gamla gubbar utan anledning, sa hon med munnen nära hans blanka svettpanna.
Jag är inte gammal! Jag är i min prime…
Pension, klämde doktorn in. Så vad sa du? Fort med sanningen.
En tjänst. En högre. Men hon får inget! Jag insåg mitt misstag! Majlis, bara du! Snälla!
Hon får. Du är man, du håller vad du lovar. Hon får både tjänst och examen, så hon slipper skämmas. Och du, Viktor, du säger upp dig. Jag går ut och jobbar igen från och med nästa vecka. Strykjärnet på hyllan, tvätten får du sköta själv. Passar det inte? Skriv på skilsmässopapper. Är vi överens?
Viktor flåsade, rullade med ögonen, torkade svetten med ärmen och nickade.
Stick mig, doktorn! Annars dör jag här! pep han, hulkade hjälplöst.
Majlis nickade nöjt. Och doktorn gjorde sitt jobb.
Fanny var lycklig ja, svävade fram! Disputationen, slarvigt hoprafsad på tunnelbanan, klarades av galant. Hon fick både tjänst och värdighet. Allt tack vare den där knasiga gamle Viktor.
Nu såg hon honom knappt. Majlis hade gett så tydliga signaler att Fanny insåg att hon kunde mista allt lika snabbt som hon fått det. Så Fanny letade efter någon annan.
Viktor? Han sa upp sig, och ingen fattade något så bra som han hade det där på stadsbyggnadskontoret. Men han teg. Någon gång mumlade han om att han gett ett löfte till vem och om vad förblev outgrundligt.
Avskedsfesten blev legendarisk frun i glittrande smycken, dansade tango, och såg på henne som aldrig på Fanny förut. Varför? Vad var det med Majlis?
Jo, hon var allt. Hela det där svenska andetaget Viktor levt av. Ingen märkte det medan det fanns. Men när syret tog slut då förstod han. Det var inte ryggen, inte värmen, inte maten. Majlis var alltid den där olästa boken mystisk, syrlig och söt, som svenska jordgubbar i juli. Man vill bara fortsätta läsa. För evigt om det går.
Fanny var inte där än. Kanske växer hon till, kanske hittar hon rätt läsare. Livet får avgöra det.
