15 november 2025
Idag tänker jag skriva ner allt som har hänt mig, för att kanske förstå hur jag hamnade där jag är nu. Jag heter Kjell Andersson, född i en liten lägenhet på Södermalm. Min barndom började med en ordentlig omtumling när min mor, Anna Svensson, gifte om sig med en man som kallade sig Anders Olsson. Jag minns tydligt hur jag en dag stod i köket och åt upp min macka när Anders ryckte åt mig i bakhuvudet och skrattade:
Tänk på vad du säger! Det är ju din bror, ändå!
Det gjorde inget fysiskt, men såret i stoltheten var ännu värre. Mor svarade med en skakande huvudviftning:
Du var också så liten och behövde omsorg och kärlek. Det har du ju alltid haft.
Jag kände en gnutta skam, men den var liten. Med tiden insåg jag att jag i den här familjen bara var en möbel, som en gammal pall som flyttas med när man byter lägenhet.
Till fem års ålder levde jag, Kjell, ett ganska lyckligt liv. Men sedan försvann pappa någonstans, mor blev ledsen och ibland grät. Jag vågade inte ens fråga henne var han hade tagit vägen; jag visste bara att föräldrarna hade gjort slut.
De följande två åren arbetade mor, Anna, hårt på ett kontor i Stockholm och sedan på en nattklubb för att hålla ekonomi. Hon var trött, log sällan och verkade alltid vara i ett slags tyst sorgsenhet. Jag ville hjälpa till, men jag visste inte hur.
Min mormor Ingrid brukade säga:
Din största hjälp är att vara en god pojke, och sedan böjde hon sig ner och kvitterade lågt: Låt inte Gud ge en fästning åt ditt barn att gå till.
Jag försökte göra som mormor sa, lyssnade på både henne och mor, undvek bråk och gick till skolan där jag studerade flitigt. När mor plötsligt började skratta mer, såg lite fräschare ut och tycktes återfå sin ungdom, trodde jag att det var tack vare mig.
Det var fel. Anna mötte en man vid namn Anders Olsson. De gifte sig snabbt och han flyttade in i vår lägenhet. En dag pekade mor på honom och sade:
Det här är din farbror, son. Han blir din nya pappa.
Jag svarade svalt:
Kom igen, Anna, skötte jag bort honom. Vad betyder pappa i det här sammanhanget?
Han ryckte på axlarna och svarade:
Jag har inget emot det, men du har väl rätt att säga emot.
Jag kände stark motvilja mot den självsäkra typ han var. Han styrde i huset som om det var hans eget hem och införde nya regler, medan mor bara log och nickade. Vem kunde gilla så?
Jag försökte göra uppror, vägrade lyda Anders, men när jag såg hur det gjorde mor ledsen tystnade jag. Mormor uppmanade mig igen:
Om du beter dig bra, slutar din mor slita på två jobb. Anders är kanske inte en rik man, men han dricker inte och arbetar hårt.
Så jag gick med på att låta det gå. Tillsammans fick vi en liten bror, Julius, som blev vår gemensamma son. Jag stirrade ofta på hur de vuxna rusade omkring den röda, rynkiga, pipiga lilla varelsen som liknade en kattunge.
En gång frågade jag dem varför de gjorde så, och Anders gav mig återigen ett slag i bakhuvudet:
Tänk på vad du säger! Det är ju din bror, ändå!
Det kittlade inte bara i huvudet utan också i själen. Mor såg på mig med en beskyddande nick:
Du var också liten och behövde kärlek. Det hade du ju alltid.
Jag kände en svag skam, men med tiden förstod jag att jag var som en gammal pall som någon tagit med sig från ett hus till ett annat. Alla gick runt mig, och om någon snubblade på mig märkte de bara i ett ögonblick och gick vidare. Det kändes som om man inte ville kasta bort en pall som fortfarande var solid.
Min fantasi hade alltid varit rik. Jag läste mycket på egen hand och drömde om att bli psykolog. Men snart blev tiden för kort. Jag fick hjälpa till hemma eftersom Anders ofta var borta på jobbet, och mor hade svårt att klara både Julius och honom ensam. Jag hoppades att hon skulle lägga mer märke till mig, men jag hade fel. Anna var så upptagen med den yngre sonen och sin man att jag blev den femte prioriteten.
Mormor försökte visa sin kärlek, men hon gick bort när jag fyllde tretton. Då exploderade jag:
Jag är inte anställd som barnvakt! Gå själva och ta hand om Julius!
Mor svarade förvånat:
Vad menar du, son? Han är bara fyra år, hur kan du…
Anders muttrade:
Du har ingen tacksamhet. Du är bara ett barn i mitt hus.
Jag ropade:
Du är ingen för mig! och fortsatte:
Var är min egen pappa? Varför pratar du aldrig om honom?!
Det slutade i tårar och ett tyst hus där ingen bad mig om hjälp med Julius längre. Jag fick aldrig veta något om min biologiska far förrän jag redan gick på gymnasiet för elteknik.
När jag var femton, två år innan jag tog examen som elektriker, dök en man upp på gatan framför mitt klassrum. Han var tunn, med vanliga drag och trötta ögon. Han presenterade sig som Valentin Eriksson och sade:
Jag är din far.
Jag svarade sarkastiskt:
Är du seriös? Var har du gömt dig, pappa?
Han svarade lugnt och förklarade att han hade suttit i fängelse för en rånkupp för länge sedan, släppts i förtid och sedan byggt ett litet företag med en vän. Han ville nu ha kontakt men kände att hans bakgrund kunde skämma mig.
Vi satte oss på ett café på Östermalm och han berättade allt. Trots hans brott kände jag en oväntad lättnad. Jag tänkte för mig själv:
Äntligen har jag en far, och kanske kan jag förlåta honom.
Han svarade:
Aldrig säg aldrig, och låt inte modern stå i vägen.
Vi började träffas ofta. Mitt hjärta kände sig som på vingar, för äntligen hade jag en vuxen som brydde sig om mig. Mor märkte min förändring och frågade vad som var på gång. Jag berättade för min far att jag hade en far nu, och hon protesterade rasande:
Du har bara tagit bort min son! Jag har förbjudit honom att komma tillbaka!
Vi grälade länge och mammas ilska exploderade. Stepfadern Anders blandade sig i sista stund, anklagade mig för grymhet men försvarade sin fru. Jag lämnade huset när jag var 19 för att bo med Valentin, men bara några månader senare dog han i en sjukdom han hållit hemlig. I sitt testamente lämnade han mig en lägenhet i centrala Stockholm, några miljoner kronor och sin bilverkstad.
Jag sörjde, men fann snart stabilitet. Jag byggde ett eget liv, fick ett bra jobb och levde bekvämt. Så småningom ringde Anna igen, efter år av tystnad, och bad om ett möte.
Jag vet att du nu är rik, sa hon med en viss flötande ton.
Jag är inte miljonär, men jag har ändå något, svarade jag.
Vi har problem. Anders har förlorat jobbet och kan inte hitta ett nytt. Julius ska på universitetet och behöver pengar till böcker och läxor.
Jag svarade ärligt:
Det är pengar som tillhör min far, den du hatade. Du tror att du förtjänar någon kompensation?
Jag har uppfostrat dig ändå, svarade hon, och försökte få mig att känna skuld.
Jag sa till slut:
Det är mitt liv nu. Jag kan inte låta dig använda min fars minne som förevändning.
Jag reste mig upp, utan att vända mig om för tårar, och gick ur rummet. Jag insåg att jag inte längre var bunden till deras drama.
Denna resa har lärt mig en sak: Oavsett hur komplicerat ditt förflutna blir, är det du själv som bestämmer hur mycket av det som får forma ditt framtida jag. Jag har lärt mig att släppa taget om andras förväntningar och att hitta min egen värdighet.
