Kontoret sjöd av vanliga småprat. In klev chefen med en rätt oansenlig ung kvinna vid sin sida.
Lär känna varandra, tjejer. Det här är Linnea, hon tar över efter Kalle som blivit befordrad. Jag tror att ni kommer trivas ihop, sade Annika Lindström och försvann ut.
Linnea satte sig vid Kalles gamla plats. Hon tog fram en vacker mugg och ett litet fotografi av en man, och började genast jobba. Som om hon varit där i flera år.
Snart ringde lunchklockan, och alla reste sig samtidigt för att dra iväg på affärslunchen alla utom Emma, som blev kvar, uppslukad av nyfikenhet över vem mannen på kortet kunde vara.
På fotot log en stilfull man med charmerande leende och raka, vita tänder tillbaka mot henne.
Undrar vem det är? tänkte Emma. Är han kanske en artist, en popstjärna?
Hon smygfotade porträttet med mobilen och kilade iväg till lunchen. Vid bordet lyssnade alla ivrigt till Linnea.
Vi träffades för tre år sedan i de märkligaste omständigheter. Ni skulle inte tro att sådant kan hända, sa Linnea.
Åh, berätta mer! bad de andra leende.
Hennes tankar vandrade tre år tillbaka i tiden. Då jobbade hon på ett stort företag. Någon, kanske logistikern eller hon själv, hade råkat skicka fel varor till det företag som skulle bli hennes makes. Linnea fick uppdraget att reda ut det.
Linnea var kvick och kunnig, en fena på förhandlingar. Trots sin anspråkslösa framtoning och osminkade ansikte en typisk grå mus enligt kollegorna blev hon snabbt fokuserad och målmedveten vid förhandlingsbordet, lugn och övertygande.
Chefen visste att Linnea alltid löste sådant med skicklighet och sände därför just henne. Receptionisten visade henne vägen:
Rum 312, Erik Pettersson.
Linnea steg in utan att ens knacka.
Hej, jag heter Linnea. Vi har tyvärr råkat leverera fel varor, förklarade hon artigt.
Sedan följde ett samtal. Erik studerade henne och kände sig förbluffad det var ju hon. Henne hade han sett i en dröm för länge sen.
Hennes kopparröda hår föll lätt över axlarna och de gröna ögonen såg ärligt på honom. Hon pratade lugnt och rakt.
Linnea väntade sig vanliga argument, men Erik log och sa:
Linnea, vi gör ingen stor sak av det här. Bara det inte händer igen.
Hon tackade och gick. Några dagar senare väntade Erik vid porten när arbetsdagen var slut. Linnea kom sist ut.
Linnea, hej! vi sågs ju senast på jobbet häromdagen, ropade han och vinkade glatt.
Hej Erik, visst minns jag dig, svarade hon, sakligt men vänligt.
Jag har två biljetter till Dramaten i kväll. Min mamma har blivit sjuk, vill du kanske följa med?
Vilken listig inbjudan, tänkte Linnea och log för sig själv, men hon tackade ja.
Erik väntade utanför hennes port senare på kvällen. När hon kom ut kände han knappast igen henne Linnea bar en svart, elegant klänning och diskret kvällssminkning. Hennes utstrålning såg han först nu.
Under teaterföreställningen satt han bredvid henne och sneglade ibland nyfiket. Hon var insatt, skrattade på rätt ställen och diskuterade ivrigt om dramat efteråt.
Han föreslog middag efteråt, men hon tackade lugnt nej. Hon hade ett viktigt möte dagen efter. Han skjutsade henne hem och sa god natt.
Redan veckan därpå träffades de igen och började promenera tillsammans efter jobbet. Efter två månader, vid vanan trogen, väntade han henne utanför kontoret.
Mamma vill gärna träffa dig. Är det okej?
Det har jag också velat, svarade Linnea.
Hos Erik och hans mamma Elisabeth bjöds det på te, hemmagjord äppelmos och rulltårta. Samtalet flöt lätt. Linnea berättade för Elisabeth om sin egen mamma historielärare och om sin pappa som tragiskt förolyckats under ett experiment. Hon berättade också om farmors syltkok på äpplen från trädgården.
På vägen hem sa Erik:
Mamma tyckte väldigt mycket om dig. Det gjorde mig glad.
Så blev deras relation djupare. Snart sågs de varje dag, och ett år senare gifte de sig.
Här stannade Linnea. Kollegorna lyssnade andäktigt, och flera av dem kastade en avundsjuk blick mot henne. Bara Emma tänkte för sig själv:
Vad såg han hos henne, denna grå mus? Själv anser jag mig snygg; ändå går det alltid snett, killarna vill bara ha en flirt och försvinner sedan. Hur lyckas vissa ändå?
Klockan ringde, alla skyndade tillbaka. Emma gick fram till Sofia.
Det där är alltså hennes kille! Tror du på det här? Jag gör det då inte. Hur kan en sådan kille välja någon som henne?
När arbetsdagen var slut och alla började lämna kontoret, saktade Linnea ut sist. En bil parkerade vid entrén, och ut klev samma man som på fotot.
Linnea, jag är här! ropade Erik leende.
Emma stod förundrad kvar och såg dem försvinna tillsammans.
De andra tjejerna betraktade dem också, alla med sina egna tankar.
Det är lätt att ställa sig frågan: Vad ser han i henne? Sanningen är kanske att han fann det han alltid sökt. Skönhet lockar många, men ibland längtar vi efter en själ trygghet, ärlighet och värme. Kanske är det vad som räknas till slut. Vi borde ibland fråga oss: Vad söker man egentligen? Och viktigast av allt att inte döma efter det yttre, för sann kärlek ser med hjärtat, inte med ögonen.
