Obekväm hustru
Jag, Erik, ligger i mörkret och försöker förstå var jag befinner mig. Som om jag långsamt flyter upp mot ytan från ett djupt, svart hål fyllt av smärta.
Erika Lindström, ni är vid medvetande. Vi ser det på mätarna. Försök öppna ögonen, säger en röst långt borta.
Jag försöker men det känns som om mina ögonlock gjutits i bly. Kroppen känns så främmande och full av molande värk i varje fiber. Dessutom skriker ett envist, tunt pip i mina öron.
Den där speciella doften av sjukhus desinfektionsmedel och något bittert medicinskt fyller näsan och bekräftar min känsla.
Bra, ni andas själva, säger rösten, nu närmare. Det är mycket bra.
Jag blinkar hårt, slår upp ögonen och bländas av det bleka ljuset. Allt är suddigt. Vit tak, väggar, något slangliknande som sitter fast vid min arm.
En äldre man lutar sig över mig. Djupt fårat ansikte, sträng blick under buskiga grå ögonbryn. Vit mössa, munskydd neddraget mot hakan.
Var är jag? viskar jag, knappt hörbart, rösten knastrar som torra löv.
Ni är på intensiven, svarar han och pillar på någon apparat intill min säng. Karolinska sjukhuset.
Olycka det var en olycka
Minnesstöt: solen som slår i framrutan, väg, jag körde men vart?
Ja. Det var en allvarlig trafikolycka. Kommer ni ihåg något?
Jag var på väg till kliniken för kontroll Min man och jag vi hade svårt att få barn. Skulle prova IVF
Det stämmer. Jag är er läkare, överläkare Gunnar Vikström. Ni blev mycket svårt skadad i olyckan.
Medvetandet klarnar lite i taget, och med det kommer oron tillbaka.
Min man vet han? Lever han?
Han vet, svarar Gunnar, ännu stramare i tonen. Han klarade sig. Han var inte med i bilen.
Jag försöker minnas. Precis. Oskar skulle ta bilen efter jobbet. Jag åkte ensam.
Hur länge har jag varit här? Kylan kryper in i mig på insidan.
Läkaren dröjer med svaret, drar ett djupt och tungt andetag.
Erika, det här kommer att chocka dig. Du måste få veta.
Säg det pressar jag fram.
Olyckan hände för länge sedan. Du har varit medvetslös i tre år.
Allt rasar. Tre år. Det går inte. Det får inte vara sant.
Nej det är ett skämt
Tre år, upprepar han. Svår skallskada, många frakturer. Vi trodde inte vi skulle klara det. Ditt liv hängde på en skör tråd.
Jag ser på min arm blek och benig men fortfarande min, fortfarande vid liv.
Du hade tur, säger läkaren, rösten mjukare nu. Din blodgrupp är ovanlig. Vi hade inte blod nog, men din man blev akutdonator. Han gav så mycket han bara kunde. Utan honom hade du inte varit här.
Gunnar Vikström ser på mig, hans allvar bultar mot mitt bröst. Oskar räddade mig? Märkligt nog är det ingen lättnad. Det känns mer som om något tagit fel riktning. Jag är säker på att Oskar har en annan blodgrupp.
Jag orkar inte tänka. Faller tillbaka in i dvalan.
Nästa gång jag vaknar står någon vid min säng. Jag känner igen parfymen, min mans. Oskar.
När han stiger fram ur skuggorna känns det plötsligt annorlunda. Det är samma raka profil, samma välkammade hår, men hans ansikte är kallt, nästan hånfullt när han lutar sig över mig.
Hej, älskling, viskar han, lugnt men iskallt. Med ett snett leende.
Medan du vilade i tre år har jag tagit hand om arvet.
Jag behöver tid på mig att greppa orden.
Vad menar du? Vilket arv?
Alla papper du skrev under innan du checkade ut, säger han nonchalant. Du hade aldrig koll på vad du skrev på. Fullmakten? Ditt pappas företag logistikbyrån han testamenterade till dig? Den är min nu. Jag har förvandlat den till ett riktigt schysst bolag. Hela rasket.
Förstummad ser jag på honom. Det är som om han är någon helt annan än min Oskar. Inte alls mannen jag gifte mig med. Han drar på sig kavajslagen och nickar åt sjuksköterskan en rund kvinna vid namn Sigrid.
Ta hand om henne, Sigrid.
Jag sluter ögonen och låtsas sova. Tårarna bränner när de rinner ner mot kudden.
Så hör jag Oskar skrida ut ur rummet, hans dyra läderskor ekande mot golvet.
En varm hand smeker min kind.
Lilla vän, spara dina tårar. Han är inte värd det, säger Sigrid mjukt.
När hon byter mina förband nästa dag viskar hon nära mitt öra:
Du är stark, Erika. Klarade du dig genom det där klarar du resten också. Och tro mig, du är inte första eller sista kvinna som blivit lurad av en man.
Jag viskar tillbaka:
Sigrid Gunnar sa att Oskar var min blodgivare.
Hon blir plötsligt stel.
Det där stämmer inte, säger hon. Jag jobbade natten olyckan skedde. Han ville alls inte lämna blod. Vi fick ditt blod från sjukhusets bank, i sista sekund. Du har honom inget att tacka för.
Allt faller på plats. Oskar har fabricerat sitt hjältemod.
När natten kommer ligger jag och stirrar mot taket. Hur kunde jag ta så fel på en människa? Hur blev Oskar den där kyliga mannen som nu tagit allt från mig och min syster?
Minnena drar mig tillbaka.
Fyra år tidigare. Jag springer genom Stockholms tunnelbana, i regn och stress inför en arbetsintervju hos en översättarfirma. Klackskon går av.
Där försvann tålamodet, inte skon, säger en röst. En man i dyr rock står bredvid med ett retsamt leende.
Det var Oskar självsäker, snabb i repliken. Han ger mig skjuts, köper nya skor till mig, ser till att jag får jobbet.
Sedan börjar allt: blombuketter, middagar, små överraskningar. Han får mig att känna mig sedd som ingen annan.
Min yngre syster, Ingrid, ser på hans charm med en blick som säger kärlek gör blind.
Efter några månader vill Oskar att jag slutar arbeta.
Erika, du är skapad för något större. Vårda hemmet, ge dig själv tid för konst, välgörenhet
Så småningom lämnar jag jobbet och blir definitionen av en fru i villan utanför stan.
Vi försöker få barn, men det går inte. Diagnosen: barnlöshet.
Oskar tröstar till synes, men hans axlar blir kallare med tiden.
När min pappa, Bengt Lindström, går bort, är min sorg bottenlös men Oskar är endast intresserad av pappren kring arvet.
Allt det där slår mig nu, där jag ligger i sjukhussängen och inser att han tog allt, dessutom sparkade ut min syster från vårt föräldrahem.
Ingrid kommer en dag till kliniken, tre år äldre och härjad.
Han har tagit allt, Erika. Han har bytt lås, kastade mina saker på gården. Du skrev tydligen på papper tre år tillbaka som gav honom huset. Dessutom har han lämnat in ansökan om skilsmässa. Han säger folk han är din räddare, din donator. Men det är inte sant
Vreden växer i mig. Nästan trots mina svaga armar känner jag en ny, kompromisslös beslutsamhet ta fart inom mig.
Jag måste hitta jobb, säger jag, även om jag knappt kan stå.
Ingrid protesterar först, men när jag sätter igång datorn för att prova översätta en text, inser jag med fasa att orden inte kommer ut rätt på svenska längre. Främmande orden finns där, men svenskan vill inte formas i min mun eller på tangenten.
Nästa dag går jag tillbaka till sjukhuset. Läkaren, Gunnar Vikström, testar min förmåga:
Du har afasi, Erika. Hjärnskadan påverkade språkcentrum. Men du kommer förbättras med träning och tålamod.
Men det finns inga pengar, så jag söker jobb ändå. Hushållserfarenhet har jag ju jag har skött ett stort hus och lagat mat men ingen vill ge mig chansen, särskilt inte när jag ser sliten och sårig ut.
Till slut nappar ett bemanningsföretag. Ett temporärt jobb: nanny åt åttaåriga Hedvig, dotter till änklingen och kirurgen Mattias Holm.
Jag tar jobbet.
I den exklusiva lägenheten inne i Östermalm råder en kylig stillhet. Hedvig är sluten, tyst och undviker ögonkontakt. Mattias själv är distanserad, försjunken i sitt arbete, nästan genomskinlig av sorg.
Jag försöker allt. Försöker bjuda in Hedvig till att baka, bygga, pyssla. Alltid tystnad som svar tills jag en kväll ber henne hjälpa mig bygga ett sandslott av lera. Hon rättar mig med låg röst och vi gör slottet tillsammans. För första gången ser jag ett leende i hennes ansikte.
Senare hittar vi mammans gamla skissbok. Det är inte foton, utan ritningar på pedagogiska träleksaker för barn med särskilda behov.
Mamman, Elin, hade drömt om att öppna en egen verkstad för sådana barn. Hedvig berättar om sin vän Malte, som har svårt att prata och för vilken Elin skapade särskilda leksaker.
Jag beslutar att vi måste väcka drömmen igen. Med min syster Ingrids hjälp börjar vi bygga prototyper i hobbyrummet. Hon är designer, jag har känslan för barn, hushåll och lek.
Ryktet sprider sig. En barnpsykolog, Maria, får höra om oss. Hennes son just Malte får testa våra pussel. Hans förundran, glädje och fokus ger alla nytt hopp.
Snart kontaktas jag av fler, beställningar strömmar in. Ingrid och jag bildar en liten firma: Elins Verkstad smarta träleksaker för unika barn.
Mattias ser på oss, först skeptisk, sedan med erkännande i blicken när leksakerna verkligen gör skillnad.
En kväll, när jag håller i en beställningslista, insisterar jag att fråga Maria:
Är du säker på att detta hjälper?
Erika, du gör något viktigt. Det här är ovärderligt, säger hon.
Och så inser jag: allt jag blivit fråntagen av Oskar pengar, hus, status är betydelselöst jämfört med detta lilla men verkliga ljus. Jag får skapa nytt tillsammans med min syster, hjälpa barn och träffa människor med äkta värme.
Det är inte alltid en enkel väg, men ibland är början till allt riktigt viktigt att förlora det gamla och våga möta sig själv, naken och sann, med blicken mot framtiden.
