Du måste höra vad som hände på Grand Hôtel i Stockholm häromveckan rena filmhistorien! Så Sofie, Linnea och Märta, tre bästa väninnor, tyckte vi skulle klä oss riktigt kaxigt, typ som ung energiska nymfer, och dra till Operakällaren, bara för att synas och checka in stans mest intressanta män du vet, det där att visa upp sig och få bekräftelse. Sofie är ju rektor på en riktigt fancy privatskola på Östermalm, så hon har alltid alla rätta ord och självförtroendet på topp.
Vi är ju alla tre 35, vilket enligt oss själv är precis rätt ålder för korta kjolar, krispiga blusar och de där djupa urringningarna man bara kan ha när dagen känns speciell. Sminket satt som en smäck full krigsmålning liksom.
Restaurangen var förstås en av stadens mest exklusiva pampigt och dyrt. Men vet du, det är ju inget problem för oss egentligen. Vi bokade ett bord, slog oss ner och började genast fånga de imponerade blickarna från herrarna och de missnöjda suckarna från deras damer.
Och vad pratade vi om? Såklart killar. Om våra drömmar, förväntningar och krav. Vi drömde om vår egen Mr. Perfect: lång, vältränad, snygg och ekonomiskt oberoende. En man som kunde skämma bort oss, uppfylla våra önskningar och INTE prata sönder öronen på oss om tråkiga hushållssysslor. En liten adlig touch skulle inte heller skada.
Fast inte sådana som de där borta viskade Linnea och vi sneglade alla mot ett gäng killar tre skrattande herrar, lite rund om magen med tydliga flikar och chips och öl på bordet. De diskuterade fotboll och fiske på ett sätt som hördes över hela salen skrattade så ärligt och högt att det slog ut all konversation.
Men gud, vad osmakligt, sa Märta. Vilka tölpar, muttrade Sofie. Ingen av oss ville ha den typen av man för simpla, för ovårdade, för långt från vårt ideal.
Och så vände allt.
In genom dörren klev en man, precis som ur en saga i en röd splitterny Volvo Polestar, såklart. Greve Gustav Wachtmeister! ropade hovmästaren så hela matsalen hörde. Väninnorna reste sig på alerten direkt, som om vi fått upp nosen på något riktigt spännande.
Greven var lång, välklädd, grå tinningar på de rätta ställena, dyr kostym och manchesterknappar med diamanter. Vitrutiga skjorta vanlig i överklassen på Södermalm och dito ställen.
Herregud Kolla Wow fnissade vi och drog upp urringningen lite extra. Blickarna var minst sagt inviterande nu.
En riktig herreman… viskade Märta, Greve, snygging, och miljonär… Linnea drömde högt om semester på Gotland i vanliga fall nu ville hon till Maldiverna eller något.
Efter bara en stund bjöds vi över till grevebordet. Vi gick dit med största självförtroende och gav typ hela restaurangen våra mest överlägsna blickar. Där satt vi och lyssnade på historier om slott, släktporträtt och samlingar av renässanskonst. Men spänningen låg i luften, alla visste att bara en skulle få inbjudan att fortsätta kvällen med greven.
Röran lugnades med storslagna rätter svenska humrar, fat med skaldjur och flaskor med Pol Roger från 70-talet. Vi åt, kastade flörtiga blickar och började fantisera långt bortom restaurangen. Kinderna blev glödande röda och vi såg faktiskt riktigt bra ut.
Greven höll hov skämtande, elegant, och snart spelade det ingen roll vad han egentligen bjöd vidare på.
Just utanför ingången, vid lilla trädgården, fanns ett hörn där dofterna från köket spred sig. Och plötsligt kom ut krypande eller ska vi säga svansande en liten grå kattunge. Mager, hungrig som få, och la sig precis vid grevens fötter, lite hoppfull.
Tyvärr gick det inte hem.
Grevens ansikte förvrängdes av avsmak. Han sparkade till kattungen så den flög flera meter och landade under ett bord, just det där stökiga gänget satt. Tystnad över hela rummet, som om någon dragit ut kontakten.
Jag avskyr dessa smutsiga, lågstående djur! basunerade greven ut. Jag har bara rasrena jakthundar och topphästar på mitt herrgård! Hovmästaren kom springande: Förlåt för besväret, vi ska genast ta hand om detta
Han tänkte hämta kattungen, men en av herrarna den största av dem, nästan två meter, blev knallröd i ansiktet och slöt näven. Vännerna försökte lugna honom.
Han sa ingenting, bara lyfte upp kattungen, satte den på en egen stol och ropade, så det ekade: En tallrik till min lilla vän! Bästa köttet ni har, och det ska gå fort! Hovmästaren blev kritvit och sprang till köket. Blev applåder, på riktigt.
En av mina väninnor gick fram till jätten med bestämd min: Flytta på dig, och beställ en whisky till en dam tack!
Greven blev helt paff.
Snart anslöt vi andra. Alla tre tillsammans, och greven fick bara våra mest iskalla blickar.
När vi gick därifrån var vi inte längre den klungan som kommit in tillsammans. Ut genom porten gick en man, en kvinna och en liten grå kattunge.
Lite tid passerade. Märta är gift med just den där jätten han äger en stor investeringsfirma. Sofie och Linnea gifte sig med hans vänner, båda toppadvokater. De slog ihop sina bröllop samma dag faktiskt.
Nu är livet helt annorlunda. Blöjor, matlagning och städning. Alla har döttrar som föddes nästan samtidigt.
Och när vi vill gå ut till vår gamla favoritrestaurang, skickar vi männen på fotboll eller fiske, ringer in barnvakten och får tid för oss själva bara för att snacka tjejgrejer. Och ja, så klart om män ibland.
Greven Gustav Wachtmeister då? Efter ett år blev han gripen stor rubrik, hela Sverige snackade om honom som värsta äktenskapsbedragaren.
Sådana falska typer har ju ingenting att göra med riktiga män.
Jag menar, de där tre med mage och tunnhårighet, utan glamour och prestige, men med genuina hjärtan av guld.
Så ska det vara.
Allt annat är bara fel.
