Mysteriet med målningen
Agda satt i baksätet av bilen och stirrade ut genom fönstret. Hon var upprymd, som inför en högtid—jul eller födelsedag. Men hennes födelsedag var i december, och nu var det juli.
Bakom ratten satt en sträng, grovbyggd man. Agda såg bara hans rakade nacke, som övergick i en tjurnacke. Den var obehaglig, nästan motbjudande. Föraren stirrade rakt fram, vred inte på huvudet, som om den tjocka nacken hindrade honom. Agda tänkte att han inte var en människa, utan en robot. Hon reste sig lite för att titta honom i ansiktet.
“Sitt ner!” snäste föraren utan att vända sig om.
Agda sjönk tillbaka på sätet och vände blicken mot fönstret igen. Fält, skogar och småbyar flög förbi. De passerade två cyklister, en man och en tonåring, som tittade på henne genom rutan. Hennes humör ljusnade igen. Det var första gången hon åkte till en annan stad, till farfar och farmor som hon aldrig träffat.
“Är det långt kvar?” frågade hon.
“Nej,” svarade mamman från framsätet.
“Varför har vi inte hälsat på dem förut?”
Mamman muttrade något ohörbart.
“Finns det en å där?”
“Ja. Allt finns där. Sluta tjata. Du får se när vi kommer.” Röstens irritation växte.
Agda teg. På sistone hade mamman blivit lättirriterad, skrek vid minsta lilla. Allt började när pappa lämnade dem. Han packade och gick.
“Snart är vi framme,” tänkte Agda. “Kanske är det semester, eftersom mamma tog med så mycket, till och med mina leksaker. Och skolväskan. Varför behövs den på semestern?” Frågorna hopade sig, men hon vågade inte ställa dem.
Hon lutade sig bakåt och började sjunga, försiktigt, en ton i taget.
“Sluta gnäll! Du gör mig illamående,” fräste mamman. Agda knep ihop munnen.
Till slut kom de fram till staden. Bilen stannade utanför ett tvåvånings tegelhus.
“Äntligen framme. Hemma, kära hem,” sa mamman när hon öppnade bildörren. Men det lät mer trött än glatt.
Huset var gammalt och grått, med två portar. Ingen lekplats med glada plastrutschor och gungor, bara två bänkar.
Föraren lastade av deras saker och tittade också på huset. Mamman bad honom vänta, tog väskorna och gick mot porten. Agda skyndade efter. Dörren var av trä, med flagnande brun färg—ingen ståldörr med kodlås.
“Öppna,” sa mamman irriterat.
Agda sprang fram och drog upp den knarrande dörren. De gick upp till andra våningen. Mamman skulle ringa på, men dörren öppnades av en lång, sträng kvinna. Hon sa inget, stirrade bara.
Mamman klev in, och Agda klamrade sig fast vid henne. Hon förstod att det var farmor.
“Kom in nu,” sa farmor kyligt.
Agda rörde sig inte. Ur vardagsrummet kom en lång, gråhårig man.
“Det här är farfar Erik,” sa mamman. “Hennes saker, leksaker, skor…”
“Vi ordnar det,” sa farmor kort. “Ska ni inte dricka te?”
“Nej, taxin väntar,” sa mamman.
Då insåg Agda att mamman skulle lämna henne här. Hon klamrade sig fast och bönföll:
“Mamma! Åk inte! Lämna mig inte här!”
“Berättade du inget för henne?” frågade farmor.
Mamman svarade inte. Hon försökte bryta sig loss, men Agda höll kvar som en igel.
“Jag hämtar dig sen. Stanna hos farmor och farfar nu!” Mamman slet sig loss och knuffade undan henne.
Farmor höll om Agda, men hon sprattlade som en orm.
“Gå nu!” sa farmor, och mamman försvann ut genom dörren.
“Mamma!” skrek Agda.
Farmor släppte taget, men mamman var redan borta.
“Agda.” Farfars röst var lugn.
Hon tittade upp. Han log, och hans ögon var varma.
“Kom,” sa han och tog hennes hand.
Inne i vardagsrummet stod gammal möbel, en soffa och ett piano. Det var mysigt. Tyst, bara tickandet från väggklockan. De drack te med pannkakor—de godaste hon någonsin smakat. Senare gick hon och farmor ut. Två flickor lekte utanför.
“Ska du bo här?” frågade en av dem.
“Nej, mamma hämtar mig snart,” sa Agda, men ögonen sved av osäkMen när september kom och mamman fortfarande inte hämtat henne, insåg Agda att hon fick ett nytt hem hos farfar och farmor, och till slut lärde hon sig att känna sig trygg där, och livet gick vidare.
