Lotta
Vart Lotta än dök upp, väckte hon alltid uppmärksamhet. Hon klädde sig på ett sätt som fick hela personalen i den mataffär där denna trettioåriga, rödhåriga och rundlagda kvinna jobbade som kassörska att fnissa bakom hennes rygg. Dessutom älskade hon godis.
Framför kassamaskinen låg alltid en påse med kolor.
Hennes dragning till glitteriga smycken och färgglada kläder överträffade uppenbarligen sunt förnuft. Kunderna stod ofta som förstenade när de fick syn på damen bakom kassan med sitt högt uppsatta röda hår, dekorerat med rosetter, glittriga hårspännen och band. Lotta klädde sig ständigt i omöjligt brokiga blusar och halsdukar var hittade hon ens sådana? och hade minst en ring på varje finger. Som man säger: Det är ju jul varje dag!
Men det positiva med hennes personlighet var att hon aldrig tog illa upp. Hur mycket hon än retades eller övertalades att klä sig mer passande och minska sockerkonsumtionen, skrattade hon bara lättsamt, viftade med handen prydd med stora ringar och stoppade ännu en kola i munnen.
Arbetsmässigt var Lotta fantastisk. Effektiv, artig, alltid med ett leende och snälla ord. Kunderna gick därifrån glada, uppvärmda av Lottas stora, vitblänkande leende och hennes önskningar om hälsa och kärlek, och nästa gång gick de rakt till hennes kassa där den rödhåriga, glada kassörskan strålade i all sin prakt.
Inte ett enda klagomål, inte en enda anmärkning. Bara tacksamhet från kunderna.
Lotta fick beröm för sitt utmärkta arbete, men vägrade ändra klädstil eller ta av sig smyckena. Man fick helt enkelt acceptera hennes egenheter.
Ingen visste att Lotta bar på en dold rädsla i sitt hjärta och en elchockpistol i väskan.
Fem år tidigare, en sen kväll, hade hon blivit överfallen av tonåringar som slog henne, tog hennes mobil, pengar och smycken. Hon mindes hur hon nästan kravlade sig hem i det börjande regnet, torkade blod och vatten från ansiktet, hur rädd och sårad hon varit
Efter händelsen började hon bära elchockpistolen.
Utan att berätta för någon dolde hon sin skräck bakom sin munterhet och festliga klädsel. Hon var rädd för unga killar och mörker men ingen visste det, alla trodde bara hon var en excentrisk, ytlig person.
Och så kom den dagen då Lotta fick sitt hjältemodiga äventyr.
På en ledig dag bestämde hon sig för att gå runt i stan och titta efter nya kläder. Vad annars skulle en självständig, ensamstående kvinna göra?
Unna sig själv lite glädje. Så där satt hon på bussen, drömmande om shopping, försjunken i tankar.
Inte ens när tre unga killar, nästan tonåringar, steg på vid en hållplats stördes hon.
Bussen körde genom en öde park när killarna plötsligt hoppade upp och skrek:
“Sitt ner, era idioter! Rör er inte! Plånböcker, mobiler, smycken kom igen, fort! Ingen som försöker sig på något!”
De drog fram knivar. En av dem höll en kniv mot chaufförens hals medan de andra två började samla in bytet.
Skräckslagna passagerare lämnade motvilligt över sina tillhörigheter.
När Lotta insåg vad som hände, sköljdes hon över av samma klibbiga rädsla som förr. Hon kramade sin väska hårt och kämpade för att behärska sig.
En tanke snurrade i huvudet:
“Igen Varför jag? Herregud, hjälp mig!”
Hon mindes den mörka, regnvåta kvällen, slagen mot kroppen och ansiktet, svordomarna, sin egen hjälplöshet
Hon mindes förnedringen, rädslan och så blev hon arg.
Arg på sig själv, på de tysta passagerarna som fogligt gav efter för unga rånare.
I svåra stunder hjälpte alltid godis Lotta. Några kolor och lösningen kom.
Så nu famlade hon mekaniskt i väskan efter godiset, men fingrarna snuddade istället vid elchockpistolen.
Vad hon sedan gjorde överraskade till och med henne själv efteråt.
Hon grep pistolen, slog på den, och när rånaren kom fram ryckte hon plötsligt upp handen ur väskan och tryckte vapnet mot hans mage rakt i solarplexus, där en dum teckning på hans t-shirt satt.
Med ett skrik föll killen ihop, ryckte och låg sedan stilla. Ingen förstod något. Lotta gömde vapnet igen och spelade rädd, men en medpassagerare hostade instämmande och tittade bort för att inte avslöja sin glädje över händelsen.
Den andre rånaren sprang fram till sin kamrat, böjde sig ner och fick en stöt i nacken.
Chauffören var snabbtänkt; han bromsade tvärt och övermannade den tredje förbrytaren, som stod chockad.
Passagerarna hjälpte till att binda de tre avväpnade killarna.
När polisen kom kunde de knappt tro att det var en rundlagd kvinna i en brokig blus och löjliga rosetter i håret som stoppat brottslingarna.
På jobbet berättade Lotta inget om sin bedrift, men hon märkte plötsligt att den där klibbiga rädslan i hennes hjärta var borta för första gången på år kunde hon gå hem ensam på en mörk gata utan att vara rädd.
Lotta fick en hedersutmärkelse för att ha stoppat farliga kriminella, vilket var en total överraskning för hennes kollegor.
Poliskaptenen som överlämnade utmärkelsen höll hennes hand länge och ömt och såg in i hennes blå, skimrande ögon. Och det märkliga var han tycktes inte ens märka de många ringarna eller den smaklösa blusen. Han såg bara kvinnan bakom allt.
Ibland finns mod och styrka där man minst anar det och det är aldrig för sent att övervinna sin rädsla.
