I början av november blev det plötsligt kallt. Små, stickande snöflingor föll från himlen, och vinden ryckte av mössor och fick rockar att fladdra. Linnea var glad att hon hade en rock med blixtlås. Men vinden trängde igenom trots det, inte att tala om hennes ben i korta kängor och tunna strumpor. Linnea drog in huvudet mellan axlarna medan hon stod vid hållplatsen och såg ut som en förfrusen sparv. Men bussen kom inte.
En bil stannade vid trottoaren, och föraren tutade. Folk på hållplatsen såg på varandra, och alla verkade titta på Linnea. Hon gick fram till bilen. Fönstret rullades ner, och Linnea kände igen mannen från jobbet.
“Stig in fort, annars fryser ni ihjäl. Bussen är långt borta,” sa han och log.
Linnea satte sig utan att tveka. Inne i bilen var det varmt och stilla, ingen vind som ven.
“Tack,” sa hon och rättade till sig.
“Inga problem. Kör den här vägen varje dag men har aldrig sett dig förut.”
“Jag brukar gå tidigare, men idag blev jag fast lite längre,” svarade Linnea.
Hugo hade länge lagt märke till den lugna unga kvinnan. När han gick in på ekonomiavdelningen hälsade hon alltid artigt och böjde sedan ner huvudet över papperen på sitt skrivbord. Hon skvallrade inte eller flirtade med männen som andra kvinnor. När han såg henne vid hållplatsen blev han glad – hela femton minuter skulle hon sitta bredvid honom i bilen.
Närhems var också tyst och blyg förr. Men efter bröllopet förändrades hon. Blev krävande och irriterad över minsta lilla. Hugo trodde först att det var graviditeten som påverkade henne. Men när dottern föddes blev det ännu värre. Hon var alltid missnöjd, klagade över att Hugo inte tjänade tillräckligt, att andra män var riktiga män men hon hade otur. Att hennes väninna Emma köpt en ny päls och att Sofia åkt till Kanarieöarna…
“När vi betalat av bolånet kommer vi ha allt,” försökte Hugo lugna henne.
“Vänta tills pensionen, eller?” skrek hon, och så började det om igen.
En kväll gick Hugo hem från jobbet i mörkret. Ljuset från fönstren lyste svagt över gården. Framför porten stannade en bil, och en kvinna hoppade ut, vinkade till föraren och skrattade lyckligt.
Det var Närhems skratt. Hugos hjärta sjönk. Han insåg att hon retat upp sig på honom för att hon hittat någon bättre och rikare. När han gick in i trapphuset hördes fortfarande ljudet av hennes hälar och doften av hennes dyra parfym.
Han orkade inte bråka. Packade bara sina grejer.
“Gå och kom inte tillbaka!” skrek hon från sovrummet.
Dottern sprang fram och kramade honom.
“Pappa, gå inte!”
“Saga, jag lämnar inte dig. Jag kommer alltid vara din pappa.”
Han älskade verkligen sin dotter över allt annat.
Närhem kom ut i hallen, ställde sig i dörren med armarna i kors.
“Lägenheten får du inte, glöm det,” sa hon vasst.
Hugo vände sig tvärt mot henne.
“Jag har betalat bolånet alla dessa år. Jag behöver också någonstans att bo.”
“Riktiga män lämnar allt till fruar och barn när de går,” härmade hon.
“Då är jag inte en riktig man.” Hugo gick ut ur lägenheten.
Vid domstolen lyssnade Hugo under tystnad, brännande av skam, medan Närhem anklagade honom för att inte försörja familjen, att hon måste gå i trasor, att han inte hjälpte henne medan hon slitit som en hund. Domaren avbröt henne och påpekade att hon bar en dyr klänning och italienska stövlar. Och att hon inte ens hade en päls. Skilsmässan gick snabbt.
Men att dela upp lägenheten tog tid. Närhem gillade inga av mäklarens förslag. Men till slut valde hon en lägenhet med stort kök i samma område, medan Hugo fick en liten, nergången etta i utkanten av staden. Efter jobbet ägnade han sig åt renovering, en bra distraktion från de mörka tankarna.
En dag orkade han inte längre och väntade på Saga utanför skolan. Hon blev jätteglad, kramade honom och började gråta. Hugos hjärta brast av kärlek och medlidande. Han ringde Närhem och bad att få ta med Saga en helg. Han trodde det skulle bli ett nytt gräl. Men hon gick med, oväntat generöst. Det gav henne tid för sig själv och sitt eget liv.
Så han började hämta dottern på helgerna eller ta med henne på bio när vädret tillät.
Hugo sneglade på Linnea. Hon stirrade framför sig, försjunken i tankar. Utanför kontoret tackade hon igen, artigt men utan flärd.
Efter jobbet väntade han vid hållplatsen och körde henne hem.
“När går du hemifrån?” frågade Hugo när Linnea skulle kliva ur.
“Du kommer bara att bortskämma mig. Man vänjer sig snabbt vid det goda,” log hon och gick.
Nästa dag väntade han vid hållplatsen. Så började han köra henne till jobbet, bjöd sedan på bio…
“Han verkar ju trevlig. Varför drar du ut på det? Nån annan kan sno honom,” sa hennes väninna. “Åker ni bara bil eller?”
“Sluta nu. Min son är i puberteten och behöver uppmärksamhet,” avfärdade Linnea.
“Då är det extra viktigt att träffa honom. En man i huset behövs,” envisades väninnan.
Linnea funderade. Hon tyckte om Hugo. Han var respektfull, inte påträngande. Men hon var orolig för sonens reaktion. En helg bjöd hon ändå hem Hugo. Hon bakade och lagade mat hela morgonen.
“Mamma, kommer det gäster?” frågade Erik när han kom in i köket.
“Ja, till lunch. Ska du inte vara hemma?”
“Måste jag?” muttrade han.
“Nej, men ska du inte tvätta ansiktet först?” Linnea gav honom en lätt dask när han försökte sno en skiva korv från fatet.
Hon satte på sig en fin klänning, lockade håret och sminkade sig lätt. Erik tittade förvånat på henne men frågade inget. När Hugo kom med en bukett rosor och choklad spände Erik sig. Han satt stelt vid bordet, svarade knappt och verkade missnöjd. Till slut gick han in på sitt rum.
“Jag verkar inte ha gjort intryck.” Hugo reste sig för att gå.
“Det är inte det. Vi har alltid varit vi två. Han är svartsjuk. På ett barnsigt, manligt sätt. Det tar tid…” försökte Linnea.
När Hugo gick gick hon in till Erik. Han satt med hörlurar vid datorn.
“Erik, han kom bara på besök. När du blir stor och skaffar egen familj, blir jag ensam. Och tänk om din flickvän inte gillar mig heller? Skulle du vilja att jag visade det så tydligt?”
Erik stirrade på skärmen. Linnea visste inte om han hörde. Hon satt kvar en st*Ett år senare stod Hugo, Linnea och Erik tillsammans vid ett blommande äppelträd på deras nya sommarstuga, medan Saga skrattade och sparkade i en hammock, och ingen av dem kunde minnas en tid då de inte varit en familj.*
