**En vis svärmor**
När min yngste son gifte sig hade de äldre barnen redan flyttat hemifrån. Dottern hade gift sig och följt sin man till Göteborg, medan sonen stuckit norrut för att arbeta. Jag, Elin, hade alltid vetat att de äldre inte skulle stanna länge i byn. Dottern älskade det fina livet som barn hade hon klistrat upp bilder från modeblaskor på väggarna och sonen drömde om fjärran länder, inte om kor och potatisland. Men yngsten, Anders, var alltid min pojke. När min man dog, sa han:
“Mamma, jag lämnar dig aldrig. Jag stannar alltid hos dig.”
Jag stod vid graven och upprepade: “Hur ska jag klara mig utan dig, Lars?” Dottern grät, sonen stod som en isklyfta, men Anders, som just fyllt tolv, stod bredvid mig hela begravningen och erbjöd sitt sköra axel. Han höll sitt löfte. Även när han studerade, kom han hem nästan varje helg. Så när han letade efter en fru, ville han ha någon som var villig att bo kvar i byn. Han byggde ett hus, men på en annan gata det fanns inget tomt närmare. Han bad mig flytta in, men jag vägrade. Två husmödrar under samma tak? Nej tack.
Svärdottern hette Lovisa. Hon hade stora blå ögon och långt hår, ner till midjan. Anders tog med henne hem från stan de studerade tillsammans, och som han erkände, hade han längtat efter henne länge. Men nu äntligen märkte hon av honom. Bröllopet var stort och glatt, all släkt kom. Jag tyckte om Lovisa en tjej med karaktär, precis vad Anders behövde. Att hon var bortskämd och inte kunde laga mat? Det ordnade jag.
Den första konflikten kom efter en vecka. Jag gick över för att hjälpa till med soppan Anders har alltid haft en känslig mage. Lovisa skällde ut mig: “Dina händer är smutsiga, och du tar i brödet!” Vad skulle jag ta i det med, undrade jag. Jag sa inget, gick hem, men på kvällen bad Anders mig att inte komma när han inte var hemma. Lovisa blev stressad.
“Var inte arg, mamma. Hon är gravid, det är därför hon är så orolig.”
Jag tog det inte illa upp. Barnbarn precis vad jag behövde för att fylla hålet i mitt hjärta. Sedan barnen flyttat, kändes allt så kallt inuti.
När Lovisa födde, kom hela hennes familj och vänner. Jag försökte säga att det var för många besökare för en nyfödd, men hon kallade mig vidskeplig och gav Anders en blick. Han bad mig att inte tjata, bara servera te. Så jag gjorde det. Jag lagade mat, diskade, medan jag sneglade på mitt barnbarn så liten, så fin, jag längtade efter att hålla henne.
“Får jag ta henne?” frågade jag.
Lovisa såg på mina händer och sa: “Tvätta dem först.”
“Men jag har ju precis diskat!”
“Just därför! Så slarvigt!”
Hennes föräldrar stirrade, och jag kände mig dum kanske förstod jag inte hur saker fungerade nu för tiden.
Jag fick hålla henne till slut. Hon luktade så gott. En underbar flicka. Lovisa släppte lite på reglerna efter det jag fick komma och hjälpa till när Anders var på jobbet. Hon hann inte med husarbetet, så jag var glad att få vara där. Fast hon nådde alltid på mig och lät mig sällan hålla barnbarnet. Jag vande mig. Det gjorde ont, men vad kunde jag göra? Min son älskade henne, så jag fick anpassa mig. Det som verkligen sårade mig var när hon vägrade låta flickan ha på sig den rosa overallen jag köpt.
“Köpte du den på loppis? Min dotter ska inte ha sånt! Dessutom är det för varmt april är här!”
De döpte flickan till Linnea, efter Lovisas syster, och Anders lovade att nästa dotter skulle heta Elin. Jag tvivlade på att Lovisa ville ha fler barn, så jag satsade inte på det. Men jag hade fel.
När Linnea fyllde ett år, meddelade Anders och Lovisa att de väntade igen. Lovisas mor stönade att det var för tidigt, men jag påpekade att det var liten åldersskillnad mellan mina barn, och det gick bra. Systern fnös hon gjorde så varje gång jag sa något. Men alla gratulerade ändå. Lovisa rodnade och sa att hon hoppades på en pojke.
Och så blev det. En pojke föddes, och de döpte honom till Lars. Jag grät jag hade aldrig drömt om att få ett barnbarn som bar min mans namn.
Jag blev väldigt fäst vid Lars. Lovisas andra förlossning var svår, och hon gav upp motståndet lät mig hjälpa till både hemma och med barnen, särskilt med lille Lars. Han tillbringade nästan hela sitt första år i mina armar.
Lovisa låg i sängen och klagade på huvudvärk. Hon hade gått upp i vikt och kunde inte gå ner. Hon skällde på mig för att jag bakade pajer. Men hur skulle Anders klara sig utan paj? Jag tyckte inte hon var tjock lite rund, kanske, men det var ju fint. Men jag slutade baka.
Den tredje blev Gustav. Vit och skör, så man grät när man såg honom. Jag väntade mig att Lovisa skulle ligga i sängen i månader, men den här gången tog hon hand om honom med en energi jag aldrig sett hos henne. Hon lärde sig laga mat, massera, hålla rent. Jag tog de äldre barnen med mig, och det räckte.
Barnen växte. Gustav förblev sjuklig, så jag hjälpte till med skolan, särskilt när en flicka försvann i byn. Polisen letade, frivilliga med hundar sökte. De hittade henne i älven en månad senare. Och hon hade inte ramlat dit själv… Anders blev skräckslagen och bad mig följa barnen till skolan. Lovisa eller han hämtade dem efteråt.
Gustav hade en sällsynt sjukdom. Jag försökte fråga Anders, men han blev arg han kunde inte acceptera att hans son var… annorlunda. Lovisa sa att jag med mina nio år i skolan inte skulle förstå. Men han var ju en vanlig pojke, bara lite blek och med hår som dun. Smart också.
Lovisa älskade sin yngste och såg inget annat. Jag märkte först att Anders börjat träffa Emma, boden i affären, och försökte skydda henne. Men någon skvallrade så klart.
Den dagen gick barnen hem själva. Lars berättade det när jag kom på morgonen.
“Farmor, vi klarar oss! Igår skrämde jag bort hundarna från Linnea, och vi hittade hem.”
Linnea var livrädd för hundar. Men varför hämtade inte Lovisa dem? Hon gick alltid med Gustav vid den tiden.
Lovisa var uppsvullen, med röda ögon och snorig näsa.
“Hur ska jag visa mig ute nu? Alla pekar på mig! Jag köpte yoghurt av henne varje dag till Gustav!”
“Sluta med det där!” sa jag strängt. “Tvätta ansiktet och snygga till dig. Vi går till affären t
