Den kloka svärmodern
När den yngste sonen gifte sig hade de äldre barnen redan flyttat hemifrån för länge sedan dottern hade blivit gift och följt med sin man till Göteborg, medan sonen hade rest norrut för att arbeta. Elsa hade alltid vetat att de äldre inte skulle stanna länge i byn dottern älskade det fina livet, hon hade klistrat upp tidningsbilder på väggarna hela sin barndom, medan sonen hade hängt upp kartor och drömt om avlägsna länder, inte om ladugårdar och trädgårdar. Men den yngste, Gustav, hade alltid varit hennes pojke, och när maken dog sa han:
Mamma, jag ska aldrig lämna dig, jag ska alltid bo hos dig.
Hon stod vid kanten av graven och upprepade hur ska jag klara mig utan dig, lille Lars, hur ska jag klara mig? Dottern grät också, den äldre sonen stod tyst som en isklump, men Gustav, som nyss fyllt tolv, stod bredvid henne hela begravningen och erbjöd sitt bräckliga axel som stöd. Och han höll sitt löfte även när han studerade kom han hem nästan varje helg. Därför letade han också efter en fru som ville bo kvar i byn. Han byggde ett hus, fast på en annan gata, för det fanns ingen plats nära. Han bad modern flytta in hos honom, men Elsa vägrade varför skulle det behövas två husmödrar under samma tak?
Svärdottern hette Lovisa. Hon hade stora blå ögon och långt hår som nådde ner under midjan. Gustav hade tagit med henne från staden, de hade studerat tillsammans, och som han erkände för sin mor, hade han redan då varit intresserad av Lovisa, men hon hade inte lagt märke till honom. Men nu hade hon gjort det. Bröllopet var stort och glatt alla släktingar kom. Elsa tyckte om svärdottern en bra flicka, det syntes direkt att hon hade karaktär, och det var precis vad Gustav behövde. Om hon inte kunde sköta hushållet spelade det ingen roll Elsa kunde lära henne.
Den första konflikten uppstod efter en vecka, när Elsa kom för att hjälpa till att laga soppa, för Gustav behövde soppa, hans mage hade alltid varit känslig. Lovisa skrek på Elsa och sa att hennes händer var smutsiga och att hon rörde brödet med dem. Men vad skulle hon annars röra med? Elsa bråkade inte, hon gick hem, och på kvällen bad Gustav henne att inte komma när han inte var hemma, för Lovisa blev stressad.
Ta inte illa upp, mamma, Lovisa är bara lättirriterad nu när hon väntar barn, förklarade han.
Och Elsa tog inte illa upp. Barnbarn det var bra, något att fylla hålet i hjärtat med, för sedan barnen flyttat hade det känts kallt inombords.
När Lovisa skulle föda kom både föräldrar, väninnor och syster. Elsa försökte säga att det var för många människor runt spädbarnet, men Lovisa kallade henne vidskeplig och gav maken en menande blick. Gustav bad sin mor att inte hitta på saker, det var bättre att servera te, för alla var trötta efter resan. Så gjorde Elsa. Hon matade alla och diskade. Och såg på sitt barnbarn så liten, så söt, hon ville så gärna hålla henne!
Får jag ta henne? frågade hon.
Lovisa tittade på Elsas händer och sa:
Bara tvätta händerna först.
Men jag har ju precis diskat!
Precis därför! Så slarvigt!
Lovisas föräldrar stirrade på Elsa, och hon kände sig obekväm kanske fattade hon inte något.
Hon fick till slut hålla barnbarnet. Vilken underbar doft! Vilken fin liten flicka. Lovisa ändrade också sina regler hon lät Elsa komma när Gustav var på jobbet, för hon hann inte med hushållet, och det passade Elsa utmärkt. Fast svärdottern hittade alltid något att kritisera, och barnbarnet fick hon sällan hålla, men Elsa vande sig. Hon blev sårad, men vad kunde hon göra? Hennes son älskade den här kvinnan, så hon fick anpassa sig. Det som verkligen gjorde ont var när Lovisa vägrade ta på barnbarnet den rosa overallen som Elsa köpt.
Köpte du den på loppmarknaden? Min dotter ska inte ha sånt! Dessutom är det redan varmt, vi ska inte överhetta barnet, det är april!
Flickan döptes till Anna, efter mostern, och Gustav lovade att nästa dotter skulle heta efter Elsa. Elsa tvivlade på att Lovisa ville föda många barn, så hon hoppades inte för mycket. Men här hade hon fel.
När de firade Annas första födelsedag omfamnade Lovisa och Gustav varandra och meddelade att de väntade ännu ett barn. Lovisas mor stönade och sa att det var för tidigt, men Elsa påpekade att det var liten skillnad mellan hennes första barn också, och det gick bra. Mostern spände läpparna hon gjorde alltid så när Elsa sa något. Men alla blev ju glada och gratulerade det unga paret. Lovisa rodnade och sa att hon hoppades på en pojke.
Och så blev det. En pojke föddes, och han döptes till Lars. Elsa grät hon hade aldrig drömt om att hennes barnbarn skulle heta efter farfar.
Hon blev djupt fäst vid sin sonson. Lovisas andra förlossning var svår, och nu gav hon upp helt hon lät Elsa hjälpa till både i hemmet och med barnen, särskilt den lille, som tillbringade nästan hela sitt första år i Elsas famn.
Lovisa låg i sängen och klagade på huvudvärk. Hon hade gått upp i vikt och kunde inte gå ner, och hon skällde på svärmor för att hon bakade pajer. Men hur skulle Gustav klara sig utan paj? Dessutom tyckte inte Elsa att Lovisa var tjock. Rundare, visst, men det var ju bra. Men hon slutade baka pajer.
Den tredje pojken fick namnet Nils. Vit och skör, man kunde inte titta på honom utan tårar. Elsa väntade sig att Lovisa skulle lägga sig i sängen i ett halvår igen, men här hade hon fel svärdottern vårdade sin lille Nils med en energi Elsa aldrig sett förut. Nu lärde hon sig laga mat, göra massage och hålla rent i huset. Elsa tog de äldre barnen till sig, och mer hjälp behövdes inte.
Barnen växte upp. Nils förblev sjuklig, så Elsa hjälpte också till med skolan, särskilt när en flicka i byn försvann. Hon letades länge polisen kom, frivilliga gick med hundar. De hittade henne efter en månad, i älven. Och hon hade inte ramlat dit av sig själv… Gustav blev rädd och bad Elsa följa barnen till skolan. Efter skolan hämtade Lovisa dem, eller Gustav om han blev ledig tidigt.
Nils visade sig ha en sällsynt sjukdom. Elsa försökte fråga sonen, men han blev arg han kunde inte acceptera att hans son skulle vara sådan. Lovisa sa att Elsa med sina nio skolår inte k
