23 september 2025
Kära dagbok,
Jag försöker lämna gårdagens händelser åt sidan, men min hjärna vägrar släppa dem. Lena, min fru, säger bara: “Du vet vad jag vet, och du vet vad jag vet.” Hon har märkt att jag är osäker, och det räcker för henne en man som bär på skuld är lättare att styra.
Lena är verkligen klok. Hennes djupgröna ögon har något som ingen annan har haft, förrän eller efter. När jag ser in i dem försvinner jag, som om jag faller ner i ett oändligt hav.
Jag, Nils Andersson, blev förälskad i Alva på ett ögonblick; inget kunde förändra det. Hon kom sent till föreläsningen i Uppsala, men gick in precis när föreläsaren började tala. Vi upptäckte senare att vi satt i samma grupp.
Det kändes som om hela världen försvann när hon passerade mig. Alva gav mig aldrig en blick, inte ens en fluga i en smäll av intresse. Ingen skämtig kommentar, inget flirtigt leende hon var helt ointresserad av mig. Trots att jag enligt dagens normer var en hyfsad kille med god fysik, kände jag för första gången en djup besvikelse. I gymnasiet var jag “den populära killen” på byn, men nu var allt bara tomma ord.
Det som hände därefter var oväntat och starkt, som om det var sann kärlek. Det hjälpte lite att Alva inte alls var intresserad av någon annan i vårt klassrum. Jag tänkte ofta: “Om hon väljer mig, vad ska jag göra då?”
Alva bleknade in i tredje året på universitetet, men för mig förändrades inget jag fortsatte älska henne. En vårdag smälte hon isen; hon började skratta åt mina skämt, och mitt hjärta slog som en trumma. När vi tog tunnelbanan hem tillsammans började jag drömma om ett liv tillsammans, en gemensam framtid.
En kväll frågade jag henne om en dejt, och hon accepterade oväntat. Hon insåg att jag, med min korta, pigga frisyr, påminde lite om en tecknad figur. Jag bjöd henne på en kopp starkt bryggt kaffe; den låten som spelades på varje radio på den tiden var som en bakgrundsmusik. Vi hade en fantastisk kväll och kysstes min dröm började bli sann.
I slutet av tredje året var vi ett par. Till början av nästa läsår upptäckte Alva att hon var gravid. Det hände på hennes födelsedag, den 9 juni, när hennes föräldrar var på sommarstugan. I en stund av passion utan kondom trodde vi att inget skulle hända. Men så hände det ändå, och Alva insåg att hon hade fått en gåva som kändes som en kunglig krona.
Vi tillbringade semestern med våra respektive familjer. På den tiden hade inte alla en mobil, så “den unge fadern” fick veta det först när hans farfar kom tillbaka från södern i slutet av augusti. Alva var orolig två och ett halvt, nästan tre månader gravid, och vi var tvungna att fatta svåra beslut.
Jag var också förvirrad. Vi låg i sängen och drömde om romantik, men verkligheten var annorlunda: gröna ögon som pekade på problem. Att gifta sig kändes för tidigt jag var fortfarande ung, och mina föräldrar skulle inte ha godkänt det. Abort? Det var en idé, men vi behövde pengar och hennes godkännande. Alva verkade nästan beredd att gå med på vad som helst, som i en film där viljan är starkare än allt.
Jag lovade att lösa det, och sedan hände något jag aldrig kunnat föreställa mig: den första september dök jag inte upp på universitetet. Jag hade flyttat mig i rädslan för att konfronteras med sorgen. Jag tog mina dokument och försvann till en annan högskola ingen visste var jag tog vägen. Alva blev ensam med sin börda.
Klasskamraterna undrade var jag hade tagit vägen. Jag svarade att jag hade flyttat till en hyreslägenhet utan telefon. Så slutade min historia med Alva, som nu bara var ett namn i mitt minne. Åren gick, och jag gifte mig med Lena och fick en son som nu är 22 år gammal. Jag har aldrig hört något om Alvas öde, och hennes minne bleknar sakta.
Men med åren gnager samvetnet. Kanske hade jag inte agerat så radikalt? Jag älskade Alva, och om jag hade gjort allt jag kunde för barnet, hade kanske livet sett annorlunda ut. Min fru Lena är fortfarande en klok kvinna, men hon har aldrig avslöjat för mig vad jag gjort i den mörka delen av mitt förflutna. Hon förstår att vissa hemligheter måste vara just det hemligheter.
På lördag sa min bror att han skulle föra med sig en tjej till en middag: “Jag har bestämt mig för att gifta mig med Sara!” Trots att det verkade för tidigt, accepterade föräldrarna eftersom han redan hade en egen lägenhet på egen bekostnad.
När jag öppnade dörren åt min son på lördagskvällen, stod Alva där eller snarare en exakt kopia av henne. Det var som om en spegelbild återvände, en påminnelse om att boomeranger alltid kommer tillbaka. Jag insåg att det kanske var hennes dotter, och kanske också min. Det betyder att jag hade en syster till min son en otänkt komplikation.
Jag kände hur hjärtat slog över hundra slag per minut, svetten rann, och jag förstod att detta var Guds rättvisa. Jag försökte hålla masken, le och prata, men i hennes ögon såg jag en tyst anklagelse. Min fru frågade om jag ville lägga mig ner och mätta blodtrycket. Jag gick med på det och lämnade bordet.
“Fadern, gillar du inte Sara?” frågade min son. Jag svarade att min blick var borttagen av press. Min syster? Jag hade lämnat hennes mor gravid för två årtionden sedan. Jag kunde inte säga mer. Min bror svarade bestämt att han ändå skulle gifta sig med Sara.
Lena frågade mig om jag inte var förvirrad, men jag svarade: “Det är inte hon.” Hon insisterade att det bara var en liknande typ av person, inte Alvas dotter. Vi visste båda att en bild på en tvilling hade spridits av någon vän som hade sett min gamla kärlek i en gammal bild.
Till slut insåg jag att det jag hade sett var en slump, en förvirring av ögonens färg och ansiktets drag. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lätt vi låser fast i gamla minnen och låter dem styra våra handlingar.
Jag hade försökt att inte tänka på det hela, men Lena påminde mig: “Du vet vad jag vet, och du vet vad jag vet.” Hon såg mig förvirrad och använde min skuld för att hålla mig i schack. Hon var verkligen klok min Lena.
Jag har förändrats. Mitt självförtroende och min stolthet har minskat. Det visar sig att jag kanske aldrig var den “stora mannen” som jag trodde. Men ingen säger någonting om det livet går vidare, och vi fortsätter med våra roller.
Lektion: Att gömma sanningen bakom stolthet och skuld blir en börda som så småningom krossar både hjärta och förhållande. Att vara ärlig mot sig själv och de man älskar är den enda vägen till ett liv utan skuggor.
