Kära dagbok,
Mamma insisterade på att jag skulle ta emot en främling i vårt lilla tvåa på Södermalm. Hur tänker du dig det, mamma? grälade jag. Ska jag bo två veckor med en helt främling?
Varför är han främling? Det är ju Ivar, son till min kusin Lena. En släkting! svarade hon. Hon påminde mig om hur jag som liten lekte med honom när vi bodde hos dem. Nu hade hon bestämt att jag, som snart fyller trettio, skulle öppna dörren för honom igen kanske för att släcka min växande rädsla för att bli ensam.
Mamma har alltid hållit släktbanden heliga. Hon menade att släktingar är som guld i livet, så vi skulle välkomna Ivar som om han vore en gammal vän. Det var inte länge sedan hon talade om hur på släktens sätt hade blivit hennes favoritfras, lika välkänd som någon gammal fabel i vår by.
Jag hade vant mig vid vårt pittoreska, men skröpliga, hus med den nätt lilla köksbänken som knappt kunde rymma en stekpanna. Jag hade inget att säga mot att ta emot en man på fyrtio år som bestämt sig för att flytta till Stockholms möjligheternas stad. Men jag hade ingen bråttom att återuppleva ett kortlivat förhållande som aldrig ledde till barn. Därför var mitt humör redan på dåligt humör.
Jag har ett bra jobb som gymnasielärare i svenska och litteratur, och lönen räcker för att betala hyran i kront. Mina vänner är många, och ensamheten lindras av vår katt Bulle, som alltid gömmer sig under sängen när någon ny stör hans territorium.
När Ivar kom, började jag med försiktigt välkomna honom till gästrummet. Vad letar du efter här? frågade jag, lite skämtsamt. Guld och diamanter? svarade han med en halvt skrattad ton: Jag vill bara veta var jag ska bo.
Jag undrade om han skulle lämna, men han sade bara: Jag stannar, men Jag svarade: Men vad? Han ryckte på axlarna: Inget. Så vi satte oss och drack te. Ivar hade med sig en paj som Lena hade bakat, och ett litet, saftigt bakverk han köpt i en närbutik. Han verkade inte alls som en parasit.
Ivar visade sig vara ganska hänsynsfull. Han tvättade sina tallrikar utan att bli påmind, lagade en enkel middag och lämnade ingen vattenpöl i badrummet. Det var nästan som om han hade lärt sig att hålla rent. Jag misstänkte att någon annan i hans liv kanske en tidigare fru hade förelärt honom de goda vanorna.
Min vän Lärka blev förvånad när jag berättade om vår nya hyresgäst. Det låter som en färdig make, du bör ta honom! sa hon, med en blinkning mot hennes eget misslyckade äktenskap med Leif.
Jag svarade: Men vi är släkt! Dessutom gillar jag honom inte! Lärka skrattade: Vilken släkt! Som den sjunde vattenpinnen i gelén! Kan du verkligen säga att du inte tycker om honom? Jag förklarade att Ivar var trevlig men inte min typ. Vi hade helt olika rytmer: jag är en uggla, han en morgonfågel.
Jag föredrar ett lugnt tempo, inspirerad av den gamla svenska visdomen: Skynda långsamt. Ivar däremot var ständigt på språng, med en brinnande energi som fick honom att dra med mig till en teaterkväll redan första dagen. Jag ogillade teater, men gick ändå med honom. Jag insåg hur svårt det var att avvisa någon på första dagen.
Teatern visade en modern tolkning av en klassiker, och jag kände mig förvirrad av avsaknaden av gardiner, moderna kostymer och den sluddriga dikten. Ivar var dock begeistrad och försökte övertyga mig om att jag missade något. Jag svarade lugnt: Jag är nöjd med det gamla.
Hans entusiasm för framtiden och för Stockholms möjligheter blev nästan smittsam, men min katt Bulle hoppade under sängen varje gång Ivar kom in i rummet. Kanske gillade han inte katten lika mycket som jag.
Under de följande dagarna började Ivar bidra till hushållet på egna initiativ. Han köpte en ny matta och kastade den gamla från trapphuset, utan att säga ett ord. Han ersatte en gammal gryta som hade fastnat i botten med en ny, som han tydligt använde för sina frukosttillfällen. Jag märkte bara att kaffet smakade bättre.
När han erbjöd sig att betala för elen och vattnet, avböjde jag. Jag kände att han försökte göra något som kändes som ett intrång i min lilla sfär. Betala för lägenheten? svarade jag irriterat. Det är inte så du gör, Ivar Max!
Det var ingen stillasittande dag för Ivar; han skickade ut CV:n, gick på jobbintervjuer och hoppade runt i staden i jakt på en fast anställning. När hans tvåveckors vistelse närmade sig sitt slut började han snyta sig, nysa och få utslag på ansiktet något som fick mig att fundera över hans hälsa.
Han började också ropa åt mig när jag gick i köket i kängor: Varför är du i kängor? Det är svårt att gå på golvet! Eller när jag köpte tvättmedel: Det här blir en evig fläck på kläderna! Jag kände mig som en dålig värd när han klagade.
Till slut fick Ivar ett samtal om en tjänst i centrala Stockholm. På den artonde dagen av hans gästfrihet verkade han nästan irriterande. Trots att han var välklädd och trevlig, var hans vanor fortfarande främmande för mig.
Jag bestämde mig för att ta upp en konversation med honom om hur han kände för att bo hos mig. Han hade en läkarundersökning nästa dag, så vi bokade samtalet till nästa morgon. När jag kom hem från jobbet fann jag bordet dukat för en festmåltid. Jag tänkte: Är detta ett avskedsbord? Tack och lov, jag slipper ett pinsamt samtal.
Middagen började med ett glas vin. Plötsligt, mitt i samtalet, föreslog Ivar att han ville gifta sig med mig. Han menade att vi, trots att vi var släkt, skulle kunna bli ett bra par: Vi har bostad, bra jobb, och respekt för varandra. Det är allt som behövs.
Jag satt där med munnen öppen när Bulle hoppade ur sitt gömställe under sängen. Ivar stirrade på katten och frågade: Har du en katt? Jag svarade: Ja, det är Bulle. Träffas vi för första gången? Han hostade: Jag är allergisk mot katter! Läkaren sa det efter dagens undersökning. Jag påpekade att kattlådan stod där och han tydligen inte lagt märke till den. Han insisterade på att han behövde behandla sin allergi och att han inte kunde bo med en katt.
Jag blev rasande och hotade att göra honom sovande om han inte lämnade. Han svarade att han var villig att betala för det, men jag skrek: Jag ger dig ingen död! Jag tog tillbaka min stol och reste mig upp, kastade den stulen
När Ivar lämnade köket köpte han en ny mat
Jag ringde min mamma
…
