Solveig gifte sig när hon var 20, och två år senare fick hon sin första (och enda) son. Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i barn. När hennes son kom till världen, skickade hon och hennes man honom direkt till Solveigs egen mamma, som tog hand om pojken. De swishade lite pengar varje månad och levde sitt bästa liv, ovetandes om barnlukt och barnskrik.
Två år senare var de tvungna att ta hem sonen för mormor hade gått bort. Solveig blev irriterad på sin son. För att slippa honom skickade hon honom till dagis, och senare till förskolan. I skolan blev han retad. Stackaren kunde varken läsa eller skriva. Lärarna försökte ringa hans föräldrar men Solveig hade alltid “jättemycket på jobbet”.
En dag dök ändå hennes man, Per, upp på elevkonferensen. Lärarna passade på att rapportera allt bus. Hemma slog Per sonen med ett skärp. När sonen var färdig med grundskolan skickade Solveig honom till ett lager i Malmö för att arbeta. Där träffade han sin framtida fru, Ingrid. Lagerchefen fixade ett litet hyreskontrakt åt det unga paret och de flyttade in.
När Solveig fick barnbarn, brydde hon sig lika lite om dem som hon gjort om sonen. Ett vykort och ibland 100 kronor på födelsedagar det fick duga.
Tiden gick, och till slut blev det dags för Solveig att gå i pension. Hon ville ha en riktig fest, helst något som skulle få grannarna att prata i veckor. Hon ringde sin son: “Jag har swishat dig lite pengar, gå till ICA med Ingrid och handla mat och kanske några glittriga servetter. Vi firar min pension hemma hos er. “Javisst, mamma.”
Sonen och hans fru skickade barnen till deras farmor på landet så de inte sprang i benen, och började ordna festen. När allt var klart dök Solveig upp, tittade runt och nickade “Bra, nu går ni till köket. Gästerna kommer snart, och vi ska umgås när de har gått hem.” Sonen och hans fru lydde, kände sig som cateringpersonal, och höll sig ur vägen.
Gästerna åt, drack och dansade till Abba hela natten. När festen var över kom Solveig in i köket och sade: “Det finns en bit tårta kvar, dela den mellan er. Jag mår inte bra, nu går vi hem. Orkar inte sitta med er.”
Sonen kände sig ordentligt sårad. En vecka senare ringde Solveig: “Sonen, jag ska opereras och behöver saker. Jag skickar en lista. Nej du mamma, vi ska på semester till Gotland med Ingrid. Du får ringa pappa istället. Hejdå. Vad ska man säga någon måste ju till slut tala om för Solveig att världen faktiskt inte kretsar kring henne.
