**Den Främmande Sommarstugan**
För ett år sedan köpte familhen Lundgren en liten sommarstuga. När Peter fyllde femtio kände han en stark längtan efter ett andra hem. Hans barndom på landet påminde honom om föräldrarnas trädgård och de enkla glädjeämnena.
Stugan var liten men välskött. Peter målade om träfasaden, lagade staketet och bytte ut den rostiga grindden. Marken räckte till potatisland och några grönsaker, men fruktträdgården var dåligbara några få träd och en liten hallonbuske.
“Oroa dig inte, älskling, vi fixar det med tiden,” sa Peter och började arbeta.
Sofia gick mellan rabatterna och nickade gillande åt sin mans planer.
Å ena sidan hade de snälla grannar som sällan kom, men de skötte sin tomt. Å andra sidan var det ren förfall. Staketet lutade och allt var överväxt av ogräs.
Ogräset blev en plåga för Lundgrens hela sommaren.
“Peter, det här är outhärdligt! Ogräset kryper in i vår trädgårdsnart tar det över hela tomten,” klagade Sofia.
Peter tog sin hacka och gick lös på ogräset med iver. Men det verkade oändligt och växte tillbaka lika fort.
“Sofia, tittaderas päron kommer att bli fina i år,” sa Peter och pekade på grannens förvildade trädgård.
“Och det där aprikosträdet är fantastiskt,” svarade Sofia och visade på ett träd som lovade en rik skörd. Några grenar hängde till och med in på deras mark.
“Jag skulle vilja träffa ägarna åtminstone en gång,” suckade Peter. “Kanske kommer de för att skörda.”
På våren kunde Peter inte låta bli att vattna grannens träd med sin slanghan tyckte synd om dem i sommarens hetta.
Men nu gav det obarmhärtiga ogräset ingen ro.
“De kunde åtminstone klippa gräset en gång under sommaren,” muttrade Sofia.
Nästa gång de kom blev de överraskade av aprikoserna. För trakten var det inget ovanligt, men på en övergiven tomt?
“Nej, nu klipper jag deras gräs,” förklarade Peter. “Jag står inte ut med att se det här stället kvävas.”
“Titta, Peter,” sa Sofia och pekade på de tyngda aprikosgrenarna som hängde in i deras trädgård.
Peter hämtade en stege. “Låt oss åtminstone plocka dessa innan de ruttnar. Ingen har synts till här.”
“Det är ju deras,” sa Sofia försiktigt.
“De skulle ändå gå till spillo,” sa han och började plocka de mogna frukterna.
“Då går vi och plockar hallon till barnbarnen,” föreslog Sofia. “Du har klippt gräsetdet är en rättvis ersättning för arbetet.”
“Det verkar som om vi kan skörda allt. Ingen bryr sig om den här platsen. Den ligger bredvid vår tomt som ett föräldralöst barn.”
*Inspirerad av konstnären Johan Pettersson*
På jobbet, under en rast, deltog Peter i en diskussion mellan kollegor. Lastbilschaufförerna delade med sig av livserfarenheter.
“Någon snokar i min trädgård så fort jag vänder ryggen till,” klagade Nils Berg, som närmade sig pensionen. “De har redan skakat mina träd två gånger.”
När Peter hörde det kände han svetten bryta fram. Han mindes när han och Sofia plockat aprikosernaoch päronen såg lovande ut.
“Var ligger din sommarstuga?” frågade Peter, rädd för svaret.
“Uppe i koloniträdgården vid Mälaren.”
“Jaså,” suckade Peter. “Vår stuga ligger högre upp.”
“Ja, hos er mognar allt lite tidigare,” medgav Nils. “Hos oss kommer allt senare, men ändå snor dede har till och med grävt upp potatis!”
“Att sätta ut en fälla kan ge dig problem,” sa en av männen. “Då hamnar du i fängelse.”
“Men är det okej att stjäla?” fräste Nils.
På hemvägen övermannades Peter av minnen från dagen de plockat hos grannen. Även om det inte var Nils stuga, kände han sig skyldig.
Som barn var det annorlunda. Då sprang han ibland genom andras trädgårdar, men det var bara på skoj.
Men här handlade det om grannar vars aprikoser de plockat. Och nu längtade de efter päronen.
Visst hade Peter planterat unga träd som skulle växa. Men det där aprikosträdet… det vore synd att lägga det på minnet.
“Ingen kommer,” försökte Sofia lugna honom. “Om de inte har synts till på ett år, kommer de inte nu.”
“Men jag känner mig som en tjuv,” plågades Peter.
“Vill du att jag ska slänga aprikoserna?” frågade hans fru. “Jag har redan gett hälften till barnen,” tillade hon urskuldande.
“Behåll dem. Det är för sent nu.”
Så tillbringade Lundgrens sommaren med att sköta grannens tomt, rensa ogräs och vänta på att päronen skulle mogna.
Men när frukten till slut föll ner plockade Sofia några i sitt förkläde.
På hösten, efter att ha städat sin egen tomt, kastade de en sista blick på grannens. Staketet såg nästan bedjande ut, som om det bad om att få sina böjda brädor rättade.
Vid grinden låg skräprester av en tillfällig byggnad, rutten trä, glasskärvor och trasiga tygbitar. Men bland skräpet försökte några sena blommor växa.
Den vintern, när Peter tänkte tillbaka på sommaren, kände han en ljuv vemod för sommarstugan.
När våren kom åkte de dit vid första gröna strå.
“Tror du ägarna kommer i år?” undrade Sofia om den övergivna tomten.
Peter suckade. “Stackars trädgård. Vilket slöseri.”
När det var dags att plöja ringde Peter en traktorförare.
Och hela tiden kunde han inte låta bli att titta på grannens tomt. De hade redan rensat ogräset, men marken behövde plöjas.
“Hörru, kan du plöja tomten bredvid också? Jag betalar,” frågade Peter.
“Men Peter, vad håller du på med?” sa Sofia. “Det är ju deras mark.”
“Jag står inte ut med att se den ligga öde.”
“Ska vi sköta andras tomter för evigt?” frågade hon förnuftigt.
“Väntaefter lunch åker vi till koloniföreningen och frågar vem som äger den här tomten. Ogräset stör mig, och den här försummade trädgården…”
I föreningen bläddrade en glasögonprydd kvinna i ett gammalt register. “Vilken adress var det? Björkvägen 45?”
“Ja, precis,” svarade Sofia. “De borde åtminstone klippa gräset och skörda frukten. Vilket slöseri med en fin trädgård.”
“Det är för sent nu,” sa kvinnan. “Ägarna har gett upp. Tomten tillhör kommunen
