Du har knäckt mig helt! sa Märta irriterat. Nu ska du skriva på pappren?
Precis därför vi skilde oss! svarade Sven. Du har aldrig förstått mig. Jag har inget tålamod för dina nervösa bråk. Jag är orolig för barnens framtid!
Med dem blir det ju bara bra! hoppade Märta till. Dessutom följer min mamma med!
Täckt, muttrade Sven.
Inte igen! ropade Märta. Jag ska på jobbet utomlands. Jag ska arbeta! Förstår du det?
Jag kan! nickade Sven. Och jag ser redan att du kommer hitta någon utlänning där, gifta dig och stanna för alltid!
Jag tjänar inte miljoner för att bara köra runt i världen och missa barnen!
Jag har inga planer på att bo någonstans! svarade Märta nervöst.
Jag tror inte på ett enda av dina ord! höjde han rösten. Du tar med din mamma, och ingen annan! Så du flyttar hela familjen på en gång!
Och låt mig inte ljuga, om du får chansen att stanna där, så kommer du inte göra det. Jag tänker inte förlora mina barn på grund av ditt privatliv!
Sven, till skillnad från dig har jag barnen efter skilsmässan. Vi har ju tre, om du glömde det.
Det är ju inte så lätt att dejta när du har tre barn! svarade Märta. Jag åker bara i tjänst!
Men jag får inte glömma barnen. Så länge jag jobbar kan min mamma ta dem på nöjesparker, stränder och liknande.
Din mamma kan lika gärna gå runt här i Sverige! Och du kan åka vart du vill! svarade Sven med ett påklätt leende.
Sven, var inte värre än du är! sa Märta. Barnen har lov. Jag har jobb utomlands, och det är högsäsong. Låt dem få vila och ha roligt!
De har inget att vila ifrån än så länge, men de kan ha en skön tid hemma! sade Sven. Jag tänker inte ge upp min rätt att vara med i deras uppfostran bara för dina kärleksaffärer utomlands!
Förresten, jag lägger hälften av min lön på deras försörjning. Så jag har full rätt!
Sven, om det handlar om pengar började Märta.
Nej! ryckte Sven. Det är inte pengar! Jag vill inte förlora mina barn!
Så menar du att frågan är just så? frågade Märta spänt.
Precis! Inte på något annat sätt! bekräftade Sven. Jag kommer inte låta dig ta med barnen utomlands!
Bra att jag tog upp det i förväg, suckade Märta. Jag visste att det inte skulle gå så smidigt. Att övertala dig är uppenbarligen meningslöst?
Absolut! nickade Sven självgott.
Så, en sista fråga, har du någon nu? undrade Märta.
Vad har det med saken att göra? svarade Sven förvånat.
Jag ber dig som före detta fru att svara!
Jag är singel, svarade Sven. När halva lönen ligger i fickan har man inte tid för förhållanden
Lönen löser vi senare, sa Märta. Och vi kan förbättra din ekonomi!
Vad menar du? undrade Sven misstänksamt.
Inget, vi har en rättegång på gång! Du ska få ett krav på var barnen ska bo under den tid jag är på jobb utomlands.
Därför får du inte betala underhåll, utan jag betalar dig halva min lön! Då blir barnen, som du så gärna vill, kvar i Sverige med dig!
Menar du allvar? frågade Sven förvirrad.
Annars lämnar jag in en ansökan om att du förlorar föräldrarätten! Att du betalar underhåll är inte nog, men att du inte deltar i uppfostran är grund nog!
Du har ju inte setts med barnen sedan skilsmässan, för tre år sedan!
Sven stod som förstenad.
Men du kan bara skriva på pappren för att låta barnen åka utomlands, log Märta så sött att Sven fick rysningar.
Barnen stannar hos mig, svarade Sven som en låt på repeat.
Perfekt! Jag har tre månader innan jag måste åka. Då hinner vi lösa allt. Och jag kan skicka min mamma för att hjälpa dig!
Alla såg att Sven och Märta aldrig skulle lyckas. De var för olika, deras relation var en ständig kamp. Det blev bara höga ord, tomma löften och stora planer.
Kanske hindrades de av en ungdomlig envishet.
När de gifte sig, trodde folk att de skulle gå isär snabbt. Några började till och med vadslå på när skilsmässan skulle komma.
De ropade: Hur klarar ni av att bo ihop?
För själva paret gick det ändå. De bråkade ibland, men de kom alltid överens på något sätt. Så föräldrarna hoppades att de till slut skulle hitta varandra igen. Varje bråk gjorde dem nervösa, men de förstod inte varför unga inte blir mer stressade.
Märta fick av sina föräldrar en lägenhet i Stockholm. Den behövde renoveras och möbleras. På grund av ständiga försoningar gick renoveringen pyttelångs.
Att bo i ett kaos var roligt men inte praktiskt. När målningarna skrapade i tänderna kände de sig inte alls väl.
Till slut fick de skynda på, för Märta var gravid. Sven visade sitt bästa. Till skillnad från Märta var han en praktisk kille han fixade renoveringen på två veckor innan deras dotter föddes.
Märta ville ha något annat, hennes designörssjäl krävde mer. Men det lilla barnet tvingade dem att nöja sig med vad de hade gjort.
Sven byggde med betong, cement och spån, men han ville inte bara sopa golvet. Att tvätta kläder från byggdamm var ingen grej för honom, men att laga mat stod han för.
När de stod på gränsen till skilsmässa, hängde de kvar i elva år innan någon kunde tro att någon så pass splittrad familj kunde hålla ihop. De fick två barn till under tiden, vilket ingen riktigt förstod.
Till slut packade Sven sina grejer, sa farväl och försvann i tre år utan ett ord eller ett spår. Deras äldsta dotter var elva, sonen sju och den yngsta tre, och han glömde dem alla på ett ögonblick. Enda påminnelsen var underhållet.
Det var först när Märta fick ett två månader långt uppdrag utomlands som allt förändrades. Företaget erbjöd en drömresa med barnen, deras mamma och en följeslagare. Allt skulle ordnas snabbt, men för att få tillstånd behövde de Svens godkännande. Han vägrade.
Märta var orolig för att lämna barnen med Sven i två månader. Om han hade varit mer engagerad efter skilsmässan hade allt varit enklare, men han var som en avlägsen skugga. Barnen var dock redan äldre den äldsta, Erik, var fjorton och hjälpte sin mamma, Anton var tio och Saga sex. De klarade sig bra.
Sven fick veta att hans svärmor, Ingrid, skulle hjälpa till, men i själva verket var hon en slags socialkontrollör som skulle hålla honom i schack.
Efter två månader kom Märta tillbaka och ringde sin mamma för att höra hur det gått.
Han har gått ner tjugo kilo, sa Ingrid. Runda mörka ringar under ögonen, nervös som en panda. Och han är skyldig mig trettio tusen kronor.
Hur är det med barnen? frågade Märta.
De är glada! De byggde ett sandslott på tre dagar! När deras pappa protesterade, greppade jag in och visade honom lagboken.
Så de har det bra? kände Märta sig lugn.
Samtidigt spreds ryktet om att Märta skulle återvända. En vecka innan hennes planerade hemkomst började Sven göra allt för att få tillbaka barnen. Han bad grannar, vänner, till och med butikspersonalen att hålla utkik efter Märta, och han lovade tio tusen kronor till den som hittade henne.
När Märta kom hem öppnade hon dörren och
Ge mig dem tillbaka! skrek Sven.
Vänta! Jag har ju bara kommit för en veckas uppdrag! Jag har ett år långt kontrakt! protesterade Märta.
Du ljög! Jag såg dig på kontoret! Det var bara en kort resa! svarade Sven.
Så du tror att jag har kommit för att bo här? frågade Märta förvånad.
Jag pratade med chefen, svarade Sven. Så ta barnen! Om du vill resa så fixar jag det åt dig, men låt mig få dem!
Sven, du förstår inte! fnyste Märta. Vi har gått i domstol. Vi har fastställt var barnen ska bo. De bor med dig, och jag betalar underhåll! Nu måste jag bara gå till domstol igen, men jag har så mycket jobb att jag knappt hinner. Jag betalar underhåll och kommer och hämtar dem varannan vecka om du låter dem vara.
Sven blev blek, svettig och kände sig nära att svimma.
Du är ju årets pappa! Du vann mot din före detta fru i rätten, men du har inte sett barnen på tre år! röt någon i bakgrunden. Jag ska bli en bra mamma på helgerna, men du får ta dem, snälla!
Märta, kära du, ta dem då! Jag orkar inte längre! Jag lovar att komma varje helg! vädjade Sven. De har tömt mitt liv på energi!
Jaha! svarade Märta. Så har jag levt! Jag får ingen hjälp av min före detta man!
Jag svär att hjälpa till, bara låt mig bli av med dem! skrek Sven och föll på knä framför Märta.
Jag är ledsen, men jag kan inte få någon hjälp av dig! svarade Märta kallt.
Domstolen blev en hel cirkus, socialtjänsten fick en penna och sa: Det räcker inte med att jonglera barn. Men barnen såg det som ett äventyr.
Till slut fick de åter en pappa, om än en knasig en. Med åren försvann alla dåliga minnen av Sven. Han blev kanske inte pappaåret, men han gjorde sitt bästa.
