Den där förbaskade gamla kåken
Då var vi framme! Ut med er! Chauffören slog av motorn framför det sneda staketet av grånat trä och såg mycket nöjd ut med sin insats.
Kajsa petade lätt på Alva som låg och snusade djupt mot hennes axel.
Gumman, vi är här nu. Öppna ögonen, älskling.
Sömniga lilla Alva gnuggade sig i ögonen och såg frågande ut mot det som skulle föreställa deras nya hus.
Mamma, är det här vi ska bo nu?
Japp, det är här vi börjar på ny kula. Kom så lastar vi av och tittar på rucklet.
Kajsa tog sats och hoppade ner på grusgången, svingade Alva på höften och vände sig mot baksidan av lastbilen där Mikael, hennes ex, just dök upp från sin egen bil.
Allt ok?
Jodå. Var har vi nycklarna?
Varsågod, sa Mikael och stack fram nyckelknippan med myndig min. Papprena till huset ligger på köksbordet, du hittar dem. Jag hämtar Alva på lördag som vi bestämt.
Det funkar.
Jag hjälper till med flyttlasset och sen drar jag. Har fullt upp.
Kajsa nickade. Hennes inre kändes som en soptipp lite stökigt, ganska hopplöst men nu var det bara att gå vidare. Helst utan sentimentalt gråtande i offentligheten.
Hon hade delat fem år med Mikael. En månad tidigare hade hon plötsligt insett att han träffat någon annan och det var inte någon tillfällig romanstrassel, utan nu skulle det bli sambos och barn och hela köret. Nästan surrealistiskt: igår stabil familj och varm middag, idag, poff, ensamstående och förtroendesvinn lika stort som Hallandsåsen. Någonstans gnagde fortfarande frågan: hur kan den man trodde man kände bäst bara dra… så där? Det hade ju aldrig ens blåst upp till ordentligt gräl. Ingen förvarning.
Nyheten tog totalt musten ur henne.
Kajsa gick på autopilot: lagade mat, såg till Alva, jobbade och försökte överleva dagarna. Framtid? Ingen aning. Så fort tanken dök upp, ville hon bara gömma sig under täcket och förtränga allt.
Lägenheten de bott i tillhörde Mikaels föräldrar hon själv hade bara tanten Elsa kvar i Uppsala, sin enda riktiga släkting. Eftersom Kajsa inte kunde hälsa på så ofta, hade hon lejt grannen att hjälpa till med handling och mediciner. Den lilla lägenheten Kajsa fått efter sin mamma hyrde hon ut och delade hyran rakt av mellan sig och det sparkonto hon öppnat åt Elsa. Hon hade föreslagit flytt för Elsa i tusen år men fått tvärt nej varje gång.
När Mikael till slut meddelade sin otrohet på ett så svalt och nutida vis att det nästan gjorde fysiskt ont, visste han också att Kajsa inte skulle dra igång någon melodramatisk scen. Han kände henne FÖR väl. När det började bli outhärdligt att dölja romanstrul för Kajsa, dök han helt enkelt upp i köket en kväll och drog sitt tal:
Du vet nog vad som hänt. Jag tänker inte förklara. Vi har Alva att tänka på, vi måste sköta det här snyggt. Vad vill du göra nu?
Ingen aning, sa Kajsa och grep muggen med båda händerna medan hon stirrade ner i köksbordet.
Inombords stormade det av varför och hur kunde du, men utåt syntes inget. Hon ville inte ge honom tillfredsställelsen att se hur förstörd hon var. Men i någon mening hade han rätt: Alva måste gå först.
Jag borde kanske säga upp kontraktet med hyresgästerna…
Nej. Det är jag som klantat mig. Jag har snackat med mina päron och… Hur känner du för att flytta?
Vart då nånstans? Kajsa lyfte blicken och såg på honom.
Du vet att mamma har sitt gamla föräldrahem i Vallentuna visst, det är slitet men stabilt och varmt. Och Elsa bor ju ett stenkast bort. Mamma vill skriva över huset på dig och Alva. Vad tror du?
Åh, en domedagsgåva? Kajsa suckade, men det lät egentligen rätt rimligt.
Vore faktiskt skönt att slippa riskera att springa på exet med nya flammen på Systembolaget. Ju längre bort, ju bättre. Det fanns ändå ingen trygghet kvar bland vännerna och kvarteren i Stockholm. Minsta barnvagnspromenad blev ett smärtsamt minneskollage av “förr”.
Och Alva behövde en fungerande vardag och mormor Elsa fanns åtminstone i närheten.
Kajsa tog ett djupt andetag:
Ok, jag tar huset.
Grymt. Morsan ringer dig om besöket hos notarien. Jag drar.
Vid dörren stannade Mikael upp, vände sig inte om, mumlade bara ett Förlåt. Det här var aldrig meningen.
Kajsa svarade inte. Hon stängde dörren efter honom, sjönk ner på hallgolvet och grät, så tyst det gick för att inte väcka Alva. Inte vanlig gråt, utan mer som ett vargyl. Hon mindes plötsligt en naturfilm om vargar och tänkte ironiskt att nog påminde hon mer om ett sårat djur än en människa i det ögonblicket.
Gråten var lite befriande. När tårarna tagit slut var det som att ilskan och bitterheten runnit av. Bara ett sårigt tomrum var kvar. Hon visste att hon måste göra något åt det. Få in något nytt och gott i sitt liv, annars fastnar hon i svart hål.
De närmaste veckorna handlade Kajsa bara om logistik och överlevnad.
Och nu stod hon där, framför det rangliga staketet till sin nya adress, blickade ut över en vildvuxen trädgård där huset knappt anades från vägen. Mellan äppelträd och björkar stack ett hörn av tak och lite veranda fram.
Men mamma, varför står du bara där? Kom nu! Alva drog henne i jackärmen.
Via en krokig stig och ett gigantiskt äppelträd kom huset i sikte.
Men vänta… det är fel att säga hus, tänkte Kajsa. Det här är ett HUS. Fint slitet, men superstabilt, med ett litet tornrum och färggrant glas på verandan. Blommor, fuktdoft och löv överallt. Kajsa fiskade upp systemkameran, tog några snabba bilder, och kände till sin förvåning en ny värme sprida sig: Det här skulle nog bli riktigt bra, och det skulle ge henne precis lagom mycket att tänka på.
Alva gapade av förundran, med ett finger i munnen.
Ta ut fingret, gumman, sa Kajsa leende. Blev du impad av stugan?
Mamma, DEN ÄR FANTASTISK!
Japp. Men nu in och kolla hur det ser ut inomhus och bestämma vem som får vilket rum.
Ja! Kom igen!
De klampade uppför trappan, genom verandan och rakt in i ett gammalt men förbluffande mysigt hem. Hallen ledde ut till köket åt ena hållet, vardagsrum åt andra hållet och ett trapphus till vinden. Kajsa försökte se hur möblerna skulle kunna stå.
Det var ett litet hus kök, två små sovrum nere, allrum och ett litet tornrum där uppe. I matsalen stod ett gigantiskt, runt bord med en virkad duk över lampskärmen. Det var ruggigt och luktade gammalt, men ändå kändes det… hemma.
Kajsa! Allt är avlastat, har swishat flyttgubbarna. Mikael hängde i dörren. Kom så visar jag pannan och varmvattenberedaren.
Efter en snabb genomgång stack Mikael iväg.
Kajsa gick till köket, satte på vattenkokaren, fiskade upp matlådor och värmde på köttgryta till Alva. Medan grytan blev varm tog hon fram disktrasan och rengöringsmedel.
Köket var litet men väldigt ljust. Två fönster mot den vildvuxna grönskan. Vid ett av fönstren stod ett pyttelitet bord som Kajsa gjorde rent. Alva satt på en köksstol och slängde med benen, hela tiden med ögonen på kaklet och den blommiga lampskärmen.
Plötsligt small det till mot fönstret. Alva skrek till och Kajsa nästan hoppade ur tofflorna. På fönsterblecket satt en massiv, korpulenta röd katt.
Oj, hoppsan! Får man hjärtinfarkt här? flåsade Kajsa. Kolla in vilken snygging, Alva!
Katten blängde stint på Kajsa.
Vad glor du på? Klart du kan få komma in om du har hyfs!
Katten hoppade ner och försvann.
Typiskt, fnyste Kajsa. Alva, tvätta händerna! Matdags.
Hon vände sig om och tappade nästan kastrullen i golvet. Katten satt på tröskeln till köket.
Hur i hela friden tog du dig in? Dörren var ju låst!
Katten sa ingenting, bara kisade med ögonen och såg så självklar och hemtam ut att Kajsa fnissade. Hon gnagde loss en bit kyckling och la på ett gammalt fat.
Varsågod, din majestät.
Katten tassade över golvet på det där kungliga viset som katter kan, och började smånjuta av kycklingen.
När Kajsa nu ändå gick för att dubbelkolla låset, såg hon den lilla luckan långt ner på dörren. En klassisk kattlucka, urblekt och knappt synlig men uppenbarligen fullt funktionsduglig.
Sådär ja. Rödingen kände till tricket.
När hon kom tillbaka satt Alva på golvet och pratade långa haranger till katten, som såg ut att lyssna med stort intresse. För första gången på evigheter kiknade Kajsa av skratt.
Seriösa diskussioner här!
Dotter och katt vred på huvudet i exakt samma vinkel Kajsa svor på att katten såg ut att rycka på axlarna precis som Alva.
Det knackade på dörren. Kajsa viftade åt Alva att stanna, gick och öppnade.
Hallå där! Jag är din granne, Inga-Britt Johansson. Eller Inga, som alla säger. Här! hon stövlade in och stod i köket innan Kajsa hann blinka med en flaska mjölk i handen. Från mina egna kossor, direkt från ladugården!
Hej! Kajsa blev alldeles paff, men mindes då sin stadga från mamma. Kajsa här. Trevligt! Wow, fortfarande varm! Tusen tack! Kom in och slå dig ner!
Inga-Britt behövde ingen övertalning.
Kajsa satte flaskan på köksbänken och Alva vände sig om:
Hej! Jag heter Alva.
Hej själv, vännen! Säg du Inga.
Jaha, har du någon aning om vems katt det här är?
Vems? Ja! Det är min självutnämnde kung! Han heter Sixten. Får han äta här kommer han aldrig jaga möss hemma hos mig. Så skämmer du bort honom varna mig!
Har ni möss här? Alva gapade.
Självklart! Ni också, tro mig. Det hör till med gamla hus. Framför allt på hösten!
Mamma! Vi måste ha Sixten nu, alltså vår egen katt!
Kajsa skrattade:
Vi får se. Men Inga, vet du någon som är händig? Jag måste fixa trädgården och kåken i övrigt ensam klarar jag inte det.
Absolut! Gå till Evert på hörnet, gröna staketet. Dra dig inte för att fråga. Han fixar allt från stuprör till äppelträd.
Tusen tack. Kan jag bjuda på en kopp te som tack? Har bara några kakor till, flyttdagen till ära.
Mer än gärna, log Inga.
De fikade och Inga började berätta om byn och människorna, och rätt vad det var kom frågan:
Hur kom ni på att flytta hit i den där, du vet, legendariska, kåken?
Hopplös arvshistoria, muttrade Kajsa och log snett för sig själv. Inte berättade hon gärna alla trista detaljer.
Du vet säkert att den stått öde i tjugo år och har dåligt rykte, eller hur? Ingen bor länge i det där huset. Sjukdom, dödsfall, olyckor alltid händer nåt. Folk säger att det är otur med huset. Förr var det en grosshandlare som byggde det till sin brud bruden dog på mindre än ett år, hög feber. Sedan blev det så. Huset har snart hundra år på nacken och det hjälper inte att det byggts om folk trivs inte ändå.
Kajsa rörde tankfullt om i tekoppen.
Jaha, ja… Vad ska man säga? Ett hus är ett hus. Vi får väl se! Vi är ju inga veklingar, eller hur Alva? Lite förbannelse, pah! Hon skakade på huvudet. Vi klarar oss!
Månaderna gick.
Kajsa blev alltmer hemmastadd. Alva trivdes på förskolan. Kajsa fick jobb i byns lilla fotobutik och fick även i allt högre grad fota bröllop och kalas. Foto hade tidigare varit mer hobby, men nu upptäckte hon att hon verkligen gillade det.
Sakta men säkert fick huset och trädgården nytt liv, mycket tack vare Evert. En reslig herre med snickarfingrar som visade sig vara precis så pålitlig som Inga lovat.
De röjde upp och upptäckte bärbuskar, äpplen och päron, precis vad Alva behövde för att bli överlycklig. De fixade taket, verandan och trappan. Det tog tid, men nu kände Kajsa att huset andades, var levande igen.
Hon blev den som såg till Elsa dagligen nu gick Kajsa och Alva alltid förbi på väg hem från förskolan. Vardagen lossnade. Hon kände att ilskan mot Mikael började släppa greppet. Han hälsade ofta på, lade tid på dottern och höll sitt ansvar, vilket faktiskt värmde Kajsa mer än hon väntat.
Elsa gav henne råd:
Släpp det där mörka, Kajsa. Går du omkring och bär på sorg och ilska, ja då växer det till ett berg. Titta på Alva istället det är henne du ska ge ljus och trygghet. Vad minns hon om några år? Att du var ledsen jämt? Eller att ni vågade leva?
Kajsa nickade. Det var ovant men skönt att höra.
Någonstans på vägen blev Kajsa också vän med grannarna både de unga och gamla kom förbi. Alva fick lekkamrater, och till och med tanterna ville gärna fika på verandan.
Extra nära blev hon med Gunilla som bodde längre ner. Hon lärde Kajsa baka bröd, och Alva var i extas. Mjölk blev plötsligt gott om man serverade med nybakt skalk mjölkmustasch blev ett stående skämt hemma i köket.
En annan granne, gamle Tore, dök upp en dag med ett kärl jordgubbar av en sort han kallade Svenska drottningen.
När verandan fått nytt golv av Evert, ställdes ett stort bord där och en gungstol i hörnan som Alva och katten Sixten adopterade direkt. Katten hade bestämt att han nu bodde på båda adresser. Kajsa gick efter den dagen alltid försiktigt ut genom dörren, för Sixten hade börjat leverera döda möss uppradade på mattan, vilket var hans sätt att tacka för husrum. Alva älskade honom över allt.
Enda undantaget bland grannarna var Ulla-Marie ett år äldre, expert på skvaller. Ljudvolymen var hög, snacket lika outsinligt som Vättern en blåsig dag. Kajsa försökte smidigt styra samtalsämnen varje gång, men det hjälpte sällan.
Inga, hur får man henne att ge sig? Bara maler och maler…
Gör som jag släpp in katten, Ulla-Marie tål inte pälsdjur, då lämnar hon direkt. Eller skaffa egen katt!
Kajsa övervägde faktiskt att skaffa både katt och hund för att slippa Ulla-Maries oönskade känslutömningar. Tyvärr hade Ulla-Marie fattat att Kajsa inte kunde vara oartig, så hon gav sig inte i första taget.
Då och då märkte Kajsa märkliga saker när Ulla-Marie tittade förbi. En gång rev hon sönder kjolen på ett mystiskt spikhuvud Kajsa var säker på att spiken inte funnits där dagen innan! Sen satte sig Ulla-Marie snett och trillade av stolen trots minimal chans. Efter det började hon titta in mer sällan.
En dag när Kajsa klippte syrenhäcken hörde hon Ulla-Marie prata med Inga.
Ingen tror väl på att hon är singel hela tiden. Nån snubbe måste bo där, annars fixar man inte så fint. Och det där huset? Alla vet det är fördömt! Folk borde undvika det. Varför trivs Kajsa? Varför går alla dit?
Människan gör platsen, inte tvärtom! Kajsa är reko, därför dras folk till henne, fräste Inga.
Kajsa lommade tillbaka till huset och smålog. Egendomliga människor, tänkte hon.
Mamma! Var är du? Alva stod och vinkade.
Här ute! Har du vaknat? Tvättat dig?
Inte än! Men kom och titta!
Alva pekade spänd in mot trädgården. Sixten katt spankulerade fram med ett yttepyttelitet rött kattungehuvud i munnen. Han la högtidligt paketet i Kajsas händer och gav henne en blick som bara kunde tolkas: Ditt ansvar nu.
Tack Sixten, klart vi behövde en till! Kajsa klappade den lilla rufsiga rödingen som protesterade högljutt.
Vad ska den heta? sa Kajsa till Alva.
Sixten!
Kajsa höll upp kattungen i ögonhöjd:
Välkommen, Sixten Sixtensson. Nu är det frukost, hela bunten in!
Alva skrattade, sparkade upp verandadörren och ut flödade doften av varmt, levande hem.
