ENDAS EN KÄRLEK
På Elins begravningsdag fällde Arvid inte en enda tår.
Ser du, sa jag inte att han aldrig älskade Elin? viskade Sigrid i örat på sin granne Ylva.
Tyst nu. Vad spelar det för roll? Barnen har ju blivit föräldralösa med en sån far, svarade Ylva.
Du ska se, han gifter sig snart med Sofie, lovade Sigrid.
Varför med Sofie? Vad är det med henne? Det var ju alltid Matilda som var hans hjärta, glömde du hur de smög genom ladorna? Inte skulle Sofie ge sig in i det där, hon har ju sitt hem, och sen har hon väl glömt Arvid ändå.
Ja, det tror du, va? svarade Sigrid.
Jo, men Sofies man Joakim är en riktig duktig en. Varför skulle hon vilja ha Arvid med alla hans ungar? Nej, Sofie är förnuftig. Men Matilda, hon har det svårt med sin Björn. Där börjar det nog blomma kärlek igen, försökte Ylva övertyga Sigrid.
Elin jordfästes. Barnens händer klamrade sig hårt om varandras. Erik och Kerstin hade just hunnit fylla åtta båda två. Elin hade gift sig med Arvid av stor kärlek, men om han nånsin älskat henne var okänt, både för Elin och för byborna.
Det egentliga skvallret var att Elin blivit gravid och därav blev Arvid tvungen att gifta sig med henne. Lilla Lovisa föddes för tidigt, levde kort, och sen dröjde det många år innan de fick fler barn. Arvid gick alltid butter, kort i tonen. Han kallades Vargen av folk i bygden, en gammal öknamn han burit länge; han var så ogin med ord och ännu snålare med värme. Ingen visste det bättre än Elin.
Men till slut bönhörde ödet henne. Hur mycket hon bad visste bara himlen själv, och plötsligt fick hon tvillingar.
Erik var som sin mor, mild och godhjärtad, medan Kerstin var sin far upp i dagen tillsluten som ett lås, tyst och hemlig. När Arvid snickrade i boden, gick Kerstin som en skugga kring honom. Han berättade tyst om livet för henne. Erik däremot var alltid vid sin mor sopade golv, bar in vatten med sin lilla hink, som om han var större än han var. Elin älskade sina barn så, men förstod aldrig Kerstin riktigt. Mot Erik var hennes hjärta som fastvuxet.
När Elin gick bort sade hon till Erik:
Min son, om jag dör snart, då blir du den som får ta hand om er. Akta din syster och var hennes beskyddare. Du är pojke, du måste vara stark för henne, hjälpa och skydda henne.
Men pappa då? undrade Erik.
Vad då? frågade Elin.
Kommer han skydda oss?
Jag vet inte, min pojke. Livet får avgöra det.
Då får du inte dö! Hur klarar vi oss utan dig? grät Erik.
Om det ändå stod i min makt, suckade Elin. Så sade hon. Och på morgonen var hon borta.
Arvid satt vid hennes sida och höll hennes hand. Inte en tår, inte ett ljud bara en besynnerlig skugga över honom, han slöt sig som en svart låda. Det var allt.
Livet gled långsamt tillbaka in i sina spår. Kerstin tog på sig att vara husets värdinna, försökte koka och städa men var ju bara ett barn. Arvids syster, Rut, kom och hjälpte dem, lärde Kerstin hushållets konst.
Faster Rut, undrade Kerstin en dag, kommer pappa gifta om sig nu?
Jag vet inte det, flicka lilla, vad din far har i tankarna. Inte berättar han väl det för mig.
Rut hade eget hem, barn och en man Bertil. Det var en varm och lycklig familj.
Men om det hände, får vi bo hos dig då? frågade Kerstin.
Nej nu, hitta inte på. Er far älskar er, han släpper er inte, sa Rut.
Samtidigt kröp ryktena som mossa över byn om Arvid och Matilda, och deras gamla kärlek som åter vaknat.
Matilda har blivit tokig, viskade Sigrid, åter uppträder hon med Arvid och har glömt sin egen familj helt.
Så tokig kvinna denna Matilda, muttrade kvinnorna på konsum.
Nog med skvaller nu, röt ordförande i byalaget, Gunnar Leandersson.
Ni vet ju inget om era egna grannar på riktigt! skällde han för att skydda Arvid.
Det fanns verkligen kärlek mellan Arvid och Matilda en gång. Så het att romaner kunde ha skrivits. Men Arvid skickades bort till en annan by, långt iväg, skulle hjälpa till med vårupproret bland bönderna i Dalarna. Han var borta två månader, och under tiden började Matilda springa med Björn-Johansson.
När Arvid kom hem, fick han snart veta hur det stod till. Han slog Björn på käften, och vände sedan Matilda ryggen helt.
Matilda gifte sig ändå med Björn. Han var en slarver, olycklig, söp och jagade efter kvinnor, medan Matilda grät över att hon förlorat en hederlig karl. Men Arvid drack aldrig, han jobbade hårt, men var tystlåten.
Efter det märkte byn att Arvid började dra sig till Elin, och Elin lyste av kärlek som en blåklint på sommaren. Folk kunde inte se sig mätta.
Allt detta kan kärlek göra, sa man.
Elin hade länge varit förälskad i Arvid, men tigit. Hur kunde hon mäta sig med Matilda?
Men så gick det ändå som det gick.
De träffades, gick turer och snart blev det bröllop, stilla uppe på kommunhuset.
Det var ett skralt bröllop. Arvid hade bara Rut, och Elin bara en gammal mor. Mor till Elin var en vild kvinna, känd för att ha snott gubbar och dansat mycket, men Elin var inte som henne. Byfolket tyckte synd om Elin, särskilt nu när hon varit så förälskad i Arvid. “Vad ska det bli av henne? Han älskar henne aldrig”, suckade Elsa, byns eviga dysterkvist.
Men underligt nog var Arvid trogen sin fru. Folk i byn var säkra på det här gömmer ingen något för någon. Femton år levde de utan att ens höja rösterna mot varandra. Till slut slutade folk oroa sig, tills Elin förra vintern insjuknade och snart stod det klart: hon hade en obotlig sjukdom.
Allt hopp var ute.
En eftermiddag kom Arvid vandrande hem från bruket.
Arvid, jag tänkte titta förbi en stund, prata lite. Jag har bakat bullar åt barnen, ropade Matilda och skyndade i kapp med sin röda plåtskål.
Nej, Matilda, tack ändå. Rut har redan bakat åt oss.
Men jag menade det ju väl, försökte Matilda.
Det gjorde säkert min syster också, svarade Arvid.
Arvid, kom till kvarnen ikväll, i mörka timmen, bad Matilda.
Varför det?
Har du glömt allt det som var vi två? utbrast Matilda.
Det som var, har vuxit över av tidens gräs. Jag älskar mina barn. Och jag älskade Elin.
Men henne kan du inte få tillbaka, sa Matilda.
Men kärleken dör inte, blev Arvids svar.
Du älskade henne aldrig. Det var bara hämnd mot mig, din vigsel med henne.
Gå hem nu, Matilda, svarade Arvid tyst.
Han ökade stegen och vände aldrig om, hem till barnen som väntade på honom.
Matilda stod ensam kvar på byvägen, bortvänd från tiden.
Åren gick. Barnen växte upp. Faster Rut kom och hälsade på, då och då. Hon visste nu säkert att hennes bror var en enveten kärlekens man.
Kerstin, jag har hört att du går med Anders Blomqvist, yttrade faster Rut en dag i dörren.
Ja, det gör jag. Så då då? svarade nu vuxna Kerstin. “Så vacker hon har blivit”, tänkte Rut.
Bara undrar. Men ta det försiktigt.
Varför då?
Du vet varför. Du är inte barn längre, blev fasterns svar.
Men jag älskar honom. På riktigt, ända till döden.
Ja, det säger många flickor, tillade Rut.
Men det är sant! Jag är säker.
Du kanske, men hur är det med Anders då?
Om han sviker mig, kan jag aldrig mer älska någon.
Det tror jag på, sa Rut eftertänksamt.
På kvällen väntade Erik och Kerstin på sin far.
Vad länge pappa dröjer, sa Erik.
Det är ju fredag.
Och?
Han går alltid till mammas grav, på onsdagar, fredagar och helgen.
Hur vet du det? frågade Erik och höjde brynen.
Ack du, Erik, om du ändå kunde höra honom med hjärtat.
Tyst smög de till kyrkogården; Kerstin ledde honom längs smygvägen bakom trädgårdarna.
Där borta, titta, sa hon och pekade mot deras fars hopkrökta gestalt.
Erik lyssnade. Han hörde fadern prata tyst, som i en dröm.
Elin, så är det. Vår Kerstin ska snart gifta sig. Jag har lagt undan till henne, Rut har hjälpt. Och vi klarar oss, dag för dag. Förlåt, Elin, att jag var så knaper med ord när du levde. Men i mitt hjärta sa jag dem desto fler, sa Arvid hest och gick sakta därifrån mot kyrkogårdsgrinden.
Kerstin såg på Erik. I hans ögon blänkte tårar, stela som frusna droppar i gryningsljus.
