Den ende mannen i familjen Under morgonens frukost satt äldsta dottern Vera och tittade på sin smartphone: – Pappa, har du sett dagens datum? – Nej, vad är det med det? Istället för att svara vände hon skärmen mot honom: siffrorna visade 11.11.11 – det vill säga 11 november 2011. – Det är ju ditt lyckotal, 11, och idag har vi tre på rad. Du kommer få en fantastisk dag! – Om bara dina ord blev till honung, smålog Valerij. – Ja du pappa, flikade yngsta dottern Nadja in, också hon med blicken i telefonen. – Idag väntar skorpioner ett trevligt möte och en gåva för livet. – Coolt. Visst är det så att någon okänd släkting i Europa eller USA gått bort, bara vi står med i testamentet – och självklart är han miljonär… – Miljardär, pappa! skrattade Vera, – Miljonär är väl lite i klenaste laget för dig. – Håller med! Vad skulle vi göra med en sån massa pengar? Vi köper en villa i Italien eller på Maldiverna. Och en yacht… – Och en helikopter, pappa! Jag vill ha min egen helikopter… – Inga problem. Och du, Vera, vad önskar du dig? – Jag vill göra filmdebut i Bollywood, tillsammans med Salman Khan. – Oj då! Det är ju enkelt ordnat, jag ringer Amitabh Bachchan så fixar vi det. Så nu får ni sluta drömma – det är dags att gå till skolan. – Man får alltså inte ens drömma… suckade Nadja. – Klart man får! Det måste man nästan, svarade Valerij och reste sig från bordet. Bara ni inte glömmer bort skolan… Av någon anledning mindes han nu denna morgon, när han vid dagens slut packade varor i sina påsar i en ICA-butik. Dagen blev tvärtom jobbig, mer att göra på jobbet och han fick stanna kvar en timme extra. Inte blev det heller något trevligt möte, eller någon livsgåva. ”Lyckan flög förbi som en servett i vinden ovanför Paris”, tänkte Valerij, när han lämnade butiken. Vid hans gamla Volvo som troget tjänat familjen i 25 år, snurrade en pojke runt. En hemlös. Det såg man direkt: ovårdad, kläderna var huller om buller, ena skon var urväxt och den andra en trasig känga med blå elkabel som skosnöre. På huvudet en sliten mössa, ena örat var svedd. – Ursäkta, jag… är hungrig… kan jag få lite… bröd… viskade pojken när Valerij närmade sig bilen. Det var varken pojkens utseende eller den hopplöst gammaldags frasen som grep tag i Valerij – det var pausen mitt i meningen, en signal han lärt sig känna igen från teatern som ung: en riktig känsla, eller en inövad replik? Pojken ljög. ”Okej, vännen, vi leker din lilla teaterpjäs. Mina prinsessor kommer att älska det här – de är födda detektiver.” – Bröd är ingen middag. Vad säger du om borsjtj, potatis med sill och kompott med nybakade bullar? Pojken blev tagen men fann sig snabbt, spände sig och gav honom en mörk blick. – Tja? Ja eller nej? – Ja…, fick pojken ur sig. – Bra. Håll i det här. Valerij gav honom matkassen – ett test han alltid använde, riktiga hemlösa brukade genast sticka. Pojken höll sig kvar. – Var snäll och sätt dig, sade Valerij och öppnade bildörren. Bilen är klar och maten väntar. De körde tysta i fem minuter mot byn där Valerij bott tio år med döttrarna. Själv vuxen utan familj, brann hans hjärta för hemlösa barn. Så många han skjutsat den här vägen, först hem och sedan vidare till deras nya familjer. Om det inte var för alla korkade regler, tänkte Valerij, hade han adopterat dem allihop. Döttrarna väntade på trappan när bilen svängde in. – Vad har du där, pappa? – Det där, flickor, är den utlovade trevliga bekantskapen och gåvan för livet, log Valerij. – Super! sa Nadja och kikade på pojken under mössan. Vilken present! Är du säker på att du inte tagit fel? – Tror du, det? Han klamrade sig fast vid mitt ben och ropade ”jag är din present!” – Vad heter presenten? frågade Vera. – Den är namnlös. – Vad, var det ingen etikett? – Nope. – Stackars pappa, mumlade Nadja teateraktigt. Du fick en defekt… Men vi slänger den inte. Pojken blev nervös men Nadja grep honom mjukt om axeln: – Hallå, är det någon hemma i stugan? Pojken teg. – Ingen mottagning här, suckade Vera. Vi går in – kanske funkar det bättre där! Systrarna förstod varandra med en blick: chockterapi, god och ond polis. Fem minuter, visade pappa. Två, svarade Vera med ögonen. – Nadja, ta presenten med dig in. Vi ska undersöka vilken sorts okänd vandrande varelse det är. De släpade in pojken – och efter en stund sprang Nadja ut i garaget. – Pappa, han ljuger! – Hur vet du det? – Lätt, svarade Nadja. Han luktar inte gata. Han är hemmabarn! Hon räckte fram handen fläckig av smink. – Grimaser? – Prick! Han har målat sig för att se skitig ut. Kallar sig Bison – det är ett gängnamn. Men han kom hit med mening, klädde ut sig och gick på scen. Teater med bara en skådis… – Varför? – Just det vi ska fråga! Men Vera knäckte honom redan. Strax pratar han, som komikern Babben! – Och där inne väntar ser vi redan med kemikalier… De satte sig till bords – och sakta men säkert tinade pojken upp. Rödblond, klarblå ögon. Till slut föll masken. Han visade sitt id – Spartak Bugaev, nästan jämngammal med Nadja. Fadern död i kriget, mamman dog i barnsäng, storasyster och syskon kvar. När storasystern Sofia förälskat sig i Valerij, ville pojken själv spionera innan familjen säkert skulle passa. Hans plan: klä ut sig till hemlös, smyga sig in och känna av stämningen. – Ni är helt underbara, sade han tyst. Valerij Borisovitj, snälla ta emot min syster. Du kommer älska henne… Döttrarna studsade, omfamnade sin far: – Nu blir vi en stor, lycklig familj – pappa, det var ju DET här du önskade hela tiden!

Enda mannen i familjen

11:e november 2011

Imorse satt vi vid frukostbordet som vanligt när min äldsta dotter, Märta, tittade upp från sin mobil och frågade:
Pappa, har du sett dagens datum?
Nej, vad är det med det då? svarade jag medan jag hällde upp kaffe i min kopp.
Hon log, vände mobilen mot mig och visade siffrorna på skärmen: 11.11.11 elfte november 2011.
Det är ju ditt lyckonummer elva. Och idag tre stycken på raken! Det måste bli en toppendag för dig.
Ditt ord på den saken, svarade jag och skrattade.
Ja pappa, inflikade min yngsta, Linnea, utan att lyfta blicken från sin mobil. Enligt horoskopet för Skorpionen väntar idag en trevlig bekantskap och en gåva för livet.
Jaha, kanske någon bryter benet eller så får vi ett brev om att vi ärver miljontals kronor från en okänd släkting från Europa, skojade jag.
Miljarder, pappa, rättade Märta mig. Miljoner är för litet för dig.
Och vad ska vi göra med allt? Kanske köpa en villa på Gotland, en segelbåt och
En helikopter, pappa! Jag vill ha en egen helikopter! fyllde Linnea i.
Inga problem. Och du då, Märta? Vad vill du ha?
Jag vill vara med i en svensk film, gärna med Mikael Persbrandt, fnissade hon.
Börjar låta dyrt, sa jag leende. Men okej, nu får vi drömma färdigt för nu, vi måste gå om vi inte ska bli sena.
Man får inte ens drömma lite, suckade Linnea.
Visst får ni drömma, svarade jag när jag reste mig och drack upp mitt te. Men glöm inte skolan

Senare på kvällen, när jag stod på ICA i Uppsala och packade kassen med allt från kaffe till falukorv, dök morgonens samtal upp i tankarna. Det hade inte direkt varit en toppendag tvärtom, det blev bara mer och mer att göra på jobbet och till sist var jag så trött att benen knappt bar mig. Inte ett spår av någon ny bekantskap eller gåva för livet heller.

Turens vind blåste förbi som en snöplog över Västerbron, mumlade jag för mig själv medan jag klev ut från butiken.

Där ute, vid min gamla Volvo den trogna tjänaren som varit med i över tjugofem år stod en pojke. Allt med honom tydde på att han inte hade det lätt: trasiga kläder som om de gått flera varv i Myrornas sortering, olika skor på fötterna en sliten gymnastiksko och på andra foten en gammal känga med elsladd till skosnöre. Öronlappsmössan han bar hade ett öra som såg ut att ha bränts av någon gång.

Ursäkta, jag är hungrig har du lite bröd? sa han tyst när jag närmade mig bilen.

Det var något märkligt med hur pojken sa det. Allt, från hans utseende till frasen som lät som tagen ur en gammal svartvit svensk film från krigstiden, väckte minnen till liv. En bild dök upp från min ungdom, en repetitionskväll på Folkets Hus i Enköping, när regissören gått igenom knepet med att tvekande i rösten avslöjar om man säger sanning eller spelar teater. Pojken ljög, det hörde jag direkt det var en sådan tvekan där, en sorts signal jag lärt mig uppfatta.

Och ändå hela skådespelet var uppenbart till för mig. Jag bestämde mig för att spela med. Märta och Linnea älskar ju att leka detektiv hemma.

Man blir inte mätt på bara bröd. Lite köttbullar, potatis och äppelkompott, det vore väl något? sa jag och höll masken.
Han verkade först överraskad, men samlade sig snabbt och svarade nästan ohörbart:
Ja.

Jag räckte honom matkassen. Det var alltid mitt test: barn som verkligen svält, de tar kassen och springer. Men han stod kvar, såg ner i asfalten och höll envist i handtaget.

Inte illa, tänkte jag. Då slipper jag jaga i kväll.

Jag plockade upp min telefon och ringde hem:
Märta, har ni satt på potatisen och fixat salladen? Var snälla och värm lite köttbullar också, jag är hemma om tjugo minuter.

Han stod kvar som en staty. Jag packade in maten i bilen och öppnade passagerardörren:
Varsågod, herrn. Kocken väntar.

Pojken suckade försiktigt och gled in i bilen. Vi körde de sju kilometrarna ut till vår lilla by utanför Uppsala, där jag bott ensam med flickorna sen min skilsmässa. Som ensamstående pappa och före detta fosterbarn har jag extra svårt för barn som hamnar utanför. Jag har försökt hjälpa så många jag kunnat genom åren, men regler och myndigheter gör det omöjligt att ta emot fler familjehemsregler, boendeyta, ekonomi, allt sånt där pappersarbete som sällan tänker på att det enda som verkligen behövs är trygghet och kärlek. I vår lilla familj skulle sådana barn verkligen ha blivit älskade, men det räcker tydligen inte på Socialförvaltningen.

Pojken satt tyst bredvid mig, så tillknäppt att man skulle kunna tro att han försökte gömma sig under jackan. Jag gissade att han precis rymt hemifrån han var ingen klassisk fosterhemsunge, dem känner jag vid det här laget.

Tankarna rusade runt i huvudet: varför ljög han? Skulle jag ha anat vad han ville? Men det fick vi ta hemma, efter lite mat och värme.

Flickorna stod på trappan när vi kom, tog matkassarna och tittade nyfiket på pojken.

Vad är det där, pappa?
Jo, dagens spådom slog in, svarade jag leende. Här har ni er gåva och den trevliga bekantskapen!

Linnea såg pojken under mössan och skrattade:
Kanske tog du fel och plockade hem någon annans paket?
Absolut, han höll fast vid min fot och skrek att han var min present, sa jag roat.

Vad heter den då? undrade Märta medan hon bar in kassen.
Ingen aning.
Hade den ingen etikett eller prislapp?
Nej, tyvärr.
Typiskt, suckade Linnea. Då får vi väl slänga paketet trasigt.

Pojken såg ut att vilja springa men Linnea la armen om honom och klappade honom på mössan:
Hallå, vem bor i huset här?

Han sa inget.

Ingen täckning här ute, försökte Märta. Vi går in så funkar det nog med mottagningen.

Hon gav mig en blick, som bara syskon efter flera år tillsammans förstår vi använder den gamla metoden, snällt och hårt på samma gång.

Linnea, ta med presenten in så kollar vi vad det är för modell.

Flickorna fick in pojken i köket, och jag körde in Volvon, putsade av motorn och förberedde den för morgonen. Efter en stund kom Linnea springande.

Pappa, han ljuger!
Hur vet du det?
Enkelt, pappa. Han luktar inte gatan. Han luktar hem.
Vad då, har du luktat på honom?
Såklart jag har. Vet du vad han luktar?
Hm vetebröd? Barntvål? Varm mjölk?
Gissa igen.
Hon stack fram handen, svart av smuts.

Sot?
Nej, titta.
Jag luktade och rev bort en fläck.
Smink?
Exakt! sa Linnea. Smink! Han kletade på sig för att passa in som trasig.

Vad heter han då?
Han sa att han heter Oskar, men det är nog bara på låtsas. Spännande va?

Det är som teater, viskade Märta.
Vad är syftet då? undrade jag.
Vet inte än, men han säger inget. Märta pressar honom just nu. Han spricker nog snart.
Vi får se, sa jag och tittade på mina busiga döttrar, som glatt lekte god och ond polis.

I köket satt Oskar på pallen, nytvättad och nyduschad. Märta och Linnea dukade fram och fnissade åt varandras skämt. För mig såg han nu ut som vilken svensk pojke som helst: rödaktigt hår, blå ögon, en gammal t-tröja och slitna jeans. Han såg upp, rak i ryggen, utan rädsla.

Gillar du potatis, Oskar? Eller vill du ha lite gräs? retades Linnea.
Kanske nötfoder, föreslog Märta.
Flickor, sa jag, nu får ni lugna er. Ät nu.

Medan vi åt såg jag hur Oskar slappnade av. Han hörde liksom hemma där, fast han bara varit hos oss i någon timme. Det hände någonting med honom han blev gladare, tryggare, mer som sig själv.

Efter maten föll tystnaden. Så, plötsligt, reste han sig.

Okej Jag ger upp, suckade han. Märta, Linnea, ni är schyssta. Och du, Anders Jag ber om ursäkt för att jag lurade er.

Jag nickade. Det är okej. Men berätta nu vad som är sant.

Och han berättade allt. Hans namn var egentligen Oskar Sundberg, han var elva, precis som Linnea. Hans pappa hade dött i Afghanistan, mamman hade gått bort kort efteråt och han och hans tre systrar hade blivit kvar nästan placerade på barnhem, men den äldsta systern, Sofia, lyckades behålla ihop familjen. De klarade sig, men sorgen tvingade dem att växa upp snabbt.

På sistone hade Oskar märkt att Sofia blivit tyst, nästan sjuk. Det visade sig att hon var förälskad i mig. Hon hade hört om mig, om att jag adopterade och hjälpte barn; någon gång hade vi träffats genom jobbet. Men hon vågade inte ta kontakt. Då hade Oskar klätt ut sig och fejkat sin roll, allt för att kolla hur vi var hemma: var vi snälla? Hur var flickorna? Hade han kunnat tänka sig att lämna sin syster till oss om vi var elaka?

Ni är jättefina! utbrast han. Märta, Linnea ni är bäst. Anders, vill du gifta dig med min syster? Hon är underbar, snäll och bra Hon har bara varit rädd att du inte ska vilja ha någon med tre barn på halsen.

Flickorna skrattade, nästan i chock över sanningen. Men det fick dem också att titta på mig och fråga:
Men pappa, vill du?

Jag tänkte på allt. Visst var det överraskande, men konstigt nog hade jag tänkt på Sofia ibland, särskilt när barnen somnat.

Jag såg på Oskar, på mina egna flickor.

Om Sofia vill, så ja.

Oskar reste sig, gick fram och tog min hand med en fast handskakning som man gör i Sverige när man menar allvar.

Jag fick tårar i ögonen. Märta snörvlade.

Linnea bröt tystnaden:
Vad var det jag sa, pappa? Du sa att inget speciellt skulle hända idag, men du fick ju både en ny bekantskap och kanske världens bästa present: en ännu större, ännu varmare familj.

Den kvällen lärde jag mig att ibland visar sig lyckan i vardagskappan, när man minst anar det. Och den rikedom som spelar roll i livet, den har aldrig något att göra med pengar.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Den ende mannen i familjen Under morgonens frukost satt äldsta dottern Vera och tittade på sin smartphone: – Pappa, har du sett dagens datum? – Nej, vad är det med det? Istället för att svara vände hon skärmen mot honom: siffrorna visade 11.11.11 – det vill säga 11 november 2011. – Det är ju ditt lyckotal, 11, och idag har vi tre på rad. Du kommer få en fantastisk dag! – Om bara dina ord blev till honung, smålog Valerij. – Ja du pappa, flikade yngsta dottern Nadja in, också hon med blicken i telefonen. – Idag väntar skorpioner ett trevligt möte och en gåva för livet. – Coolt. Visst är det så att någon okänd släkting i Europa eller USA gått bort, bara vi står med i testamentet – och självklart är han miljonär… – Miljardär, pappa! skrattade Vera, – Miljonär är väl lite i klenaste laget för dig. – Håller med! Vad skulle vi göra med en sån massa pengar? Vi köper en villa i Italien eller på Maldiverna. Och en yacht… – Och en helikopter, pappa! Jag vill ha min egen helikopter… – Inga problem. Och du, Vera, vad önskar du dig? – Jag vill göra filmdebut i Bollywood, tillsammans med Salman Khan. – Oj då! Det är ju enkelt ordnat, jag ringer Amitabh Bachchan så fixar vi det. Så nu får ni sluta drömma – det är dags att gå till skolan. – Man får alltså inte ens drömma… suckade Nadja. – Klart man får! Det måste man nästan, svarade Valerij och reste sig från bordet. Bara ni inte glömmer bort skolan… Av någon anledning mindes han nu denna morgon, när han vid dagens slut packade varor i sina påsar i en ICA-butik. Dagen blev tvärtom jobbig, mer att göra på jobbet och han fick stanna kvar en timme extra. Inte blev det heller något trevligt möte, eller någon livsgåva. ”Lyckan flög förbi som en servett i vinden ovanför Paris”, tänkte Valerij, när han lämnade butiken. Vid hans gamla Volvo som troget tjänat familjen i 25 år, snurrade en pojke runt. En hemlös. Det såg man direkt: ovårdad, kläderna var huller om buller, ena skon var urväxt och den andra en trasig känga med blå elkabel som skosnöre. På huvudet en sliten mössa, ena örat var svedd. – Ursäkta, jag… är hungrig… kan jag få lite… bröd… viskade pojken när Valerij närmade sig bilen. Det var varken pojkens utseende eller den hopplöst gammaldags frasen som grep tag i Valerij – det var pausen mitt i meningen, en signal han lärt sig känna igen från teatern som ung: en riktig känsla, eller en inövad replik? Pojken ljög. ”Okej, vännen, vi leker din lilla teaterpjäs. Mina prinsessor kommer att älska det här – de är födda detektiver.” – Bröd är ingen middag. Vad säger du om borsjtj, potatis med sill och kompott med nybakade bullar? Pojken blev tagen men fann sig snabbt, spände sig och gav honom en mörk blick. – Tja? Ja eller nej? – Ja…, fick pojken ur sig. – Bra. Håll i det här. Valerij gav honom matkassen – ett test han alltid använde, riktiga hemlösa brukade genast sticka. Pojken höll sig kvar. – Var snäll och sätt dig, sade Valerij och öppnade bildörren. Bilen är klar och maten väntar. De körde tysta i fem minuter mot byn där Valerij bott tio år med döttrarna. Själv vuxen utan familj, brann hans hjärta för hemlösa barn. Så många han skjutsat den här vägen, först hem och sedan vidare till deras nya familjer. Om det inte var för alla korkade regler, tänkte Valerij, hade han adopterat dem allihop. Döttrarna väntade på trappan när bilen svängde in. – Vad har du där, pappa? – Det där, flickor, är den utlovade trevliga bekantskapen och gåvan för livet, log Valerij. – Super! sa Nadja och kikade på pojken under mössan. Vilken present! Är du säker på att du inte tagit fel? – Tror du, det? Han klamrade sig fast vid mitt ben och ropade ”jag är din present!” – Vad heter presenten? frågade Vera. – Den är namnlös. – Vad, var det ingen etikett? – Nope. – Stackars pappa, mumlade Nadja teateraktigt. Du fick en defekt… Men vi slänger den inte. Pojken blev nervös men Nadja grep honom mjukt om axeln: – Hallå, är det någon hemma i stugan? Pojken teg. – Ingen mottagning här, suckade Vera. Vi går in – kanske funkar det bättre där! Systrarna förstod varandra med en blick: chockterapi, god och ond polis. Fem minuter, visade pappa. Två, svarade Vera med ögonen. – Nadja, ta presenten med dig in. Vi ska undersöka vilken sorts okänd vandrande varelse det är. De släpade in pojken – och efter en stund sprang Nadja ut i garaget. – Pappa, han ljuger! – Hur vet du det? – Lätt, svarade Nadja. Han luktar inte gata. Han är hemmabarn! Hon räckte fram handen fläckig av smink. – Grimaser? – Prick! Han har målat sig för att se skitig ut. Kallar sig Bison – det är ett gängnamn. Men han kom hit med mening, klädde ut sig och gick på scen. Teater med bara en skådis… – Varför? – Just det vi ska fråga! Men Vera knäckte honom redan. Strax pratar han, som komikern Babben! – Och där inne väntar ser vi redan med kemikalier… De satte sig till bords – och sakta men säkert tinade pojken upp. Rödblond, klarblå ögon. Till slut föll masken. Han visade sitt id – Spartak Bugaev, nästan jämngammal med Nadja. Fadern död i kriget, mamman dog i barnsäng, storasyster och syskon kvar. När storasystern Sofia förälskat sig i Valerij, ville pojken själv spionera innan familjen säkert skulle passa. Hans plan: klä ut sig till hemlös, smyga sig in och känna av stämningen. – Ni är helt underbara, sade han tyst. Valerij Borisovitj, snälla ta emot min syster. Du kommer älska henne… Döttrarna studsade, omfamnade sin far: – Nu blir vi en stor, lycklig familj – pappa, det var ju DET här du önskade hela tiden!