Den elaka grannen – Rör inte mina linser! – skrek den föredetta väninnan. – Se till dina egna ögon! Tror du jag inte ser vem du blänger på? – Men är du svartsjuk, eller? – förundrades Tamara Andersson. – Jaså, på honom har du kastat blickarna! Jag vet vad jag ska ge dig i julklapp: en läppinsvängningsmaskin! – Och varför då? Behåll den själv! – kontrade Lullan. – Eller är dina läppar redan bortom räddning? Tror du jag inte märker något? Gamla Tamara svängde benen över den slitna sängen och gick till sitt lilla hemmakapell för att be morgonbönen. Man kan inte säga att hon var särskilt troende: något måste ju ändå finnas däruppe – någon måste ju hålla i trådarna! Men vem, ja det var en öppen fråga. Denna högre makt gick under olika namn: kosmos, begynnelsens början och såklart – Gud! Ja, den snälla farbrorn med vitt skägg och gloria, sittande på sitt moln, som tänker på alla människor på jorden. Dessutom hade Tamas ålder sedan länge passerat livets andra halva och nosade nu på sjuttiostrecket. Och vid den åldern bråkar man inte med Gud: för om han inte finns, förlorar de troende inget. Men om han finns förlorar de icke-troende allt. I slutet av morgonbönen lade Toma till några ord från sig själv: såklart! Ritualen var klar, själen blev lättare – nu kunde dagen börja. I Tamara Anderssons liv fanns två stora problem. Fel gissning – inte snö och slask eller dåliga vägar: nej, de var gamla klassiker! Det handlade om grannen Lullan och Tomas egna barnbarn. Barnbarnen var enkla: dagens ungdom, de vill ju aldrig hjälpa till. Fast de hade åtminstone sina föräldrar – låt dem ta fajten! Men vad skulle hon göra åt Lullan? Hon retade grannen till vansinne på klassiskt vis! I filmer är gnabbandet mellan svenska aktriser gulligt och charmigt. I verkligheten ser det dock inte lika sympatiskt ut. Särskilt när grannen ger sig på en helt utan anledning. Och så hade Toma en vän, rättare sagt en gammal skolkamrat som kallades Pelle Moppe. Med fullt namn hette han Per-Evert Kozyr. Klangen där, va? Hans smeknamn var lätt att lista ut: i sin ungdom älskade Kozyr-Pelle – vilket uttryck! – att bränna runt på sin moped, eller “moppen”, som han sa på bredaste Värmländska. Sen krympte det till bara “Moppe”. Den gamla moppen samlade nu damm i boden. Men smeknamnet satt ordentligt fast: så blir det på landet! Förr hängde de i båda par: “Moppe” med sin fru Nina och Toma med sin make. Men deras respektive hade sedan länge fått egna gravstenar på kyrkogården. Toma hängde fortsatt med “Moppe” av gammal vana: de hade ju gått i skolan tillsammans. Och Pelle var en god vän. De var tre nära vänner i plugget: hon, Pelle och Lullan – det funkade riktigt bra. Det var en äkta vänskap – pojke-flicka-flirt hörde inte till. De gick alltid överallt tillsammans: den reslige riddaren i mitten, de slanka damerna snyggt på varsin sida. Som en kopp med två handtag – såna där man nästan inte kan tappa! Med åren förändrades vänskapen. Eller rättare sagt – den tog slut, och förvandlades först till missunnsamhet från Lullan, sedan till ren och skär avsky. Som i en tecknad film: det känns ibland som om någon har bytt ut henne… Det var som om någon bytte ut Lullan! Det började efter Lullans makes bortgång: innan dess hade det ändå varit hyfsat. Människan förändras med åldern: den småsnåle blir snålare. Pratsam blir pratkvarn. Den avundsjuka slits sönder av avund. Kanske var det samma sak med Tomas granne: tanter är såna. Gubbar med, för den delen. Och det fanns anledning till avund. För det första: även med åren förblev Tomka slank. Lullan däremot hade förvandlats till knubbig madam: ja, var skulle midjan egentligen sitta? Hon kom till korta bredvid grannen. För det andra: deras gamle skolkamrat började visa Tamara mer uppmärksamhet. De viskade ofta och fnissade, alldeles intill varandra med sina grånade huvuden. Med Lullan blev det bara korta och torra ordväxlingar. Och Pelle hälsade betydligt oftare på Toma än på Lullan; Lullan fick tjata hem honom… Jaja, kanske var hon inte lika klok som irriterande Tomka. Och humorn – tja, där var det tomt! Pelle har alltid älskat att garva. Det finns ett bra svenskt ord – tjattra: det började Lullan göra nu, gnälla för minsta lilla. Först klagade hon på Tomas utetoalett: den spädde på den dåliga lukten! – Din dass stinker! – klagade Lullan. – Men herregud, den har ju stått där i hundra år, har du först märkt det nu? – undrade Toma, och kontrade: – Och dina nya ögonlinser var väl gratis via landstinget! Man får inget bra gratis! – Rör inte mina linser! – skrek föredetta väninnan. – Se till dina egna ögon! Tror du inte jag ser vem du blänger på? – Men är du svartsjuk, eller? – Toma såg häpet på henne. – Jaså, på honom har du siktat in dig! Jag vet vad du ska få i julklapp: en läppinsvängningsmaskin! – Behåll den själv då! – Lullan bet ifrån. – Eller är dina läppar redan bortom räddning? Tror du jag inte märker något? Jodå, du ser visst, din …mamma! Det var inte första gången. Och Pelle, som Toma klagade för, tipsade att bygga in dasset inomhus! Barnen samlade ihop till finspolad wc åt mamma. Och vännen Per-Evert grävde ner det gamla utedasset: nu kunde Lullan vila från klagolåten. Eller? Nej, så enkelt var det inte! Nu såg Lullan att barnbarnen plundrade päronträdet – hennes päron på Tomas tomt. – De trodde nog att trädet var vårt! – försökte Toma förklara. Hon var säker på att ingen hade rört ett päron! – Dina höns springer ju i mina land men det säger jag inget om! – Hönor är dumma djur! Bara kött eller ägg till dem! – snäste Lullan. – Barnbarn ska uppfostras, farmor! Inte flamsa med diverse gubbar hela dagen! Ja men visst: tillbaka på ruta ett, och återigen rasade det mot Pelle… Barnbarnen fick sig en avhyvling. Och päronen blev kvar. Men då visade det sig att någon hade skadat de grenar som stack in över staketet! – Var då? Visa! – bad Toma: inga skador syntes till! – Där, och där! – stack Lullan sitt knotiga finger åt olika håll – ja, och Tomas händer var minsann finare, med långa, raka fingrar. Händer är en del av stilen! Spelar roll om det är landet? Stil är stil! Då föreslog Pelle Moppe att grena skulle kapas: de hänger ju över på din sida! Där gör du vad du vill! – Men hon kommer skrika! – invände Toma. – Skulle vi slå vad? Hon vågar inte, jag har din rygg! – log Pelle. Och ja: Lullan såg mycket väl vem som sågade – men teg. Trädbråket löstes också. Men nu fick Toma egna klagomål mot Lullan: hennes höns hade verkligen blivit för närgångna i trädgårdslanden i år. Lullan hade skaffat en ny ras: förra året var det lugnare. Men en höna är en höna: den krafsar alltid! Snart låg planteringarna upprivna. När Toma bad henne hålla dem hemma, flinade Lullan bara: ”Kom igen, vad ska du göra åt mig?” Man kunde ju steka en eller två demonstrativt! Men snälla Toma var för artig för att begå något liknande. Då föreslog den påhittige vännen en idé från internet: lägga ägg i landen på natten. På morgonen plockade Toma dem inför Lullan. Han var ju dataexpert! Internet fanns i byn sedan länge. Och vet ni, det funkade: tack, internetvärlden! En förbluffad Lullan såg på medan Toma plockade ägg ur landen – och sen gick in med hela skålen. Hönsen syntes aldrig mer på den sidan staketet. Är vi vänner nu då? Lullan, va? Finns det ens nåt att bråka om? Inte då! Nu störde Lullan sig på röken och maten från Tomas sommarkök: hon lagade ute ända till hösten. Ja, det passar direkt! Igår störde det inte, idag är det outhärdligt! Och kanske att jag är vegetarian, har du tänkt på det?! Och dessutom har riksdagen förbjudit grillar! – Har du sett någon grill eller? – försökte Toma tala förstånd med ex-väninnan. – Du borde putsa dina glasögon ibland, du noggranna! Tamara Andersson var en tålmodig själ, men nu var måttet rågat. För grannen hade verkligen blivit “oemotståndligt irriterande” – ja, det är ordet! Det gick aldrig lugnt med Lullan… – Ska vi lämna henne till forskning? – mumlade Toma dystert till Pelle över en kopp te. – Hon tänker äta upp mig levande! Gamla Toma hade verkligen blivit tunn och blek: nervkriget tog ut sin rätt. – Hon sätter det nog i halsen! Och det tänker jag minsann inte gå med på! – lovade vännen. – Jag har fått en ännu bättre idé! Några dagar senare, en vacker morgon, hördes en sång: – Toma, Toma – kom ut från stugan! Utanför stod en glad Pelle Moppe: han hade lagat sin gamla moped! – Vet du varför jag varit nedstämd? – började Per-Evert, – för min moppe var trasig! Ska vi ut och åka, snygging? Hoppa upp – vi återupplever ungdomen! Och Toma hoppade upp! För numera har riksdagen officiellt upphävt pensionärsgränsen: nu är alla seniorer +65 aktiva! Och gamla Toma for iväg – rakt in i nya livet. Snart blev hon Fru Kozyr: Per-Evert Kozyr friade. Allt föll på plats, och Toma flyttade hem till maken. Kvar blev Lullan – ensam, fet och sur. Men är inte det ett nytt argument för ännu mer avund? Hon hade ju ingen att bråka med längre – all ilska fick hon hålla inom sig. Och det måste få komma ut… Så håll ut, Toma, stanna inne – det lär komma mer. Ja, sång och dans – precis så är det på landet! Och allt detta bråk kring dasset – fullständigt i onödan…

Elaka grannsärran

Rör inte mina linser! vrålade den forna väninnan. Och håll koll på dina egna ögon! Tror du jag inte ser vem du stirrar på?
Men är du svartsjuk nu, eller? förvånades Tamara Karlsson. Jaha, på vem vill du då lägga vantarna? Jag vet precis vad jag ska ge dig i julklapp: en läpp-rullningsapparat!
Nej men, varför inte behålla den själv? kontrade Lisen utan att blinka. Eller är det så att dina läppar ändå inte klarar någon maskin längre? Tror du jag inte märker nåt?

Tant Tamara slängde benen över sängkanten och traskade bort till sitt lilla altare ovanför bokhyllan för att läsa sin morgonbön.

Inte för att hon var särskilt religiös: något, eller någon, där uppe höll ju ordning på spektaklet, det måste ju vara så! Men exakt vem? Ja, det var en fråga lika öppen som landskapen i Småland.

Den högsta makten fick olika namn: universum, urkraften, och självklart Gud! Denne snälle gubbe med vit skägg och gloria som satt på ett moln och hade koll på alla till och med folk i lilla Åmål.

Dessutom hade tant Tamis ålder börjat närma sig sjuttio, så det var bäst att inte bråka med den där Högre Makten. För finns den inte, har de troende ändå inget att förlora men om den finns förlorar icke-troende rubbet.

När dagens bön var klar, la Tamara till några egna rader så klart! Ritualen var genomförd, själen lättare dags att ta sig an ännu en dag i den svenska vardagen.

Tamara Karlssons liv kantades av två stora bekymmer. Nej, det handlade varken om snöröjning eller tråkig syll. Det var grannen Lisen och, så klart, Tamaras egna barnbarn.

Barnbarnen var i och för sig lättfattliga: dagens ungdom, ni vet vill helst ligga på soffan och äta ostbågar! Men barnbarn har ändå föräldrar som kan jaga dem runt huset, det är deras bekymmer.

Grannen Lisen däremot, hade utvecklat konsten att trötta ut Tamara på det allra svenskaste vis: med sura kommentarer och passivt aggressivt smågnabb.

Man kan ju tänka att käftande mellan filmstjärnor som Eva Rydberg och Marianne Mörck är riktigt lustigt på teatern. I verkliga Åmål är det mest bara, ja, småsurt. Särskilt när folk klagar för klagandets skull.

Tant Tamara hade också en vän med det lysande smeknamnet Petter “Moppen” Kroon ja, för i sitt långa namn hette han egentligen Per-Erik Kroon: men det är ingen idé att lägga sånt på minnet.

Smeknamnet var lätt att lista ut! För i sin ungdom var Kroon Petter känd för att bränna runt i stan på sin gamla Crescent-moppe. Därav: “Moppen”. Nu vilade moppen dammig i boden, men smeknamnet var för evigt.

Förr höll de ihop familjevis: Petter med sin fru Ingrid, Tamara med sin Olof. Men de där andra hälfterna hade redan flyttat till kyrkogården, så Tamara och Petter fortsatte vänskapen av bara farten. De känt varandra sen småskolan. Och vän var han verkligen.

I plugget hängde de tre Tamara, Petter och Lisen. Raka motsatsen till alla kärleksdramer: ren vänskap, håll ut! Inget flörtande eller dramatik; de gick armkrok genom skolans korridor som en trygg och stadig tekopp med två rejäla öron.

Med åren förändrades dock vänskapen. Eller snarare: den försvann och ersattes av Lisens växande avoghet mot Tamara, och till sist: brinnande hat, helt utan någon egentlig anledning.

Man kan undra om någon bytte ut Lisen nattetid? Allt gick snett efter hennes makas bortgång. Förr var hon ändå rätt trevlig.

Men, visst, människor förändras: den snåle blir snålare, den pratsamma blir pladdrig och den avundsjuke exploderar av… just det, avund. Det var väl precis det som drabbat Lisen, tänkte Tamara. Karlar är inte ett dugg bättre.

Och visst fanns det skäl till avund.

För det första hade Tamara, trots åldern, kvar figuren. Medan Lisen själv blivit en robust pjäs i damlaget: var ska vi markera midjan, frågade folk på ICA. Lite surt blev det, när Tamara jämt vann på det planet.

För det andra hade gamle vännen Petter börjat ägna Tamara allt mer uppmärksamhet: de skrattade, viskade och verkade ha en massa egna skämt. Med Lisen blev det högst några korta “jaha” eller “mhm”.

Och vet ni, Petter hälsade på hos Tamara hela tiden! Medan Lisen fick nästintill boka in sig.

“Jaha, kanske är hon inte lika klipsk, den där Tompa”, tänkte Lisen. “Och humor, det har hon inte!” Men Petter hade alltid älskat att dra dåliga vitsar vid kaffebordet.

Det finns ett härligt svenskt ord för Lisens nya hobby: gnälla! Och hon var minsann mästare.

Först var det Tamaras utedass som plötsligt luktade illa.

Ditt dass stinker över hela råglandet! skrek Lisen från buskarna.

Den har ju stått där sen Palme var statsminister! Upptäcker du det först nu? kontrade Tamara och bjöd igen: Just det! Men linserna skaffade du ju gratis på landstingets bekostnad! Snyggt ska det va, men billigt…

Rör inte mina linser! tjöt Lisen. Akta dina egna ögon! Tror du jag inte ser vem du glor på?

Svartsjuk nu igen? sa Tamara. Ja, ja, du vill väl ha någon du med! Jag vet vad jag ska ge dig i julklapp: läpprullaren!

Behåll du den, du! snäste Lisen. Eller är det omöjlig maskin för dina läppar vid det här laget?

Hur som helst, det där var långt ifrån första grälet. Till slut ryckte Petter ut med ett tips: fyll igen dasset och fixa ett innetoalett! Och Tamaras barn slängde ihop till en riktig toalett. Själva dasset fylldes igen av snälle Per-Erik så, nu fick det vara nog, Lisen! Nya tag!

Fast nä, nu kom det snabbt ett nytt problem: barnbarnen hade visst snott päron från Lisens träd. Trots att grenarna växte rakt in på Tamaras tomt.

De tror ju att de växer hos oss! försökte Tamara bortförklara. Själv hade hon inte sett något päronplockande sedan millennieskiftet. Och dina höns sprätter ju upp mina morötter, och jag klagar inte för det!

Höns är för dumma för sitt eget bästa! morrade Lisen. Men barnbarn måste du allt lära hyfs, farmor! Sluta kackla och flörta med gubbar på gården!

Samma visa, nytt område tillbaka till Petter…

Barnbarnen fick en liten utskällning. Och päronsäsongen var ändå över. Men tro för all del inte att det var slut där! Nästa grej: några grenar hade tydligen blivit skadade.

Visa var! bad Tamara. Men några skador fanns verkligen inte att se.

Där! Och där! Lisen petade i luften med krokiga fingrar. Och, ja, Tamaras händer var både slankare och rakare.

Händer säger mycket om en dam även på landet får man tänka på sitt intryck.

Då kom Moppen-Petter med förslag: såga av grenarna! De sitter ändå på din sida, gör vad du vill!

Men hon kommer ju skrika som en skållad gris! invände Tamara.

Slår vad om att hon inte vågar. Och jag står vakt! lovade Petter.

Och visst. Lisen stod och såg precis allting men sa inte ett ord när Petter jobbade med sågen!

Så, grenproblemet: löst. Men då kom hönsen in med ny attack. Hönsen grävde verkligen runt bland lök och rödbetor, värre än förra året.

Lisen hade skaffat någon modern superras av höns. Alla vet ju att höns är obildade, och dessutom rotar de runt på måfå. Hela odlingen såg ut som slagfält efteråt.

När Tamara bad Lisen hålla sina höns hemma, hånlog grannen bara: “Gräv på du, Tamara, vad tänker du göra åt saken?”

En idé vore ju att fånga några och sätta stekpannan på men Tamara var för godhjärtad för att äventyra freden så.

Då kläckte kvicktänkte Petter en bättre idé från internet: lägg ut några ägg på grönsakslandet på natten, och plocka demonstrativt in dem på morgonen som om det var hönsens förtjänst.

Och vet ni vad det funkade! Tack, världsomspännande nätet nån gång kommer det till nytta!

Lisen blev så chockad av synen att hon stod som förstenad när Tamara triumferande gick in med en hel skål.

Efter det inga fler höns på fel sida staketet.

“Jaha, kan vi vara sams nu, Lisen?” tänkte Tamara. “Finns ju inget kvar att gnälla på!”

Ha! Skojar du? Nu var det plötsligt rök och doft från Tamaras utekök som var störande.

Det luktade tydligen inte igår, men idag var det olidligt. Ingick vegetariskt leverne i klagorutan. Och, visst, riksdagen hade väl antagit grill-lag…

Var har du sett någon grill här, egentligen? försökte Tamara. Prova att putsa brillorna nån gång, du ordningssamma!

Tamara var tålmodig, men nu var gränsen nådd. Lisen hade gått in på ren och skär “besvärskärring” ett ypperligt svenskt ord.

Kanske någon skulle forska på henne? skojade Tamara dystert när hon och Petter drack te. Hon äter nog upp mig till slut.

Och visst, Tamara blev både tunnare och tröttare det tärde konstant på nerverna att ha Lisen som grannfru.

Hon sätter ändå något i halsen! Och det tänker jag hindra! lovade Petter. Jag har en ännu bättre idé!

Några dagar senare, en strålande morgon, så hörde Tamara sång utanför dörren:
Tami, Tami, kom ut och ta en tur!

Där stod Petter, strålande, på sin nyreparerade Crescent. Petter på Moppen var tillbaka!

Vet du varför jag såg ut som en gravad lax förr? började Per-Erik. Jo, moppen fungerade inte!

Nu kör vi, pärla! Dags att minnas ungdomen!

Och Tamara hoppade upp! Numera är ju pensionärer i Sverige officiellt “65+ aktiva seniorer”, har riksdagen bestämt.

Så for de klingande ut i livet, och Tamara blev verkligen köningska för Petter Kroon friade faktiskt!

Så föll alla bitar på plats, och Tamara flyttade in hos sin karl.

Lisen blev kvar: ensam, rund och på ovanligt dåligt humör. Säg själv nog fanns det där ännu en anledning till avund?

Dessutom, nu hade hon ingen att muttra på allt gnäll samlades på hög i henne själv. Och det måste ju ut någon gång

Så, håll ut, Tamara, och stanna inne! Jajamän, livet på landet är verkligen en sång vad hade du väntat dig i Dalsland?

Onödigt mycket ståhej om det där utedasset ändå…