DEN DÄR MARSEN
Mars är inte bara en månad, utan en årlig prövning av själsstyrka.
Särskilt när din kärlek är lika nyckfull som vädret utanför fönstret: ibland vår, ibland verkar det som världens undergång, ibland någon som spillt grå färg över hela Stockholm.
…
Kärleken mellan Olof och Svea började i mars, vilket förklarade allt.
Medan andra par möttes under blommande körsbärsträd, så träffades dessa två när Olof råkade plaska ner Svea med smältvatten från en gata, och hon, istället för att gråta, skickligt slungade en halvt frusen snöboll mot hans framruta, som enligt Olof nog innehöll en sten.
Det var kärlek vid första stutsen.
Mars i deras stad var en tid då romantiken tog sig ut på gatorna iklädd gummistövlar.
Ska vi gå ut och promenera?
viskade Olof ömt i telefonen.
Jag har ingen båt, svarade Svea klokt.
Jag bär dig på ryggen.
Deras dejter blev till rena träningspass för marinkåren.
Olof bar Svea över sjöar av smält slask, medan hon höll paraplyet över honom, ett paraply som desperat ville blåsa bort till Malmö tillsammans med deras hopp om torra fötter.
Vet du, sa Olof filosofiskt, klafsande med högra stöveln det är här djupet i känslorna bor.
Vi är som två änder i parken.
Änderna flög till varmare länder redan i oktober, Olof.
Vi är mer som två slarviga pingviner som missat Antarktis, sköt Svea in.
Deras märkliga kärlek visade sig i små saker.
Något djupare i mars är inte en ring i ett glas champagne (det skulle ändå vara en isbit i), utan sista tabletten Ipren, delad i två.
Den här är till dig, sa Olof högtidligt, räckte henne halva tabletten.
Jag ger bort den med hela mitt hjärta.
Varför är det kattpäls på den?
Det är krydda.
För immunförsvaret.
Svea tittade på honom i en fånig mössa med stor tofs, röd näsa och vild blick och visste: det är det här.
Livets kod som gått fel och fört samman två som kan skratta trots att båda har feber (vilket för en man nästan är dödligt).
…
Den mest romantiska stunden kom i slutet av månaden.
Äntligen bröt solen igenom och blottade allt som vintern så flitigt gömt under snön.
Staden såg ut som kulisser till en film om sopgubbarnas uppror.
De stod på bron.
Vinden blåste i trettio meter per sekund och var på väg att rycka av Olofs jacka.
Svea, började han, försökte överrösta vårstojan jag ville säga…
Du är för mig som…
som den första snödroppen!
Lika blek och kämpar dig genom skräp?
undrade Svea och rättade sin halsduk, som redan snurrat tre varv kring huvudet.
Olof blev tyst.
Nej.
Lika stark.
Trots denna förbannade mars är du fortfarande med mig.
Även efter att jag tappade din mobil i en snödriva som visade sig vara en vattenpöl.
Svea såg på honom, nyste (samtidigt som spårvagnen passerade) och skrattade.
Okej, snödroppehjälte.
Vi går hem.
Jag har köpt ett kilo citroner och hittat ett recept på glögg.
Om vi klarar oss genom söndagen, erkänner jag vår kärlek som ett kulturellt arv.
De gick längs gatan, undvek isberg på trottoaren.
Det var mycket djup kärlek.
Djup exakt till knäna lika mycket vatten som fanns i deras trappuppgång.
Men det gjorde ingenting.
För i just den marsen handlar livet inte om hur rena dina skor är, utan om vilken hand du håller när ni båda halkar mot det oundvikliga april…
…
Ett år gick.
En ny “den där marsen” kom.
Staden blev återigen kuliss till filmen “Vattenvärlden”, med budget på tre svenska kronor.
Olof och Svea stod framför en enorm vattenpöl som ockuperat hela gården över natten.
Grannarna hukade längs staketet, försökte hålla sig på kanten av isen, och en pensionär spanade hoppfullt upp mot himlen, väntande på räddningshelikopter, eller åtminstone en duva med en kvist.
Olof, Svea tittade på sina nya vita sneakers, inköpta i ett ögonblick av ogrundad optimism.
Vi är vuxna människor.
Vi har bolån, jobb och årsredovisning.
Vi kan ju inte bara…
Men det kan vi, avbröt Olof.
Som en trollkonstnär tog han fram två knallgula gummistövlar med ett glatt anktryck.
Jag köpte dem igår.
Din storlek.
Svea suckade.
Det är den sortens “djup kärlek” när ens partner vet både din skostorlek och din beredskap att dumma dig.
…
Fem minuter senare stod de mitt i vattenpölen.
Vattnet klafsade glatt, solen speglades i smutsiga isflak, och folk såg på dem som på rymningsförsök från ett väldigt snällt men väldigt låst hem.
Tänk, Svea gjorde ett hopp, plaskade en fontän som landade på grannen i pälsmössa det här är bästa starten på våren.
Det är kod Gula Ankan, svarade Olof seriöst.
Världsordningen försökte dränka oss i melankoli, men vi har vattentäta hälar.
De stod mitt bland vårkaoset absurda, genomvåta och ändå helt i takt.
Det var en märklig kärlek, förståelig endast för de som ser bottnen där andra bara ser smuts.
Olof kramade henne, och just då värmde solen så kraftigt att det började ryka från deras jackor.
Vi brinner, noterade Svea.
Nej, log Olof.
Vi har äntligen värmt oss till rätt temperatur.
I den där månaden mars insåg de: när livet erbjuder dig vattenpölar köp de mest färgglada stövlarna och lär dig dansa i dem…
