DEN DÄR MARS MÅNADEN
Mars är mycket mer än en månad det är en årlig psykologisk prövning.
Särskilt när din kärlek är lika egensinnig som vädret utanför: där ute är det varken vår eller världens undergång, det är som om någon helt enkelt tömt ett stort grått färgburk över hela Stockholm.
…Kärleken mellan Olof och Maja började i mars och det förklarade allt.
Andra par träffas under körsbärsblommornas vals, men dessa två möttes när Olof råkade skvätta vatten från en slaskpöl på Maja.
Hon grät inte, utan slungade istället en stenhård snöboll mot hans vindruta och Olof svor på att det satt en sten i dess kärna.
Det var kärlek vid första snökastet.
Mars i deras stad var tiden då romantiken stapplade ut på gatan i gummistövlar.
Ska vi gå en promenad?
Olof viskade kärleksfullt i telefonen.
Har du en roddbåt?
svarade Maja utan att tveka.
Jag bär dig på ryggen.
Deras dejter liknade övningar för kustjägare i gyttjiga landskap.
Olof slet med att bära Maja över isblandade sjöar av smält snö, medan hon höll ett paraply över honom som utmanade vinden och hotade att blåsa bort till Malmö tillsammans med deras förhoppningar om torra fötter.
Du vet, filosofierade Olof medan hans högra stövel klafsade, det är detta som är djup kärlek.
Vi är som de två ankorna i parken.
Ankorna flög till Spanien redan i oktober, Olof.
Vi är mer som två obeskrivligt otaktiska pingviner som missade Antarktis, sa Maja och drog ner mössan över öronen.
Deras märkliga kärlek syntes i små detaljer.
Djup kärlek i mars är inte en ring i champagneglaset (där ändå en isflak skulle flyta), utan den sista brustabletten “Alvedon”, delad mitt itu.
Den här är till dig, deklarerade Olof högtidligt och räckte henne ett halvt gult pulver.
Jag river den direkt ur hjärtat.
Varför är det fullt av kattens päls?
Det är kryddan.
För immunförsvaret.
Maja studerade honom med den fåniga mössan med tofs, ett illrött nästippe och galen glans i blicken.
Hon förstod: det var just det.
Kodträffen i universum som slog fel och ledde samman två personer som kunde skratta trots feber (vilket för alla svenska män är närmast ett dödligt tillstånd).
…Det mest romantiska ögonblicket kom i slutet av mars.
Solen bröt sig ut, och avslöjade allt som vintern noggrant dolde under snön.
Staden såg ut som kulissen till en film om upplopp i stockholms kommunalråd.
De stod på Västerbron.
Vindens takt var trettio meter i sekunden och försökte slita Olofs jacka av honom.
Maja, började han, försökte överrösta vårens dån, jag ville säga…
Du är för mig som…
som första snödroppen!
Lika blek och slåss mot sopor?
frågade Maja och rättade sin halsduk som snurrat tre gånger om huvudet.
Olof blev stum.
Nej.
Lika seg.
Trots denna förbannade mars är du fortfarande min.
Även efter att jag tappade din mobil i en snögrop som visade sig vara en vattenpöl.
Maja tittade på honom, nös samtidigt som spårvagnen passerade och skrattade.
Okej då, snödroppshjälte.
Kom nu.
Jag köpte ett kilo citroner och kollade upp ett glöggrecept.
Om vi överlever denna söndag, erkänner jag officiellt vår kärlek som ett kulturminne.
De gick längs trottoaren och navigerade mellan isberg.
Det var verkligen en djup kärlek.
Djup precis till knäna lika mycket vatten fanns i deras portuppgång.
Men det spelade ingen roll.
För i “den där mars” är det inte renheten på skorna som räknas, utan vilken hand man håller medan man glider mot den oundvikliga april…
…Ett år gick.
En ny “den där mars” kom staden blev till ett nytt Waterworld, men på budgeten av tre Svenska kronor.
Olof och Maja stod vid den massiva pölen som under natten lagt beslag på hela deras innergård.
Grannar hukade vid staket, försökte kliva över iskanter, och någon pensionär blickade förhoppningsfullt mot himlen, förväntade sig en räddningshelikopter eller åtminstone en duva med olivkvist.
Olof, Maja såg på sina nya vita sneakers, inköpta i ett allt för optimistiskt ögonblick.
Vi är vuxna nu.
Vi har bolån, jobb och årsrapport.
Vi kan inte bara…
Vi kan, avbröt Olof.
Han drog fram, som en trollkarl, två solgula gummistövlar med glatt ankmönster.
Köpte dem igår.
Din storlek.
Maja suckade.
Det var den där “djupa kärleken”, när partnern inte bara kan din skostorlek, utan också din beredskap att sjunka till de mest charmiga nivåerna.
…Fem minuter senare stod de mitt i pölen.
Vattnet skvalpade glatt, solen speglade sig i smutsiga isflak och förbipasserande betraktade dem som rymda från ett mycket snällt men mycket slutet institution.
Vet du, Maja hoppade, och stänkte en fontän över grannen i minkmössa.
Det här är bästa starten på våren.
Det är kod “Gula ankan”, svarade Olof gravallvarligt.
Universum försökte dränka oss i depression, men våra hälar är vattentäta.
De stod mitt i denna vår-kaos klumpiga, våta, men fullständigt synkroniserade.
En märklig kärlek, förstådd enbart av dem som kan hitta botten där andra bara ser smuts.
Olof omfamnade henne, och just då kom vårljuset så starkt att det började ånga om deras jackor.
Vi brinner, konstaterade Maja.
Nej, log Olof.
Vi har bara äntligen fått rätt temperatur.
Just den här mars insåg de: Om livet ger dig pölar köp de mest färgglada stövlarna och lär dig dansa i dem…
