Jag träffade Erik när vi båda var tjugosju år gamla. Då hade han redan avslutat sina universitetsstudier med högsta betyg och höll på att förbereda sin examensuppsats. Han hade många framgångar inom utbildningen. Dessutom hade han redan hunnit samla ihop tillräckligt med pengar för att köpa en tvåa i Göteborg och ett garage. Efter examen planerade han att köpa en bil. Ett år senare gifte vi oss. Och efter ytterligare ett och ett halvt år föddes vår dotter, som fick namnet Majken ett riktigt svenskt namn. När vi själva fyllde trettio hade Majken redan hunnit bli två månader.
Inför Eriks födelsedag föreslog jag att vi kunde fira på en restaurang tillsammans med svärföräldrarna, men han sa genast nej. Han ville fira dagen bara med oss, sina tjejer mig och Majken.
Så det gjorde vi. Dagen därpå, efter jobbet, åkte han ändå hem till sina föräldrar i Hisingen. Men han kom tillbaka snabbt. Han satte sig tyst på soffan och började gråta. Jag blev helt ställd. En vuxen man, självständig och pappa, satt där och grät öppenhjärtigt. Jag började trösta honom så gott jag kunde. Det var då han började öppna sig.
Det visade sig att han som barn blev slagen för minsta lilla sak: om han sparkade fotboll, fick kläderna smutsiga eller råkade kladda i skrivboken… Det var både hans pappa och mamma som brukade slå honom.
När jag blev äldre slutade de slå mig, men jag hörde aldrig ett vänligt ord från dem, berättade han. Jag gick ut gymnasiet med toppbetyg.
Jaha, men det är bara gymnasiet, du bör läsa vidare, fick han kommentar på.
Och så började Erik läsa vidare på universitetet, trots att han kanske inte riktigt behövde det.
Han köpte en egen lägenhet.
Bara femtio kvadrat? sa de nedlåtande, trots att de själva bodde i ett trettiokvadrats hus.
Han gifte sig med mig.
Liten och smal är hon, kan hon ens föda barn? frågade de.
Och när Majken föddes?
Det där barnet, den är då inte släkt med oss, finns inget av oss i henne! sa hans föräldrar.
Till sist sa de också ifrån på skarpen för att han inte ordnat någon fin middag till deras bröllopsdag.
Otacksamma son!
Det blev deras dom mot honom. Och då vände sig Erik till mig och frågade:
Är jag verkligen en så dålig människa att de inte kan älska mig?
Jag svarade att det finns människor som inte kan visa kärlek. Han hade bara oturen att födas in i en sådan familj. Men nu har han mig och Majken. Vi älskar honom, för han är den finaste man kan tänka sig.
Ser du inte hur lycklig Majken är varje gång du kommer hem från jobbet? sa jag till honom.
Och när Erik mindes hur vår lilla dotters ögon tindrar när hennes pappa kommer hem, då lugnade han sig och hans ansikte fylldes återigen med ett leende.
