Vi träffades när både jag och Erik var tjugosju. Vid det laget hade Erik redan tagit examen med toppbetyg från KTH i Stockholm och förberedde sig inför sitt examensarbete. Han hade lyckats bra med sina studier och hunnit spara ihop till en tvåa med garage i Vasastan. Efter examen tänkte han köpa en bilen Volvo, såklart. Ett år senare gifte vi oss. Och efter ytterligare ett och ett halvt år fick vi en liten dotter, Linnea. När vi båda fyllde trettio var vår flicka nyss två månader gammal. Eftersom hans födelsedag närmade sig, föreslog jag att vi skulle fira ute på restaurang tillsammans med hans föräldrar. Men Erik ville inte. Han sa att han ville spendera sitt firande bara med oss, sina två flickor.
Så blev det också. Men redan dagen efter, när han kommit hem från jobbet, körde han för att besöka sina föräldrar. Han kom hem igen tidigare än vanligt, satte sig på soffan, och tårarna bara rann. Det gjorde ont att se. En vuxen man, pappa och make, grät som ett barn. Jag försökte trösta honom, strök hans rygg och höll om honom. Då brast allt. Han berättade hur han som barn fått stryk för minsta lilla: för att han sparkade boll, för gräsfläckar på knäna, för ett bläckplumpar i matteboken Både hans mamma och pappa slog honom.
När jag blev äldre slutade de slå mig, men jag fick aldrig höra något snällt ord, berättade han med brusten röst. Jag tog studenten med högsta betyg.
Jaha, det var ju bara gymnasiet, hade hans pappa sagt. Klart du ska läsa vidare. Och Erik pluggade vidarefast han inte ens behövde en examen för jobbet han hade.
Sedan köpte han sitt första boende.
Bara femtio kvadrat meter?, sa hans föräldrar, trots att de själva bodde i ett radhus på trettio kvadrat.
Han gifte sig med mig.
Så liten och späd hon är. Kan hon ens bära ett barn? viskade hans mamma.
Linnea föddes.
Hon verkar inte ens lik oss. Undrar om det där verkligen är vårt barnbarn, muttrade de.
Till slut, när Erik inte fixade något släktkalas för deras bröllopsdag, blev det kalabalik.
Otacksamma son! skrek hans mamma.
Deras dom föll hårt och kallt. Då vände sig Erik mot mig, med ögon röda av gråt:
Är jag verkligen en så dålig människa, eftersom de aldrig kan älska mig?
Jag sa till honom att vissa människor är oförmögna att älska, och att han bara haft oturen att födas just där. Men nu har han mig och vår dotter. Vi älskar honom. För oss är han världens finaste.
Märker du inte hur lycklig din dotter blir när du kommer hem efter jobbet? Och Erik, som mindes glimten i Linneas ögon när han kliver in genom dörren, andades ut. Och till slut log hanpå riktigt.
