Jag och Viktor hade varit gifta i sju år. Redan från bröllopsdagen bodde vi med hans mamma, Margareta, som fått en stroke och var halvsidigt förlamad. Hon behövde hjälp med allt mat, medicin, vila. Jag trodde det skulle vara enkelt. Hon var min svärmor, jag var hennes svärdotter, och att ta hand om henne var min plikt.
Men jag visste inte att bördan skulle vara så tung och att den enda som borde dela den med mig, Viktor, skulle undvika den helt. Han jobbade på dagarna och satt med telefonen på kvällarna. “Du är bättre på att ta hand om mamma än jag”, sa han ofta. “Om jag försöker, gör hon bara ont.” Jag höll inte emot honom för det.
Jag trodde livet var så här: hustrun sköter hemmet, mannen försörjer. Men sen upptäckte jag att Viktor inte alltid var på jobbet han hade någon annan.
En dag såg jag ett sms: “Jag kommer ikväll igen. Att vara med dig är tusen gånger bättre än hemma.” Jag skrek inte, grät inte, gjorde ingen scen. Jag viskade bara: “Och din mamma då, den du har glömt i alla dessa år?” Viktor sa inget. Nästa dag var han borta. Jag visste exakt vart han hade gått.
Jag tittade på Margareta, kvinnan som en gång kritiserade varje tugga jag åt, varje tupplur jag tog, som sa att jag “inte var värdig att vara hennes svärdotter”, och en klump bildades i halsen. Jag ville bara lämna allt. Men då påminde jag mig själv: en människa måste alltid behålla sin värdighet.
En vecka senare ringde jag Viktor. “Är du ledig? Jag kommer och lämnar din mamma så du kan ta hand om henne.”
Jag packade hennes mediciner, journaler och en gammal anteckningsbok i en tygpåse. På kvällen hjälpte jag henne ner i rullstolen och sa mjukt: “Margareta, jag ska ta med dig till Viktor några dagar. Det är tråkigt att alltid vara på samma ställe.” Hon nickade, med ögon som lyste som ett barns.
I den lilla lägenheten ringde jag på dörren. Viktor öppnade, och bakom honom stod den andra kvinnan, i en sidenmorgonrock och med klarröda läppar. Jag sköt in Margareta i vardagsrummet, lade fram filtar och kuddar och satte medicinpåsen på bordet.
Lägenheten luktade starkt av parfym, men kändes kall och tyst. Viktor stammade: “Vad vad håller du på med?”
Jag log stilla. “Minns du? Din mamma är din. Jag är bara din svärdotter. Jag har tagit hand om henne i sju år det räcker.” Kvinnan bakom honom bleknade, med en sked yoghurt som inte kom till munnen.
Jag vände mig lugnt, som om jag avslutade en länge planerad uppgift. “Här är hennes journaler, recept, blöjor, bindor och salva för sårbäddarna. Jag har skrivit alla doser i boken.”
Jag lade ner anteckningsboken på bordet och vände mig för att gå. Viktors röst höjdes. “Ska du bara lämna mamma? Det är grymt!”
Jag stannade, utan att vända mig om, och svarade lugn och bestämd:
“Du har glömt henne i sju år vad är det, om inte grymhet? Jag tog hand om henne som min egen familj, inte för din skull, utan för att hon är en mamma. Nu går jag, inte för hämnd, utan för att jag har gjort min del som människa.”
Jag såg den andra kvinnan i ögonen och log lätt. “Om du älskar honom, älska hela honom. Det här ingår i paketet.”
Sen lade jag lägenhetshandlingarna på bordet. “Lägenheten står bara i mitt namn. Jag tar inget. Han tog bara sina kläder. Men om ni någon dag behöver pengar för att ta hand om Margareta, kommer jag fortfarande att hjälpa till.”
Jag böjde mig ner och strök Margaretas hår en sista gång. “Margareta, sköt dig här. Om du blir ledsen, kommer jag och hälsar på.”
Margareta log med darrande röst. “Ja hälsa på när du kommer hem.”
Jag gick, stängde dörren efter mig. Rummet blev tyst, fyllt av doften av parfym och massageolja. Den natten sov jag lugnt, utan drömmar. Nästa morgon steg jag upp tidigt, tog med mitt barn på frukost och omfamnade en ny början utan tårar, utan agg.
