Blåstrumpan
Anneli, kan du ta mitt pass imorgon, snälla? Svärmor fyller år och jag måste gratulera henne.
Men jag tyckte ni firade hennes namnsdag för bara en månad sen? Annika lyfte blicken från lådan med lånekort.
Åh, Annika! Måste du haka upp dig på allt? Namnsdag är en sak, födelsedag är en annan! Jag måste bara, förstår du? Och du har det ju inte så svårt, eller hur? Inga barn, inga band. Ensam som en ö i världshavet! Oj… Förlåt, det var inte meningen…
Irina slog handen för munnen, men det var redan för sent. Annika vände sig bort, nickade kort och lämnade läsesalen.
Det där blev lite plumpt… Irina ryckte på axlarna och kastade en blick på Lisbeth.
Ja, med Lisbeth var det annat. Henne gick det inte att lura i första taget. Hon skulle genast slagit ifrån sig. Trots att hon var bibliotekarie! Lisbeth hävdade att även kulturmänniskor måste kunna stå på sig. Annika blev ibland skrämd av hennes rättframhet, och Irina skrattade tills hon fick tårar i ögonen.
Se där, ett levande bevis på att inte alla bibliotekarier är blåstrumpor, som du Annika! Titta på mig, titta på Lisbeth! Så ska man leva! Men du? Små, försiktiga promenader från biblioteket till lägenheten. Halsdukar, katter… En gammal ungmö! Förlåt att jag är så ärlig, men vem mer ska vägleda dig? Varför är du sån? Ser man efter riktigt noga du är en snygg tös! Rosor på kind! Men ögonen fulla av sorg. Eller hur Lisbeth?
Lisbeth brukade smacka irriterat och avbryta Irinas utläggningar.
Nog med detta! Du ska inte dra upp dig själv som exempel. Du har haft romanser som andra samlar på frimärken! Och vad hjälpte det? Du bor med din Per, och han är lika snäll som han är otrogen. Ena dagen slår han dig med ord, nästa leker han Casanova. Men vacker är du!
Men jag har man! Och barn! Vad har Annika? En till katt? De kommer snart att ta över lägenheten helt. Då flyttar hon väl in bland bokhyllorna! Annika, varför föder du inte åtminstone barn för din egen skull? Bry dig inte om man. Dina föräldrar var ju inte fattiga, de lämnade dig ju litegrann. Du skulle klara att ta hand om ett barn själv. Då var du inte ensam.
Då drog Lisbeth till med vad hon tänkte, och Irina retirerade under förevändning att något brådskande måste göras, medan Annika drog sig bort i ett hörn för att dölja sina tårar.
Varför alltid hon? Var det hennes fel att livet vände ut och in? Föräldrarna blev sjuka, först pappa, sen mamma. Femtontals år av bäddande, tvättande, vård… Vem väljer ett sånt liv frivilligt? Kärleken? Den fanns där aldrig riktigt. Annika såg på sig själv i spegeln. Ingen skönhet, men inte ful heller. Bara… mitt emellan. Grå ögon, harmonisk näsa, en tjock fläta som hon klippt av efter mammans död, bytt mot en kort klippning. Praktiskt.
I övrigt: vanligt folk, som man sa. Medelmåttig på alla fronter. Utan ovanor eller framtidsutsikter.
Fast Annika strävade inte efter så mycket. Hon såg sig omkring och ryggade inför alla småstadsrelationers molande ovisshet.
Ta Irina. Hon var gift, men till ett pris alla kände till. Alla visste att Pers hjärta slog på dubbla trummor. Kärleksdramerna mellan honom och Irina var stadsprat. Bråk, försoning, gräl igen och allt öppet. Irina brydde sig inte om vad folk sa. Hon var lagvig och det skulle synas.
Annika förstod inte varför. Är det värt att offra sitt eget värde för en sådan vardag? Var finns stoltheten? Böckerna hon älskade gav romantiska svar, men de var så långt från vardagen. Stolthet har man när släkten är rik, eller åtminstone när man har villa, lön och någon frisk förälder. Med barn att mata fanns inget utrymme för stolthet. Alltså dömde Annika inte Irina, utan försökte förstå. Det gick sisådär, men därmed sved anklagelserna mindre. Ville hon undervisa andra i livet nå ja. Viktigare var att hon ställde upp när det verkligen gällde. Irina, som lärt sig sticka sprutor och sätta dropp, kom utan frågor och hjälpte Annika att ta hand om mamman, och gjorde det dessutom i tysthet och gratis.
Vill du såra mig? fnös Irina när Annika räckte henne pengar efter injektionen. Spara dom! Eller tror du att jag har svårt för sånt? Vi är ändå grannar. Ett par dörrar bort, så skall du komma här med kontanter? Skäms!
Annika kände skammen bränna under huden. Hon bad om ursäkt och gjorde sitt bästa för att tacka. Irinas barn, och Irina själv, gick alltid i halsdukar och mössor stickade av Annika. Och vantar med domherrarna som dottern hennes bara bar på helger och lov.
De är för fina! Tänk om jag tappar dem?
Irina, som studerade dotterns nya vantar, funderade en stund, och föreslog sedan Annika att öppna en liten webbutik.
Sånt här säljer som smör!
Annika tänkte efter, men sköt tanken ifrån sig.
Jag kan inte sticka så mycket. Jag gör bara en eller två av varje sort.
Men värva tanterna! De sitter ute på bänken i alla fall. Då har de nåt att göra och får några kronor till pensionen.
Mot alla odds tog handeln fart. Irina hade affärssinne bortom hennes vilda romanser, och webbutiken blev en liten framgång. Inte rikedom, men nu klarade Annika sig ekonomiskt och alla tanterna var nöjda. Stickcirkeln samlades på gården varje kväll; Annika och Irina diskuterade nya modeller.
Titta! Det här mönstret är från senaste Nordiska modedagarna. Moster Maj visade just ett likadant. Byter du det mönstret blir det perfekt! En sån kjol hade jag gärna haft.
Annika satt genast igång. Efter någon vecka paraderade Irina i sin nya kjol, och en ny bild till butiken lades upp.
Ingen blev rik, men det blev ändå något och Annika blev därmed en sorts affärskvinna. Kanske var hon inte så värdelös ändå?
Lisbeth log åt deras försök, men hjälpte ibland till, både med råd och med fantastiskt fina spetsar hon lärt av sin mormor. Det hade blivit butikens dyraste varor, och ingen protesterade när Lisbeth satte sig i fönstret i läsesalen och virkade, och lät vännerna ta hennes uppgifter.
Lisbeths man stack sin väg direkt efter tvillingarnas födsel. Han var kreativ, sökte sig själv, men längst från familjelivets rutiner. Lisbeth gjorde sitt bästa men tvingades inse att han aldrig skulle återvända; dottern kallade honom redan farbrorn.
Mamma, farbror Per är här.
Det gjorde honom rasande.
Du förnedrar mig inför min dotter! Hon måste förstå vad jag offrar!
Lisbeth höll tyst i början, vagt påmind om att far var bäst, men en dag sa hon ifrån:
Och vad har du gjort för henne?
Kanske var det tvillingarna, kanske var det nog helt enkelt; Per flydde precis när nyheten om tvillingarna kom. Lisbeth sörjde honom aldrig. Hon hade jobbet och föräldrarna på landet; de skickade mat, svamp, skörd. Helgerna tillbringades alltid där.
Barnen blev utmärkta barn, och när Annika såg dem tänkte hon ofta att om hon varit säker på att också hennes barn skulle bli så lyckade, skulle hon följt Irinas råd direkt.
Men Annika vågade ändå inte skaffa barn för sin egen skull. Hon var rädd för ensamheten. Ingen släkt kvar, väninnor med egna problem. Skulle hennes barn hamna på fosterhem om hon inte klarade det? Nej, hellre halsdukar och katter! Ansvaret var hennes.
Annika visste såklart inte att tanterna och Irina sedan länge letat efter en make åt henne. Alla möjliga namn hade de betat av, men ingen rätt kandidat fanns. Ett sorts kvinnokommitté. Därför sa de inget till henne, bara Irina kunde tappa huvudet ibland.
Sen kom han plötsligt, kandidaten. Oväntat nog för alla inblandade.
Efter en tårfylld kväll med Irina, då Annika sagt ja till att täcka ett extra pass, bestämde hon sig för att förbereda mestadels av det redan på kvällen. Sedan kunde hon lägga in bilder på webbutiken, bland annat ett spetsigt snövitt klänningsunderverk som Lisbeth ritat och sytt med egna spetsar.
Det är som ett brudklänning… Helt otroligt, Lisbeth!
Säg det till pojkarna! Igår var de nära att förstöra den. Gick ut ur rummet en minut, och när jag kom tillbaka hade de redan klippt till fållen. Så prydligt dessutom att jag inte såg det först. Jag satte mig uppe hela natten men nu är det snyggt igen.
Det var klänningen Annika tänkte lägga upp på kvällen när hon kom hem från biblioteket. Medan hon funderade på annonsen och hur den skulle säljas, hände något oväntat.
Hon hann inte mer än in genom porten förrän en svag röst hördes.
Hjälp mig…
Först trodde Annika att hon hört fel, men där låg någon bakom lägenhetsdörren.
Huset var gammalt. De flesta grannar var pensionärer, många utan anhöriga. Annika kände dem alla, några hjälpte till att se till hennes föräldrar en gång. Vissa stickade nu med henne, andra dök mest upp ibland och önskade henne lycka till.
Till den senare räknades Märta Pettersson.
Hon hade en gång varit mammans väninna, mattelärare i lågstadiet, och hade alltid raka svar.
Hur är det med hälsan? frågade Annika ibland.
Bah, Annika! Hälsa har jag aldrig haft, det får räcka. Berätta hur det är med dig!
Märkligt nog blev Annika alltid lite mer öppen mot Märta, och fick ofta goda, lågmälda råd tillbaka:
Lev efter ditt eget huvud, Annika. Lyssna inte på andra! De har sin väg, du har din. Det är dumt att försöka leva någon annans liv. Passar någon annans klänning dig? Nej? Dåså! De andra försöker bara pressa in oss i sina mallar. Men det angår inte dig! Gifter du dig för att det ska vara så ja, då får du se hur du själv trivs. Jag har sett många barn lida av sådant, där föräldrarna lever för plikten, inte för kärlek. Det går alltid ut över barnen.
Dessa samtal gjorde Annika lugnare. Hon var kanske inte så fel ute.
Märta bodde med sin make i över femtio år men de fick inga barn, hon levde för sina elever som hälsade på henne på senare år.
Mina barn! brukade Märta säga stolt.
Hennes man gick bort för några år sedan, och Annika bekymrade sig för hennes ensamhet. Hon skaffade henne en kattunge från gatan.
Även han är ensam. Vad säger du, Märta?
Märta tog emot katten, och Annika var rätt säker på att lilla Bosse var anledningen till att Märta höll sig uppe. Bosse behövde färsk fisk varje morgon, så det var bara att masa sig iväg till torghandeln.
Så fortlöpte livet för Märta och Bosse: De två höll varandras sällskap och trivdes med det lilla.
Nu kom hjälpropet från hennes dörr.
Annika tänkte inte, kastade sig utför trappan, dunkade på vicevärdens dörr.
Birgitta! Det är bråttom!
Birgitta, vicevärden, visste bättre än Annika att man inte bara kunde klampa in, men när räddningstjänsten lyste med sin frånvaro efter två timmar och polisen inte svarade, gjorde hon det ändå.
Låt dem häkta mig! Får de för lite pensionärer i fängelserna kanske? sa hon med ett leende.
Hon hade nyckel till nästan alla lägenheter.
Dörren öppnades, och Annika såg Märta på badrumsgolvet. Hon hade slagit i huvudet, kunde inte röra sig. Hon visste inte hur länge hon legat där.
Det var bara Annika som hörde ropet hon som alltid reagerade.
Det var Annika som ringde efter hjälp, följde Märta till akuten, och till slut tog henne hem till sig. Irina klagade på Annika för hennes “självuppoffring”, men ringde omgående läkaren och satte dropp, ställde sprutor.
Vi får dig på benen igen. Vad är det för fasoner, Märta? Nu slutar vi vara sjuka!
Märta protesterade mot att ~ “ta plats i Annika liv”, men gav till slut upp. Hon såg att Annika gjorde allting av hjärtat.
Det finns inte många som du, Annika! Var är skyddsänglarna nu? Eller kanske du själv är en av dem.
Sakta blev Märta starkare och Annika gladdes åt att inte längre komma hem till en tom bostad. Nu fick hon höra Märtas berättelser, reda ut kattbråk, och skratta åt Bosses upptåg. Han ansåg att Annikas katter behövde ledas, men de väste bara tillbaka och det gick vilt till innan han muttrat la sig hos Annika på sängen.
Såja, Bosse. Världen förändras. Haremets tid är förbi.
Bosse suckade och tryckte sig nära, trygg där.
Livet tog fart. Rutinen skakades om som en dans.
Det började en kväll då det ringde på dörren.
Kan det vara Irina? undrade Annika, satte filmen på paus.
En man stod där. Hon hajade till, förstod inte vem han kunde vara.
Han stack ut, skäggig, allvarlig, klädd i skinnväst och slitna jeans, olik de flesta män man såg i Söderköping.
Vem söker du?
God kväll! Bor Märta Pettersson här numera?
Och dig söker hon?
Bara för att säga hej.
Annika tvekade innan hon släppte in honom men då kom Bosses svarta blixt farande och nästa sekund spann katten redan kring hans ben.
Oj! Bosse! Hej på dig!
Den breda handen tog resolut katten och nu liknade han alls ingen hotfull främling, utan helt enkelt en kattälskare med ett varmt leende.
Annika öppnade dörren helt.
Varsågod, kom in!
Märta såg genast vem det var, kastade sig fram och log.
Sebastian! Min kära! Hur sammanfaller alla dessa vägar?
Jag är på väg till vänner vid Vättern. Vi kör motorcykelträff där och jag tänkte titta förbi. Det var länge sen…
Förlåt att jag inte ringt, käre vän! Annika, detta är min skyddsängel, världens snällaste människa. Tro mig, det är ingen överdrift!
Och se Sebastian såg plötsligt generad ut, röd om kinden.
Trevligt att träffas…
Märta, som kände sin gamla elev, hjälpte nu till, såg genast vad som var på gång. Hon ordnade så träffen blev lite längre än väntat.
Sebastian stannade två dagar och återvände redan efter ett par veckor. Plötsligt stod Annika där som… fästmö.
Sebastian, du och jag känner knappt varann… Är det rätt? Annika såg på mannen och kunde knappt förstå det.
Who cares, Annika? Vi är vuxna, ingen annan behöver förstå eller hur?
Irina och Lisbeth blev först helt tysta när Annika berättade.
Annika, jag tänker inte fråga om du älskar honom. Vi är väl för gamla för att kasta oss utför klippor. Men är han en bra människa?
Och när blev jag så gammal, Irina? log Annika, och Irina tystnade, såg på väninnans ansikte.
Det var som magi igår var hon en mus, idag en drottning! Hur virvlar inte kärleken om folk…
Det var plumpt sagt förra gången, Annika. Förlåt mig! Och Lycka till. Lisbeth, vi får ta bort klänningen ur butiken va?
Jag har redan gjort det ler Lisbeth. Så den kan du ha på bröllopet!
Jag kan lova, Söderköping hade aldrig sett något liknande. Ett följe av motorcyklar längs gatorna, folk stack ut huvudet:
Till vem kör de?
Annika, bibliotekarien, gifter sig.
Nä, är det sant! En så fin kvinna. Och maken?
Han verkar stabil…
Tre år senare hjälper Sebastian Märta ur bilen vid BB.
Jag klarar mig själv! Gå och möt din son, Sebastian!
Annika drar till klänningen Lisbeth sytt, rättar frisyren och kommenderar fotografen:
Alla ska med! Ingen ska fattas!
Och nu blir det trångt på trappan utanför sjukhuset hela gänget med Irina och Per, Lisbeth med barnen, tanterna och Birgitta i spetsen.
Så ska det vara. Riktiga vänner kan man inte ha för många av.
