Jag gifte mig med David för arton år sedan. Hans situation var sorglig, och allt hade börjat med hans ex-fru, som lämnade både honom och barnen för att rymma med sin älskare. David och Anna hade gift sig av kärlek. Anna födde två underbara barn en pojke, Daniel, och en flicka, Linnea. När barnen bara var fyra och tre år gamla blev David av med sitt jobb. Tiden blev riktigt tuff för familjen. Anna försökte hitta ett arbete, hon gjorde allt för att kunna ge barnen mat. David däremot började dricka med sina kompisar i garaget. Han gjorde inget annat än att svära över politikerna och beklaga sig över tillvaron.
Anna var helt slut, och just då började en man med god ekonomi uppvakta henne. Hon stod inte emot pressen och lämnade både sin man och barnen, och flyttade med sin nya partner. Daniel och Linnea var plötsligt själva, och det var grannarna som såg till att de fick något att äta och försökte hålla koll på dem. Under tiden satt David fortfarande i garaget med sina vänner och märkte knappt att hans fru hade flyttat ut. När han väl fattade vad som hänt var det för sent. Barnen hade redan blivit placerade på ett familjehem.
Jag träffade David på ett bröllop hos gemensamma vänner. Jag fastnade direkt för honom. Vi började prata, och jag ansträngde mig verkligen för att hjälpa honom hitta ett nytt synsätt på livet och få ordning på tillvaron.
Efter vårt bröllop föreslog jag att vi skulle försöka få hem barnen från familjehemmet. Jag kan inte få egna barn, men jag kände så starkt för Daniel och Linnea. Från första stund behandlade jag dem som mina egna. Jag gav dem all min kärlek, och de började tycka om mig tillbaka.
I dag har arton år gått. Barnen har aldrig anat att jag inte var deras biologiska mamma. Plötsligt kliver Anna tillbaka in i våra liv. Hon vill träffa barnen och berättar att hon är deras biologiska mor. Daniel tar det hela med ro och säger att för honom finns det bara en mamma, och det är jag. Linnea är mer varm och förlåtande gentemot Anna. Till en början tyckte jag att barnen inte borde ha kontakt med henne, eftersom hon hade gjort något så oförlåtligt. Men jag förstår att hon bär på skuld och vill försöka återupprätta sin relation med sina barn. Jag har bestämt mig för att hjälpa henne med det, för en mor är både den som födde barnen och den som älskat och fostrat dem och mina barn har helt enkelt två mammor.
