Kära dagbok,
I går kväll satt jag i köket och rockade lilla Maja så försiktigt att hon till sist somnade. Hon föddes väldigt orolig; de första månaderna grät hon nästan konstant. Amningen gick varken för mig eller min svärmor, så vi var tvungna att ge mjölkersättning. Det gjorde bara ont i magen på Maja. Vi bytte blandning efter blandning, gav henne dillvatten, kamomillte och allt annat vi kunde tänka på, men inget hjälpte. Till slut fick jag sitta och gunga i timmar. Den äldre hembesökssjukskötaren som vi ringde in bara ryckte på axlarna: En så pass liten bebis. Kanske så går hon över till tre månader.
Jag betraktade min sömndjupa barnbarns ansikte med ömhet. Ingen fara, hon blir en vacker och klok liten tjej, precis som min Alva, tänkte jag.
Mitt huvud avbröts av att svågern Mats kom in i köket. Han kikade nonchalant i grytan med köttfärssås, snörvlade och stängde locket igen. Jag ryckte ihop mig och tänkte: Snart kommer Alva hem från universitetet då kan jag gå hem.
Mats menade att Alva skulle ha avslutat sina studier när hon fick barn, men jag hade motsatt mig att hon skulle gifta sig med honom. Vi nådde en kompromiss: hon måste slutföra sina två sista terminer, utan studieuppehåll, för annars riskerar hon att ge upp helt. Det kostade mig att sätta min egen karriär på paus så att jag kunde hjälpa Alva med barnet tills Maja kan börja gå i förskola. Jag tvingades spänna bältet ännu hårdare jag hade inga andra inkomster. Genom att spara på mat kom jag ofta hungrig hem till min dotter, gick ner i vikt och kände mig svag. Men problemen hade bara börjat.
—
Mamma, kan du tro att om en månad är alla tentor och uppsatsen klara? Jag är helt på tomgång. Imorgon har jag fyra föreläsningar, kan du sitta med Maja? Det är bara seminarier och prov, inget får missas annars får jag inte gå till examen!
Kanske Mats kan hålla i det imorgon, han har ju ledig?
Ingrid, jag behöver också vila någon gång. Alva, om det är svårt för mamman, stanna hemma imorgon. Det händer inget med ditt universitet. Du kommer ändå inte få den där röda examen.
Jag räknar inte längre med en röd examen, suckade Alva med sorg. Jag vill bara klara någonting. Matematiska modeller är som en mörk skog. Jag förstår inget, och varje formel tar en halv sida.
Det ger dig inget i livet. Jag har aldrig läst någon kurs och ändå får jag pension vid fyrtio, med en stabil lön. Din mamma har gått i skolan, så vad? Vad tjänar en lärare nuförtiden?
Alvas hjärta slet ihop sig av ilska mot sin mor. Men för att inte höja konflikten log hon bara felaktigt och föreslog att vi alla skulle dricka te medan barnet sov.
Pessimistiska förutsägelser visade sig fel; Alva klarade sin tenta med högsta betyg, och de följande med samma resultat. Efter två år tog hon sin röda examen och fick anställning som lektor på sin egen institution. Jag var så stolt över hennes framgångar och glad att hon nådde så höga mål. Mats delade inte min glädje; han förklarade för sin fru och svärmor att den där utbildningen är ju inget man längre behöver.
—
Maja har nu vuxit och börjat i förskolan. De första orden, de busiga lekarna, morgonkaffen, de fina klänningarna och den speciella ömheten som bara barn kan ge, fyllde Alvas hjärta och sköt undan den bittra känslan mot Mats, som blivit allt kallare och mer hård mot henne.
En ny spänning kom in i vårt förhållande: Mats irrationella svartsjuka. När Alva fick samtal på jobbet från manliga kollegor kunde han rycka åt telefonen och bryta in i samtalet. Det kändes både pinsamt och obekvämt för min unga hustru.
Jag skriver detta för att minnas hur mycket vi har klarat av, hur vi har slitit oss fram genom varje kris och ändå lyckats finna glädje i vardagens små stunder.
Ingrid.
