Obekväm hustru
Agnetas medvetande steg långsamt mot ytan av smärta och ljud, som om hon simmade upp genom en mörk djup brunn av blänkande, isblått vatten.
Agneta Nilsson, du är vaken nu. Vi ser det på monitorn. Försök öppna ögonen, sa en okänd röst, dämpad och avlägsen, som om den kom från en annan värld.
Hon kämpade för att lyda, men ögonlocken vägde bly. Kroppen lydde inte. Varje muskel värkte dovt och segt, som om hon blivit kvarglömd i frysen en hel vinter. Ett ihärdigt, gällt pip dröjde sig kvar i öronen.
Sjukhuslukten låg tät stark, tvålrik, och med undertoner av bittra droppar som letat sig ut på fårade linoliumgolv.
Sådär ja, sa rösten, nu alldeles nära, darrande i periferin. Du andas själv, det är bra.
Med en kraftansträngning blinkade Agneta vagt och fick till sist upp ögonfransarna. Ljuset slog hennes ögon blinda, tvingade henne att genast blunda igen. Rummet var blurrigt, gränslöst som akvarellfärger som rann ut i regn. Vitt tak, vita väggar, någon slang som krusigt slingrade sig mot hennes hand.
Över henne lutade sig ett ansikte en äldre man, fårad som gammal björk, grå buskiga ögonbryn som ett par gäspande igelkottar i ett vinteride. Den vita sjukhusmössan hade glidit åt sidan, masken hängde slappt under hakan.
Var är jag? viskade Agneta på torra, viskande löv.
Du är på intensiven, svarade mannen lugnt, blicken fäst mot den blinkande apparaten vid sängen. Sahlgrenska Sjukhuset, Göteborg.
Olycka det var en olycka
Ett minne blinkade till och falnadesolen mot vindrutan, en väg som suddades ut Hon var på väg Men vart?
Ja, en allvarlig bilolycka. Minns du?
Jag var på väg till kliniken för fertilitetsutredning. Vi ville försöka provrörsbefruktning. Vi fick aldrig till det med barnen
Det stämmer, sa mannen i vit rock. Jag heter Simon Östlund och är din läkare. Du var illa däran.
Medvetandet återvände långsamt, som droppar från en smältande iskant. Minnet trilskades, men tillsammans med det kom en stickig rädsla krypande.
Min man vet han? Hur mår han?
Han vet, svarade Simon kort och: han skadades inte. Han var inte med i bilen.
Agneta försökte pussla ihop de där lösa minnestecknen. Jo, det var riktigt Henrik skulle komma senare, hon körde själv.
Hur länge har jag varit här? Hennes röst darrade av skräck som pyttesmå björkhängen i vind.
Läkaren plockade med något på droppställningen och drog in ett djupt, ödesmättat andetag.
Det du får veta nu kommer att skaka dig rejält.
Säg det bara, pressade Agneta fram.
Olyckan hände för länge sedan. Du har varit borta i tre år.
Tre år. Orden var som bly. Världen störtade genast tillbaka ner i brunnsmörkret därifrån hon just slitit sig loss.
Nej, viskade hon, läpparna ville inte lyda. Det det kan inte stämma. Ni måste ta fel
Tre år, sa läkaren, så rakt och obevekligt som Göteborgs stengator. Allvarlig skallskada, brutna ben, ett under att vi fick dig tillbaka. Och du levde bara tack vare blodtransfusioner. Det var kris. Din man räddade dig han hade rätt blodgrupp, ställde upp som donator när inget blod fanns på banken kvar. Han gav så mycket som var möjligt.
De tunga orden rörde sig runt i Agnetas medvetande som fjädrar på en stelfrusen sjö. Henrikfrälsaren Men i maggropen växte en kyligt gnagande känsla. Hon visste att hennes blodgrupp och Henriks inte alls stämde.
Hon orkade inte ifrågasätta. Medicinerna svepte bort henne till en mild, prasslig dvala.
Nästa gång Agneta vaknade var rummet dovt och tystare. Ljuden hade blivit bakgrundsmusik. Någon stod intill sängen.
En välbekant parfym, lite träig och rökig, omfamnade henne genast Henriks doft.
Han klev närmare, ut ur skuggorna. Samma rakade haka, markerade kindben, perfekt bakåtslickat mörkblont hår. Men blicken något var fel. Hans ögon bar på en sval, nästan likgiltig grymhet.
En undersköterska rund och trygg som en bulle, med snälla trötta ögon pillade med droppet. Agneta kände igen henne Ingrid, hette hon nog.
Henrik lutade sig nära, så nära att hans kalla andedräkt flämtade mot hennes kinder.
Älskade, sa han mjukt, bara för hennes öron. Så skönt att du är tillbaka.
Han log snett:
Medan du låg här på dekis i tre år, hann jag redan ordna med arvet.
Agneta fattade först inte.
Vilket arv Vad menar du?
Pappren, Agneta. Du skrev ju på, där i sjukhuskorridoren. Glömt? Du skrev alltid på utan att läsa. Fullmakt till allt.
Jag
Tack för det, viskade han syrligt. Din spattighet gav en rejäl hacka.
Det blixtrade till smärta, Henrik böjd över bår. “Agneta, signera här, det krävs för operationen…” Hennes hand var darrig, men hon skrev under.
Din fars speditörsfirma, klargjorde han nu. Du brydde dig aldrig om den. Men jag jag gjorde den till guldmaskin.
Han log med hela ansiktet denna gång, nästan lättad.
Nu är allt mitt.
Agneta såg på honom och kände kylan sprida sig ut i hela kroppen. Det här var inte samma Henrik. Inte hennes.
Det kan du inte
Jodå, kontrade han. Det har jag redan gjort.
Han rättade till skjortmanschetterna, vinkade åt Ingrid:
Ta hand om henne.
Agneta knep ihop ögonen och låtsades sova. Tårar rann ljudlöst ned mot öronen och sved mot tinningen.
Henriks steg ekade bort längs golvet. Han försvann, lämnade henne ensam i denna mardröm.
En mjuk hand torkade försiktigt bort tårarna.
Schhh, lilla vän. Slösa inte på gråten för hans skull, viskade Ingrid.
Tack, andades Agneta fram.
När Ingrid senare bytte hennes bandage, lutade hon sig nära:
Håll ut. Du är starkare än du tror. Klarat dig ur det där, kan du klara resten också. Och män ja, du är inte den första eller sista som blivit bedragen. Men allt ordnar sig.
De enkla orden blev en första ljusglimt i Agnetas okända natt.
Senare, när allt var tyst, ekade Henriks heroism i hennes minneräddaren som bluffat. För djupt inom sig visste hon: han kunde aldrig ha gett sitt blod.
Natten blev lång. Agneta låg vaken och mindes: mötet, fyra år tidigare, som ett drömlikt collage av trasiga bilder.
Hon sprang nedför rulltrappan på Frölunda Torgs tunnelbana. Regn, hal asfalt, rusningstid. Klacken gick sönder.
Typiskt, muttrade hon, klamrande sig fast i stången.
En sko ba borta, håret i oväsen, paraplyet slokade. Pinsamt.
Det var visst tålamodet, inte skon, som gick sönder, hördes en len, hånfull stämma bredvid.
Agneta såg upp. En man i perfekt, marinblå rock spred en doft av dyr barberare och affärsluncher. Inte vacker, men självklar, självsäker. Hennes andetag blev ytligt.
Askungen blir visst gråtfärdig, konstaterade hon, försökte le. Intervju om femton minuter i den här trasiga skon
Han granskade henne, gav ett sakligt litet leende:
De kommer aldrig ta dig.
Tack, uppmuntrande fnös Agneta.
Jag är inte snäll, bara praktisk. Henrik, förresten.
Agneta.
Kom med, Agneta. Du ska inte åka vidare såhär.
Ursäkta?
Jag skjutsar dig, och vi fixar en sko på vägen.
Jag kan verkligen inte
Jo, nu vet du vem jag är, log han. Se det som en investering. Du ska jobba med språk, va? Jag gissar rätt?
Det stämde. Han körde henne, köpte snabbt och bestämt nya skor på NK. Bästa sorten.
De kostar en förmögenhet, viskade hon.
Om de ger dig jobbet, var de gratis, sa han.
Sen eftermiddag ringde han: “Hur gick det med skorna? Middag ikväll?”
Paus, sen ett ja.
Middagen blev flera, romanen drogs igång med stormvind. Blommor, lyxiga middagar, helgäventyrAgneta hade aldrig mött så mycket uppvaktande.
Hennes lillasyster Ylva såg kärlekskarusellen och tänkte tyst att ordspråket “kärleken är blind” var skapat av någon med dyrt förvärvade erfarenheter.
Senare var det dags för föräldramiddag hos Henrik.
Hans pappa Rolf en tyst, barsk göteborgare studerade Agneta rakt och länge.
Översättare, mummel han under steken. Knappast ett riktigt yrke. Man ska ta hand om familjen och föda barn.
Vi gör vårt bästa, snäste Henrik.
Vi arbetade inte på den tiden. Vi levde bara vidare.
Hans mamma, Gunilla, milt vänlig, sa varmt:
Jag var nästan kollega, arbetade hela livet som svensklärare.
Du undervisade? utbrast Agneta uppriktigt.
Javisst, men det var inget att prata om, störde Rolf.
Gunilla log och sa lågt till Agneta: Jag ser att det bor språk i dig. Du älskar orden.
De pratade böcker hela kvällen. Rolf förblev kall:
Fint utanpå, tomt inuti. Ingen till nytta, hörde Agneta honom mörkt säga.
Henrik ville att hon skulle säga upp sig.
Du är gjort för annat, sa han, kysste hennes fingrar. Du ska bli vårt hem prydnad, inte nån kontorsrotta.
Men jag älskar mitt jobb
Du kommer att älska att äga din tid.
Agneta trodde honom. Slutligen blev hon slottsfru i Henriks villa, felfria middagar, sociala tillställningar.
Sen försökte de med barn. Första året, andra. Dom från läkarna: ofrivillig barnlöshet.
Det är mitt fel, grät hon.
Skitsnack, sa Henrik. Vi försöker IVF. Allt går att fixa.
När hennes far, Anders Nilsson, blev plötsligt svårt sjuk, bar Agneta och Ylva ansvaret modern hade dött av ovanliga svampkomplikationer för länge sen. Anders, gammal verkstadschef, blev aldrig riktigt rik men trygg.
Han dog tre dagar före sin femtioårsdag. Agneta gick omkring i en dimma av sorg. Henrik var korrekt, bekymrad men allt han pratade om var papper, arv.
Nu, på sjukhuset, såg Agneta plötsligt hur genomskinlig hon variten snygg dekoration bredvid en driven man.
Två dagar gled bort på sjukhuset; Henrik visade sig inte. Till slut, när hon kunde stå, kördes Agneta till fyrbäddsrummet. Sorlet där av matos, skvaller, och då och då ett skratt, var som en förlängning av vardagslivet.
Första kvällen kom Ylva. Tre år äldre, tärd och allvarlig.
Agneta Ylva grät mot hennes axel. Tre år har jag väntat.
Vad har hänt? Du har förändrats så
Han din man han kastade ut mig, viskade Ylva. Från vårt hem. Pappas hus. Han sa du skrivit över allt. Bytt lås. Satt mina grejer i sopsäckar.
Och sen också detta, sa Ylva och höll fram ett brev: Han har ansökt om skilsmässa. Påstår att du är “moraliskt otillräknelig”, otacksam. Han skryter för alla om att han räddat dig, gett sitt blod.
Och du? Var bor du?
På ett flickrum i ett studentboende. Han har tagit rubbet.
Agneta kände något hårt slå rot i magen.
Resten av tiden på sjukhus gick, dagarna töjdes ut som våta ylletröjor. Något envist levande fanns ändå kvar i Agneta.
Henrik dök aldrig upp, utan hörde av sig genom läkaren. Agneta gissade att han egentligen bara väntat på att hjärtmonitorn skulle bli en rak linje.
Två veckor senare blev hon utskriven. Hon stod utanför sjukhuset i sin slitna sommarjacka, ringde Henrik:
Mina bankkort, de är spärrade
Självklart. De är blockerade. Du har varit borta i tre år, allt är spärrat. Vi hörs via juristen, sade han, nästan road. Klick.
Hon sjönk ihop på en parkbänk i den svala majvinden. Tre år, borta.
Strax kom Ylva med en gammal jeansjacka och t-shirt.
Vi får gå hem till mig, sa hon lågt.
Studentrummet var minimalt två sängar, lappar med skisser och tygbitar överallt. Ylva pluggade textildesign.
Agneta satt vid fönstret och såg ut på solskenet som bröt sig genom tvättlinan med blöta strumpor.
Jag måste hitta jobb, sa hon. Jag kan fortfarande flera språk.
Men när hon öppnade laptopen, insåg hon något oförklarligt. Hon begrep orden, kunde dem, men kunde inte översätta dem till svenska. De vägrade forma en meningsfull, begriplig mening.
Vad händer med mig?
Hon paniktestade franska, tyska. Samma sak betydelsen var där, men glasskivan i skallen stängde vägen till familjens modersmål.
Nästa morgon gick Agneta tillbaka till sjukhuset. Doktor Östlund testade henne, sa till slut:
Det är en slags afasi, tillfällig språkstörning. Det brukar gå över, men du behöver tålamod.
Men jag har inga pengar ingen tid. Jag måste arbeta nu!
Stressa inte, sa han. Vila. Öva lite varje dag, det blir bättre.
Den kvällen, på madrassen i studentrummet, frågade Agneta försiktigt:
Vad kan jag mer än översätta?
Du höll ju huset hemma hos Henrik. Du gör det mysigt, lagar mat, ordnar fester du har fingertoppskänsla för sånt.
Nästa dag gick Agneta till en hushållspersonal-byrå i centrala Göteborg.
Har du erfarenhet?
Jag har skött ett stort hushåll
Har du varit sjuk nyligen? Du ser trött ut.
Låg nyligen inne på sjukhus, sa Agneta ärligt.
Vi ringer dig, sa kvinnan vid skrivbordet, men efter en tyst minut lade hon till: Det finns en möjlighet, men det är knepigt. En änkling, överläkare. Behöver nanny till dottern på nio. Alla tidigare nannies har gett upp. Flickan är sluten. Modern dog i en bilolycka. Läkarens namn är Lennart Åkerman.
Agneta tackade direkt ja. Hon ville något annat.
Lägenheten vid vattnet andades prydlig stillhet. Lennart var lång, stel, bister.
Du är alltså Agneta Nilsson. Rummet längst in, där finner du Estrid.
Han försvann in på sin mottagning.
Agneta knackade försiktigt.
Flickan, smal med två tunna flätor, satt hopkurad med en surfplatta. Hon tittade inte ens upp.
Hej Estrid, jag heter Agneta. Ska vi göra läxorna ihop?
Inget svar. Flickan stelnade men förblev vänd bort.
Första dagarna var en test. Lennart försvann på förmiddagarna, kom trött hem till kvällen. Estrid: tystlåten, vägrade samtala. Hon åt plikttroget, badade, gjorde läxor och gick undan.
Agneta, som själv famlat i tunnlar av förlust, kände Estrids vemod. Tredje kvällen gick hon rakt in till flickan:
Estrid, nog med plattan.
En blick, skygg och vaksam som ett rådjurs kid.
Du vet, som barn älskade jag att bygga saker av lera Har du inte sånt i hyllan?
Det låg ett kit med modellera. Agneta satte sig på golvet.
Ska vi bygga ett sagoslott?
Estrid såg ut genom luggen.
De är fel, sa hon plötsligt.
Vad då?
Prinsessans torn ska vara högst, sa Estrid och byggde skickligt vidare.
I tyst samverkan höll de på i en timme.
När Agneta hjälpte till att ställa undan material hittade hon en sliten skissbok.
Vad är detta?
Rör den inte! Det är mammas.
Skissade hon?
Estrid nickade och bläddrade varsamt. Sidorna var fyllda av sagodjur och leksaksmodeller. På sista sidan: en logotyp en fågel med en byggkloss i näbben. “Elins Ateljé leksaker för särbegåvade barn.”
För? undrade Agneta.
Min kompis hade svårt att prata. Mamma ville öppna ateljé där sådana barn fick hjälp via leken. Men pappa sa “trams”.
På natten låg Agneta vaken, tänkte på Elin mamman som hon aldrig mött, och på Estrid i längtan.
Nästa kväll vågade hon lyfta ämnet med Lennart.
Vi hittade Elins skissbok.
Han frös, rösten blev hård.
Lägg undan. Privatsak. Ni rör den inte.
Detta var din frus dröm. Och nu även din dotters, svarade Agneta lugnt.
Prata inte om Elin! Du känner henne inte.
Nej, men Estrid vaknar till liv av boken.
Då kom Estrid in i nattlinne, kramade boken:
Pappa, låt mig och Agneta pyssla mamma-drömmarna.
Och i flickans ögon brann eld som ingen sett på två år.
Lennart stirrade, suckade djupt.
Gör som ni vill, men jag finansierar inte.
Agneta backade inte. Samma kväll ringde hon Ylva:
Du är ju designer. Hjälp oss!
Så startades drömmen. De köpte plywood, tyg och färg för de sista mynten. Ylva ritade på datorn, Agneta klippte och målade. Estrid hjälpte till.
Till sist bjöd Lennart motvilligt in en vän, Malin, barnpsykolog, och hennes son Lars ett barn med autism, ofta tyst.
Agneta lade den träfärgade regnbågen på bordet. Lars stannade, tog en båge, vred, byggde och log.
Malin grät:
Det är ett mirakel.
Hon hjälpte dem nå andra föräldrar. Verkstaden blev start för “Elins Ateljé”. Beställningarna började trilla in.
Lennart blev motvilligt imponerad. Estrid skrattade igen.
En kväll närmare midsommar, när Göteborgs himmel var blå och ljus klockan nio, samlades Agneta, Ylva och Estrid vid köksbordet lim, färg, träbitar och leende sommarfjärilar runt rummet.
Drömmen pågick, och Agneta upptäckte till slut något hon aldrig väntat sig sitt eget okända mot.
Malin, är du säker? sa hon, höll i beställningslistan.
Men Malin bara log. Det här är precis vad vi behöver. Och nu finns det här. Och nu finns du.
Utanför dinglade regnvåta björkar, men inne pågick en svensk dröm: att växa igen när isen äntligen dragit sig undan.
